2019-01-15 Torbjörn von Schantz, rektor, Lunds universitet

När får forskare ta politisk ställning?

När slutar forskaren att vara just forskare? Är det när resultaten publicerats? Om forskaren ska få samhället att känna till resultaten blir den då lobbyist? Lunds universitets rektor Torbjörn von Schantz menar att den som ser behov av förändring bör påverka.

Torbjörn von Schantz

I egenskap av rektor för ett stort universitet har man stor potential att påverka och det man säger uppfattas ibland som att man tar politisk, inte sällan partipolitisk, ställning. Samma sak gäller för forskare. Hur mycket ska akademin då prata om något som uppfattas som politiskt i ena eller andra riktningen? Jag tänker nu närmast på klimatet. Men det kan också handla om migrationsfrågor, kost i relation till hälsa, genus eller andra frågor som riskerar att kidnappas av olika organisationer med särintressen.

För ett tag sedan publicerade en grupp anställda – alla forskare inom olika ämnen vid flera universitet – även Lunds, ett upprop på DN Debatt om att vi ska leva som vi lär. Det handlade om att stora arbetsplatser, som universiteten utgör, också behöver ta den kunskap som framställs på universitetet på allvar. I det här fallet kunskapen om behovet av minskade koldioxidutsläpp för att nå upp till Parisavtalets mål. Det är ett helt rimligt upprop. Universiteten ska givetvis dra sitt strå till stacken. Vi har tiotusentals anställda och studenter som vistas i våra lokaler, reser och konsumerar. Som universitet placerar och förvaltar vi donationskapital, ett inte oansenligt sådant, i fonder och våra anläggningar drar energi. Vi ska verka för att göra våra klimatavtryck så små som möjligt. En del menar att jag, genom att i min blogg hålla med skribenterna i debattartikeln, är offer för klimatlobbyn. Att jag basunerar ut dogmer och inte har ett kritiskt förhållningssätt till påståendena om klimathotet. Som rektor för ett universitet ska man akta sig för sådana påståenden, menar man.

Att som universitet och forskare stå fri från påverkan är en av akademins viktigaste förutsättningar.

Att som universitet och forskare stå fri från påverkan och kunna arbeta utan att riskera repressalier för de resultat som presenteras, även om de är aldrig så obekväma, är en av akademins viktigaste förutsättningar. Runt om i världen ser vi den akademiska friheten hotas på olika sätt från att politiker detaljstyr forskningsanslag eller värre, försöker tysta institutioner och fängsla obekväma akademiker. För något år sedan fick jag till exempel själv som rektor tusentals protestbrev med krav på att plocka bort en studie om koldioxidutsläpp.

Med kunskapsövertag får man makt. Makt är kopplad till lobbying och påverkan. Det är självklarheter men det är inte lika självklart var gränsen går för när en forskares resultat ska ligga till grund för policyskapande. När slutar forskaren att vara just forskare? Är det när resultaten publicerats? Om sedan forskaren ska få samhället och allmänheten att känna till resultaten – givetvis då också politikerna- och hen för ut sina resultat, om klimat eller migration eller fattigdom – blir forskaren då lobbyist?

Forskare är ”bara” människor och vi är alla färgade av samhället vi lever i och de föreställningar som finns runt omkring oss. Alla, även forskare, påverkas på något sätt av rådande föreställningar och även forskare kan givetvis hamna i grupptänkande eller ta alltför stor hänsyn till politiskt öronmärkta anslag om man inte ser upp. Att kritiskt granska varandras publiceringar är därför självklart för oss forskare. Att granska forskare i den allmänna debatten har vi kanske ett mer ambivalent förhållande till. Jag ser gärna fler forskare i den allmänna debatten och samhällsdiskussionen och jag önskar att akademin skulle gå i bräschen för ett gott debatt- och samhällsklimat. Vi måste kunna föra en nyanserad, kritisk och samtidigt respektfull dialog kring forskning och forskningsresultat.

Jag önskar att akademin skulle gå i bräschen för ett gott debatt- och samhällsklimat.

Jag är övertygad om, både på ett vetenskapligt och ett personligt plan, att samhället har stora utmaningar att lösa. FN:s mål inom Agenda 2030 må vara en politisk mellanstatlig överenskommelse men grundar sig på det som forskning har tagit fram. När vi på Lunds universitet nu har avsatt 64 miljoner kronor till en tvärvetenskaplig forskarskola inom Agenda 2030 ser jag det som ett utmärkt tillfälle att utveckla den utmaningsdrivna forskningen – där universiteten måste samverka, mellan vetenskapsområden och med offentlig sektor, näringsliv och allmänhet för att nå förändring.
Och den som ser behov av förändring behöver påverka.

Torbjörn von Schantz
Rektor, Lunds universitet

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Birger Schmitz

    Från media och inlägget ovan kan man lätt få uppfattningen att det finns enkla svar på en mycket komplex fråga, d.v.s. det framtida klimatet och hur vi påverkar det.

    För några år sedan visade jag under en föreläsning för studenter på Lunds universitet ett diagram över temperaturutvecklingen på jorden mellan ca. 1998-2013, när den globala uppvärmningen "tog paus".

    Stämningen blev irriterad. En av studenterna räckte upp handen och frågade om jag var medveten att jag gick George Bush's och oljeindustrins ärenden. Nej, svarade jag. Jag visar ett allmänt respekterat diagram över temperaturutvecklingen på jorden.

    Men jag insåg att jag började leva farligt. Något stöd från några chefer på LU skulle jag knappast få.

    Det är bra att LU vill vara politiskt korrekt och visar detta. Men det hade varit bättre att upprätthålla en stark akademisk miljö, byggd på meritokratiska principer och klassisk akademisk skepticism. Det skulle gagna människan och jorden betydligt mer än de föreslagna begränsningarna i LU-flygande.

    2019.01.17