Akademisk frihet angår fler än forskare och lärare

Vetenskapens frihet är värd att kämpa för. Den är en förutsättning för utveckling. Särskilt viktigt är det att försvara den akademiska friheten inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga området som oftast först blir ifrågasatt. Vetenskap krävs för att vi som människor ska kunna fatta initierade beslut baserade på fakta men också för att vi ska kunna förstå vårt sammanhang, utveckla samhällsinstitutioner, skapa hållbara system och inte minst demokratiska, inkluderande och transparanta samhällen.

Det finns tydliga tecken på att den akademiska friheten hotas i flera länder. Exempel på detta är Ungern, Polen och Turkiet. Exempelvis har genusvetenskapen kommit att betraktas som ideologisk i både Brasilien och Ungern. Det har lett till att utbildningar lagts ned och forskningsfinansieringen uteblivit.

Den akademiska friheten utmanas på ett varierat och emellanåt raffinerat sätt – av politiker, populister, religiösa grupper och ekonomiska intressen. Oavsett hur utmaningarna mot akademisk frihet ser ut i olika länder finns det en gemensam kärna som handlar om forskningens betydelse i samhället, särskilt i länder där forskningen tycks gå emot starka politiska intressen.

Skälen till att försvara den akademiska friheten är flera. Den bidrar kraftfullt till att samhällsdebatter kan vila på vetenskaplig grund. Den motverkar och motbevisar vidskepligheter, godtycke, magkänsla och populism. Ju friare forskningen är desto större utrymme för kritiskt och självständigt tänkande.

Fackförbundet ST har i olika sammanhang framfört till regeringen vikten av att stärka skyddet av den akademiska friheten i Sverige. Därför ser vi positivt på regeringens förslag att införa en allmän bestämmelse i högskolelagen om att den akademiska friheten ska främjas och värnas.

Men regeringen borde också föreslå något mer konkret för att främja den akademiska friheten och stärka det kollegiala inflytandet. En väg är att i högskolelagen föra in krav på kollegial sakkunskap och lärarnas inflytande i beredning och beslut rörande utbildningens och forskningens organisation och kvalitet.

Faktum är att idag är det juridiska skyddet av den akademiska friheten svagt. Regeringen utser ju en majoritet av ledamöterna i högskolestyrelserna. Dessutom kan högskolornas rektorer, som utses av regeringen på förslag av högskolestyrelsen, själva utse dekaner som i sin tur kan utse prefekter/institutionschefer. Efter de förändringar som genomfördes i högskoleförordningen 2011 garanteras heller ingen kollegial beslutsmakt. Det betyder att en regering under en relativt kort tid kan ta makten över utbildning och forskning på våra lärosäten .

Inte heller finns det längre någon reglering om externa sakkunniga vid tillsättning av lärartjänster i högskoleförordningen. Ett transparent och rättssäkert tillsättningsförfarande av akademiska tjänster med externa sakkunniga är fundamentalt för akademisk frihet. Ytterligare en faktor som bidrar till försvagningen av den akademiska friheten är den omotiverade stora omfattningen av tidsbegränsade anställningar. I sektorn som helhet har drygt 30 procent av den forskande och undervisande personalen visstidsanställning.

För att öka skyddet av den akademiska friheten i Sverige måste

• högskoleförordningen återregleras till förmån för kollegial och demokratisk styrning
• kravet på externa sakkunniga vid tillsättning av lärartjänster återinföras
• sammansättningen i högskolestyrelserna förändras till en majoritet av verksamhetsföreträdare
• andelen tidsbegränsade tjänster minska och tydliga karriärvägar skapas med garanterad forskning i lärartjänsterna.

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

EvaLena Moser, ordförande ST inom universitets- och högskolesområdet