2021-04-12 Anna Jonsson, Eugenia Perez Vico och Diamanto Politis, Lunds universitet

Efterlysning: Samtal om samverkan som bygger på kunskap

För att akademin inte ständigt ska behöva anpassa sig efter politiska intressen, eller krampaktigt försvara sina ideal, måste våra samtal om samverkan grunda sig på forskning i stället för på åsikter och känslor. På så vis kan vi också bättre bidra till relevans och samhällsnytta. Det skriver tre forskare från företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet.

Diamanto Politis, Anna Jonsson, Eugenia Perez Vico

Samverkan har på senare år präglat den forskningspolitiska debatten och styrningen av svenska lärosäten. Fokus har legat på ökad relevans och samhällsnytta. I debatten om samverkan beskrivs forskaren som någon som antingen saluför sin forskning på marknadstorget eller som sitter i elfenbenstornet föga intresserad av samhället. De stereotypa bilderna förs även fram av forskare själva, där åsikterna går isär om akademin bör styras åt mer eller mindre samverkan.

Samtidigt agerar svenska lärosäten på olika sätt för att möta politikens önskemål om att bidra till mer samverkan. Strategiska planer skrivs fram och olika sätt att organisera sig i form av råd, enheter och särskilt ansvariga för samverkan tar form. Lärdomen från våra tidigare forskningsstudier är att dessa ledningsinitierade insatser ofta har svårt att få den legitimitet som krävs för att nå fram till kärnverksamheten. Det leder till ett motstånd till strategiska initiativ för samverkan. Dessutom finns utmaningar på grund av att dessa insatser utgår från en forskningspolitik som i allt mindre utsträckning bygger på forskningsbaserad kunskap.

För att nå bortom den polariserade synen, och inte ytterligare cementera de stereotypiska nidbilderna av forskaren, behöver såväl forskare som strategisk ledning mer kunskap om samverkan. För att kunna fatta informerade beslut och ta ansvar för hur vi kan organisera oss på ett samlat sätt måste vi utgå från forskningsbaserade insikter om akademins roll i samhället. På så vis kan vi få till en kunskapsbaserad diskussion om hur samverkan kan se ut, organiseras och styras.

Så föddes idén om en kurs om samverkan. Vi ville utveckla en kurs riktad mot akademin för att uppmuntra till mer kunskapsinitierade diskussioner om samverkan – samtal där vi kan förstå varandras olikheter och syn på vetenskap och samhällsnytta. Förhoppningen var också att på sikt involvera även externa aktörer. För att kunna se bortom sin egen tårtbit av samverkansfrågan behöver också de aktörer som akademin förväntas samverka med mer kunskap.

Erfarenheterna från arbetet med kursen pekar på en rad svårigheter som också speglar de hinder för samverkan som forskningen ofta lyfter fram. Lärdomarna kan sammanfattas i tre punkter som tillsammans pekar mot behovet av fler kunskapsbaserade dialoger om samverkan:

  1. Ansvar och förankring. Eftersom samverkan är på alla universitetsledningars läppar skulle man kunna tro att initiativet till en kurs om samverkan var välkommet, särskilt om det kommer från kärnverksamheten och bygger på aktuell forskning. Visserligen hördes många uppmuntrande röster från strategiskt håll, men det var alltid ”nånannan” vi borde prata med. Att försöka förankra en kurs om samverkan, som inte med enkelhet går att kategorisera som antingen forskning eller utbildning och som dessutom saknar en naturlig hemvist, var en ögonöppnare! Inte ens samverkansenheter, samverkansråd eller de som är särskilt ansvariga för samverkan ansåg att ett sådant initiativ föll under deras ansvar. Lärdomen lämnar oss med frågan: Vad är meningen med att organisera sig för samverkan, om det ändå resulterar i nånannanism?
  2. Kommunikation och nätverk. När vårt initiativ föll mellan stolarna valde vi att söka forskningsmedel från Vinnova för att ta fram och, framförallt, lära av ett försök med att utveckla ett kurskoncept. Men då uppstod i stället utmaningen att nå ut med information om erbjudandet om en (gratis) kurs. Trots att kommunikation, vid sidan om samverkan, är en prioriterad fråga på många lärosäten visade det sig svårt att hitta rätt kommunikationskanaler. Informationen tycktes antingen fastna på olika nivåer i organisationen eller hamna i stuprör. Det var också svårt att hitta rätt kanaler utanför det egna lärosätet och att orientera sig och nå ut via de många nätverk för lärosäten som finns kopplade till samverkansfrågan. Lärdomen lämnar oss med frågan: Hur ska vi kunna skapa goda förutsättningar för att samverka om vi inte kan förenkla kommunikationen såväl inom som mellan svenska lärosäten?
  3. Samtal avslöjar och berikar. Vi har nu genomfört kursen vid två tillfällen med kursdeltagare från olika lärosäten. En gång med enbart forskare och en gång med både forskare och samverkansansvariga i stödverksamhet. Lärdomen är att kursen bidrog till samtal som både avslöjar och berikar. Samtalen erbjöd möjligheter att tillsammans reflektera över deltagarnas mångfald av erfarenheter och hjälpte oss att särskilja myter från realiteter. Samtidigt avslöjade dessa samtal fördomar och bristande insikt om forskningsbaserad kunskap om samverkan. Sammantaget kunde vi lyfta diskussionen till något mer än att vara för eller emot samverkan. Vi såg också att samtalen skapade förståelse för olika roller och perspektiv som rör samverkan, vilket skapar bättre förutsättningar för lärosäten att organisera sig för samverkan. Samtalen bidrog på så sätt till frågan: Vem gör vad och hur kan vi tillsammans skapa bättre förutsättningar för att samverka?

Om akademin fortsatt ska vara relevant och fylla en samhällsnyttig funktion kan den inte drivas av åsikter och särintressen utan måste agera utifrån vetenskapliga principer: Akademin behöver stå upp för ett samhälle som bygger på kunskap. Vi hoppas därför att vårt försök kan inspirera andra och leda till fortsatta kunskapsbaserade samtal om hur svenska lärosäten bättre kan förstå och arbeta med samverkan.

Anna Jonsson, docent och lektor vid företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet
Eugenia Perez Vico, bitr. lektor vid företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet
Diamanto Politis, professor vid Sten K. Johnson Centre for Entrepreneurship, företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Růžena Svedelius DrAgr

    Efter att ha läst detta känna jag mig mindre ensam.
    Finns det chans att uppnå ”kunskapsbaserat hållbart samhälle” när kunskap baserad på fakta ignoreras?
    När innovationer stör nuvarande metoder och system - som några få får mycket bra betalt för - hur kan man få resurser för samarbete?

    Hos en lantbrukare planerar vi att bygga en demonstrationsanläggning enligt SBRS koncept som är Sustainable Biological Recycling System bestående av *högteknologisk biogasanläggning, *hygieniska och lätthanterliga anordningar för insamling av mat- och toalettavfall för att förhindra utsläpp till luft och vatten, *logistik för korta transporter och *biologisk rening av grå vatten.
    Lantbrukarens AB ska söka stöd för att bilda en innovationsgrupp till vilken söks samarbetspartners
    1) inom följande områden med tyngdpunkt på hållbarhet
    a. Teknik: innovationer inom hela kedjan dvs.
    från uppkomst av Förnybart Organiskt Material i restprodukter/avfall
    till användning av två värdefulla produkter: biogas och biogödsel.
    Mekanisering, automatisering, digitalisering och logistik för korta transporter
    b. Ekologi/odling: utförande och utvärdering av odlingstester med biogödsel.
    c. Energi: användning av biogasens bioenergi och dess roll i odlingar och i samhället i övrigt.
    d. Ekonomi: jämföra kostnader samt material och energiflöden för centrala system med dito för lokala.
    e. Social vetenskap: acceptans av nytt system.

    2) representanter från kommuner

    Mer på www.biotransform.eu

    2021.04.12

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter