Excellent forskning kräver prioriteringar

I snart 300 år har Kungl. Vetenskapsakademiens strävan varit att främja svensk forskning för att höja kvaliteten och bidra till att viktiga beslut i samhället vilar på vetenskaplig grund. Vi gör det utan egen- eller särintresse. För vi är övertygade om att vetenskapen bäst kommer samhället till nytta och bäst bidrar till bildning och ny kunskap om den fritt får blomstra i öppen konkurrens. Det är mot denna bakgrund man ska se Vetenskapsakademiens rekommendationer till regeringen inför den kommande forskningspropositionen.

Vårt huvudbudskap är att regeringen behöver vidta åtgärder för att stärka kvaliteten på svensk forskning och öka dess internationella konkurrenskraft. Vägen dit går via prioriteringar som främjar fri och excellent forskning, starka rekryteringar och anslagsfördelning som premierar kvalitet, samt via akademisk frihet. Excellens i hela forsknings- och utbildningslandskapet bör vara ett uttalat mål och ett ständigt närvarande fokus på alla nivåer, från regering och lärosätesledningar till enskilda forskare och lärare.

Problemet är dock i grunden inte brist på pengar, utan brist på prioritering.

Fri forskning för excellens

Den fria, forskarinitierade forskningen är fundamental för samhällets framåtskridande. Den lägger grunden för utveckling och innovation och förbereder oss för framtida utmaningar. Kvalitet bör vara den enda utgångspunkten för att ge medel till den.

Vi rekommenderar regeringen att ta ett särskilt ansvar för den fria forskningen genom att öka andelen medel som forskningsråden fördelar i öppen och fri konkurrens. Det innebär samtidigt att antalet riktade satsningar av kortsiktig karaktär behöver minskas; ju snävare utlysningar definieras, desto större avkall på kvaliteten görs eftersom konkurrensen minskar.

Rekrytering för excellens

Det viktigaste steget i ett lärosätes strävan att nå excellens är att rekrytera riktigt kompetenta forskare och lärare i alla karriärsteg. Ledningarna på lärosätena har därför ett stort ansvar för att hålla en hög nivå i dessa processer, och där finns utvecklingspotential.

Vetenskapsakademien föreslår att Universitetskanslersämbetet (UKÄ) får i uppdrag att granska hur lärosätenas arbete med rekrytering och befordran bidrar till excellens. Viktiga komponenter att undersöka är till exempel hur ämnesmässigt vida eller snäva utlysningar är, graden av mobilitet, hur många kompetenta sökande de attraherar, hur mycket basfinansiering som är kopplad till anställningarna samt vilka kriterier lärosätena använder för befordran.

Det behövs bredd i forskningen, definitivt, men det råder inte brist på bredd i svensk forskning, utan spets.

Rekrytering handlar inte bara om vem som anställs utan också att en rekrytering överhuvudtaget görs. Över tid har utvecklingen lett till att vi fått för många forskare och forskargrupper i det svenska forskningssystemet: resurserna har helt enkelt fördelats på alltför många händer. Det behövs bredd i forskningen, definitivt, men det råder inte brist på bredd i svensk forskning, utan spets. De forskare som anställs måste få ordentligt stöd från sina lärosäten, men till det räcker resurserna sällan. Problemet är dock i grunden inte brist på pengar, utan brist på prioritering.

Anslagsfördelning för excellens

Även regeringen behöver prioritera sitt stöd till lärosätena, genom att konkurrensutsätta en del av basanslagen. Ett nytt sätt att göra detta på, som inte kräver stora utredningsresurser, är att använda projekt som beviljas medel i öppen konkurrens av bland annat Vetenskapsrådet som en markör för kvalitet. Hur stor andel av ett lärosätes professorer som har sådana stöd kan användas som ett mått på excellens. Det är en måttstock som väger in olika publicerings- och citeringstraditioner i olika fält, den går in i detaljnivå på enstaka projekt, är kvantitativ, och bygger på väl utarbetade prioriteringsprocesser med sakkunniggranskning (peer review). Modellen ger också ett tydligt incitament för lärosätena att styra mot kvalitet i stället för kvantitet.

Sverige har inte råd att låta forskningspolitiken bli ett instrument för regionalpolitik.

Basanslagen har över tid kommit att fördelas på allt fler lärosäten i takt med utbyggnaden av högskolor och tillkomsten av nya universitet. Utbildning av hög kvalitet behövs i hela landet för att möta behovet av regional kompetensförsörjning, men forskningen måste i större utsträckning koncentreras till de miljöer som har störst chans att lyckas. Sverige har inte råd att låta forskningspolitiken bli ett instrument för regionalpolitik.

Autonomi för excellens

Statliga lärosäten är förvaltningsmyndigheter vars verksamhet styrs av ett regelverk som är ämnat för myndighetsutövning med uttalade återrapporteringskrav. Det har lett till en myndighetskultur inom akademin med alltmer administrativ överbyggnad, vilket sväljer resurser från kärnverksamheterna. Här krävs en förändrad reglering och styrning, som tar sin utgångspunkt i den akademiska friheten och som är anpassad för att främja excellens. Tiden är mogen för att överväga en ny offentligrättslig myndighetsform för universitet och högskolor. Vetenskapsakademien rekommenderar regeringen att tillsätta en utredning som får i uppdrag att ta fram förslag i en sådan riktning.

Hans Ellegren, ständig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien
Ylva Engström, ordförande för Kungl. Vetenskapsakademiens forskningspolitiska kommitté