Vi borde överge externa medel som ett mått på kvalitet

2019-10-22

Kvaliteten på vetenskaplig forskning bedöms vid tjänstetillsättningar, vid befordringar och vid ansökningar om docentur eller forskningsmedel. På senare år har det också blivit alltmer vanligt att bedöma den samlade kvaliteten på vetenskaplig forskning för hela lärosäten, i samband med utvärderingar och rankningar. En faktor som getts alltmer tyngd vid dessa bedömningar är hur mycket externa forskningsmedel som en person eller institution attraherat. Den kvalitetsindikatorn borde vi överge.

Vid vetenskaplig forskning tillämpas en vetenskaplig metod på en vetenskaplig frågeställning.  Syftet är att nå ett vetenskapligt kvalificerat svar på denna fråga, som sedan kan granskas av forskarsamhället. Efter denna granskning föreligger i bästa fall ett resultat som adderar något av intresse till vetenskapens dittills formulerade ståndpunkt. Forskningens kvalitet har att göra med detta tillskott; hur substantiellt och betydelsefullt det är och hur väl det styrkts i den forskning som lett fram till det.

Varifrån en forskare haft resurser att utföra forskningen är helt irrelevant för denna bedömning. Möjligen skulle mindre finansiering kunna ses som något som gör en forskare mer förtjänst av ära för sina resultat, medan mer resurser devalverar samma förtjänst. Men det har ingenting med forskningens kvalitet att göra, om än kanske med forskarens.

Ett annat skäl att överge externa forskningsmedel som kvalitetsindikator är att tilldelning av sådana medel i Sverige följer en mindre vetenskapligt stringent granskning jämfört med publicering av forskningsresultat. Jag lyfte en aspekt av detta i en krönika i Curie för två år sedan, där jag argumenterade för att granskningen av forskningsansökningar bör göras anonym, som i fallet med kollegial granskning av forskningsartiklar. En annan aspekt togs upp i Facebookgruppen Högskoleläckan förra året. Där diskuterades att svenska forskningsfinansiärer borde ha utländska oberoende granskare som standard innan beredningsgrupperna tar vid, något som sedan länge praktiseras av många utländska finansiärer för att garantera oberoende. Men svenska forskningsfinansiärer är ovilliga att förändra sig på någon av dessa punkter. Det medför att granskningsprocessen vid fördelning av anslag är mycket känslig för intressekonflikter och irrelevanta överväganden. Så länge detta är fallet kan inte vunnen finansiering ses som ens en indirekt indikator för forskningskvalitet.

Att universitet och finansiärer bryr sig om anställda forskares förmåga att fixa pengar är begripligt. Men det är ett bedrägeri att låtsas som att det skulle handla om forskningens kvalitet. Detta intresse säger oss tvärtom att man helst vill slippa betala för forskning, oavsett vilken kvalitet den har.

Text: Christian Munthe

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Per Hall

    Bäste Christan Munthe. Jag håller med dig om att svensk forskningsfinansiering har manga svagheter och att det finns mycket som kan förbättras. Däremot är uttalandet – “Varifrån en forskare haft resurser att utföra forskningen är helt irrelevant för denna bedömning.” – märkligt. Skall uppdragsforskning ges samma vikt som ett anslag från National Institute of Health? Låt oss dock lämna detta uttalande och efterfråga konstruktiv kritik – hur tycker du en forskares kvalitet skall utvärderas?

    2019.10.24

  • Josef Bigun

    Jag håller med. Normalisering med Konsumerad Medel (extern+intern), verkar inte användas i Svensk Forsk(are/ning), medan externa medel används som kvalitetsmått i stor omfattning, vilket är fel.

    KM är viktig för att bedöma effektivitet, t.ex. att mäta effektiviteten av forsk(ning/are) per krona. Forskningsdatabaser, som Google Scholar, Thomson-ISI, och deras bibliometriska mått påverkar uppfattning av kvalitet och framgång av forsk(ning/are) samtidigt som de inte ger direkta uttryck för KM.

    Antal citationer bör normaliseras med KM vid medel tilldelning och tjänstetillsättning för rättvisare bedömning. KM, helst styrkt och normaliserad med mottagarantal, behöver då krävas av sökande, eftersom den uppgiften är svårare att komma åt i databaser.

    2019.10.24

  • Sture Nordholm

    Jag håller med i allt väsentligt. The Danish Council for Independent Research har en mer genomtänkt bedömningsprocess med utländska bedömare och randvillkorsbedömning gjord av en central styrelse som kan värdera den totala bilden av finansieringen till en individuell forskare. Det är inte rimligt att låta tidigare erhållna medel med automatik dra till sig ytterligare medel så att en forskare har ringa tid att ge till varje projekt.

    2019.10.24

  • Christian Munthe

    Tack Josef och Sture för spännande inspel! Jag tror att Sverige har mycket att lära av betydligt mer uppstyrda, transparenta och oberoende kvalitetsbedömningsprocesser i samband med anslagsansökningar i flera andra länder!

    Till Per: Jag jag menar på allvar att när ett forskningsresultats kvalitet bedöms, så ska inte finansieringen som möjliggjort detta resultat vägas in. Bra forskning är bra forskning, oavsett utförare och finansiär. Jag tycker också att forskningens kvalitet ska bedömas utifrån kvaliteten av dess resultat. Det finns dock en brasklapp att göra: viss finansiering kan innebära intressekonflikter av ett slag som kan påverka bedömningen av resultatets tillförlitlighet (vilket spelar in på kvaliteten). Det är t ex ett standardinslag i den GRADE-metod som används av t ex Cochrane Collaboration för att uppskatta evidenskvalitet, att industrifinansiering vid läkemedelsstrudier ger ett litet avdrag, på grund av den mörkning av negativa resultat som är legio från denna industri. Så lite mer komplext är det.

    2019.11.01

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter