2016-05-16 Pernilla Wittung-Stafshede, professor vid Institutionen för biologi och bioteknik, Chalmers tekniska högskola

Akademin i Sverige är inte så jämställd som du tror

Hur många män har blivit misstagna för att vara sekreterare istället för ordförande på kommittémöten? Diskriminering sker ofta omedvetet och utan uppsåt. Därför behövs kunskap och förebilder, skriver Pernilla Wittung-Stafshede, professor i bioteknik vid Chalmers.

Pernilla Wittung-Stafshede
Foto: Privat

Sverige betraktas som ett av världens mest jämlika länder. Vi har den längst betalda mammaledigheten i världen (16 månader), och minst 3 månader måste tas ut av pappan. Till skillnad från många andra länder, där det kostar skjortan, erbjuder Sverige (i princip) gratis dagis, fritids och skolor (inklusive universitet) för våra barn från ett års ålder. Män och kvinnor delar mycket ansvar runt hushållsarbete, matlagning och barn. Med tanke på detta förväntade jag mig inga jämställdhetsproblem när jag fick en professur i Sverige 2008 och flyttade tillbaka efter tio år som professor vid olika amerikanska universitet.

Jag hade fel. Som kvinnlig forskare/professor möter man fortfarande diskriminering och förutfattade meningar i Sverige, precis som i övriga världen. Hur många män har blivit sexuellt trakasserade av seniora kollegor? Hur många män har fått undervisningsutvärderingar med kommentarer om utseende och kläder? Hur många män har blivit misstagna för att vara sekreterare istället för ordförande på kommittémöten?

Jag har upplevt dessa situationer för många gånger. En gång fick jag ett telefonsamtal från en senior manlig professor som erbjöd mig att vara med i en prestigefull svensk kommitté. Först kände jag mig hedrad, men sen förödmjukad. Han förklarade att jag blivit utvald från en “kvinnolista” eftersom det ju inte fanns några duktiga kvinnor bland toppforskarna. Trots detta accepterade jag eftersom jag tyckte det var viktigt att tjäna forskarvärlden. När jag nyligen diskuterade med en senior chef varför så få kvinnor väljer vårt universitet, förklarade han varför: Universitetet hade dåligt ljus på toaletterna så det gick inte att fixa till sin make-up. Jag blev mållös.

Sådana här händelser är bara tillfälligheter en och en, men då de anhopas underminerar de till slut självförtroendet hos oss kvinnor. Om jag som kvinnlig professor säger vad jag tycker anses jag aggressiv, men om jag håller tyst är jag osynlig.

Ojämställdhet inom akademin är inte begränsat till subjektiva incidenter, som mina exempel ovan. Vi känner alla till pionjärerna Agnes Wold och Christine Wennerås som 1997 publicerade vetenskapliga resultat runt meriteringskrav för män och kvinnor (Nature, 1997, 387, 341-3). Sedan dess har flera vetenskapliga studier visat på könsdiskriminering. I en slumpmässig dubbel-blind-studie gjordes två uppsättningar av ansökningsmaterial som var identiska förutom att hälften hade en kvinnlig sökande och den andra hälften en manlig sökande. Dessa skickades ut till över hundra professorer vid universitet i USA och presenterades som en studentansökan till en forskningsingenjörstjänst. Responsen visade att den kvinnliga sökanden, trots samma meriter, fick klart sämre bedömning än den manliga sökanden vad gällde kompetens och professorns villighet att handleda studenten (PNAS, 2012; 109, 16474-9.). Ett annat exempel är en analys av 800 amerikanska rekommendationsbrev där manliga kandidater beskrevs med markant fler positiva adjektiv än kvinnliga kandidater (Sex roles. 2007; 57, 509-514). Slutligen, från en storskalig analys av över 8 miljoner vetenskapliga publikationer, fann man att män dominerade i de finaste författarpositionerna (PLoS One, 2013, 8, e66212).

Trots detta tror många (manliga) forskare i Sverige att vi har löst jämställdhetsproblemet med hjälp av tre initiativ:

A. De flesta svenska finansiärerna har numera regler som säger att fraktionen beviljade anslag till kvinnor ska överensstämma med fraktionen kvinnor som söker. (Men tyvärr visar studier att språkbruket i utlysningstexter ofta gör att kvinnor avstår från att söka).

B. Flera svenska universitet har speciella interna anslag till kvinnor. (Men tyvärr tror då män ofta att kvinnorna blir befordrade på grund av specialbehandling/kvotering och inte för sina kvalifikationer).

C. Det krävs ofta minst en kvinna i varje kommitté som tillsätts inom akademin. (Men i praktiken betyder det att kvinnor har oerhört mycket att göra och därmed får mindre tid till forskning än män).

Problemet är inte löst – även om man bortser från kvinnliga forskares individuella upplevelser och bara ser till kvantitativ fakta. I 2015 års anslagsomgång vid Vetenskapsrådet gick bara 19 procent av alla anslag till kvinnliga forskare och bara strax över 20 procent av alla universitetsprofessorer är kvinnor idag (andelen varierar mellan 11 och 30 procent vid Sveriges elva universitet). Jag räknade nyligen ut att för fyra av de finaste vetenskapliga priserna i Sverige, som delas ut av bland andra KVA, har det varit 3, 9, 11, respektive 13 procent kvinnliga vinnare under de senaste årtiondena. Och trenden går åt fel håll.

Till skillnad från min naiva förväntan då jag flyttade hem till Sverige så löser inte barnledighet och barnomsorg könsdiskrimineringen vid våra universitet.

Vad kan vi då göra? För att motverka könsdiskriminering vid våra universitet i Sverige (och i andra länder) krävs först medvetenhet och utbildning. Mycket av diskrimineringen görs omedvetet och utan ont uppsåt. Här spelar våra chefer och ledare en viktig roll – de måste ställa krav på sin personal och själva agera som förebild i varje situation.

Utöver att det (1) måste vara en aspekt av varje liten handling vi gör varje dag, måste vi (2) säkra att anställnings- och befordringsprocesser inte vinklas till mäns fördel. Vi måste (3) nominera fler kvinnor för fina priser och högt uppsatta positioner, och (4) tillsätta fler kvinnor på ledarskapspositioner vid universitet och hos forskningsfinansiärer. Vi ska också (5) stötta unga kvinnliga forskare i deras karriärer och (6) försäkra att män och kvinnors åsikter har samma vikt i strategiska diskussioner. Sist (7) är det viktigt att inse att akademisk jämställdhet är av intresse för samhället i stort.

För att göra Sveriges (oförtjänt) goda rykte genuint måste vi agera nu!

Pernilla Wittung-Stafshede
Professor och avdelningschef Biologisk kemi, Institutionen för Biologi och Bioteknik, Chalmers tekniska högskola

Mer läsning:
C Seierstad, G Healy: Women’s equality in the Scandinavian academy: a distant dream? (Work, Employment & Society, 2012 26: 296-313)

14 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Katarina Leppänen

    Hej, Så bra och välbehövligt att Curie uppmärksammar frågan. Själv blir jag mest uppgiven över att förändringen går så långsamt. Vill passa på att uppmärksamma ett pågående ärende i Finland på samma tema. Se även kommentarsfältet om de kvinnliga sökandenas kompetens.https://www.hbl.fi/artikel/aalto-valde-manlig-dokumentarist/

    2016.05.17

  • Katarina

    Tack Pernilla för ett välbehövligt inslag i denna viktiga fråga! Jag hoppas att Curie fortsätter att publicera texter på samma tema.

    2016.05.17

  • Arne Elofsson

    Kommer ihåg en gång då jag skulle intervjuas för en professur i London och en medlem av komitten kom ut och kollade tre gånger i korridoren utan att se mig. Tredje gången var jag tvungen att påpeka att det kanske var mig han letade efter, så visst händer det män också (i varje fall om man kommer till en intervju på ett 800 år gammalt lärosäte klädd i T-shirt och slitna jeans).Tyvärr så har jag ingen bra lösning och alla mina förslag, som t.ex. garanterad dagisplats från 1 månads ålder eller avskaffad föräldraledighet för kvinnor uppsattas aldrig...Stå på digArne

    2016.05.17

  • Åsa

    Kom ihåg hur jag suttit i år och talat mig varm på institutionsstyrelsen över att bättra på och utnyttja vår webbsida bättre. Visste vad jag pratade om eftersom jag byggt upp min egen webbsida och var den enda som var rejält aktiv på sociala medier. Till slut var det ett par (manliga) professor som "kom på" att vi borde förbättra webbsidan - och som rekommenderade att en manlig kollega till mig skulle få uppdraget eftersom han var så bra på datorer. Databaser alltså, inte webb. Men sak samma.Orkade inte ens kommentera detta.

    2016.05.18

  • Sofi

    Tack Pernilla och Curie for att ni belyser detta! Som ung kvinnlig forskare hoppas jag kunna vara fa se att detta forbattras i framtiden.

    2016.05.18

  • pernilla wittung-stafshede

    Tack för kommentarerna. Vi kvinnor har nog alla våra exempel! (Skulle bli en intressant bok!) Jag ska gästblogga i curie till hösten så då skriver jag mera tankar runt detta och annat akademiskt! En viktig sak är att vi kvinnor måste stötta varandra. Det finns ingen poäng med att 'ge tillbaka' mot yngre kvinnor bara för att man själv fått kämpa motströms. Angående din kommentar åsa så visar den på vikten av att ha upplysta ledare som ger män och kvinnor lika vikt i diskussioner och beslut. Det är ju ingen mening att sitta med i kommitteer om man ändå ej får bestämma.

    2016.05.18

  • Andreas Öjehag

    Tack för en skrämmande, men bra och viktig text. Håller med Katarina om känslan av uppgivenhet som infinner sig varje gång jag läser liknande. Samtidigt blir jag också så förbannad att jag verkligen känner att det behövs mer kamp och politik. Det gör att det också är stärkande att läsa vad du skriver. Fortsätt så här!

    2016.05.18

  • Alex

    Akademin är den första arbetsplats (av flera) där jag upplever mig negativt särbehandlad som kvinna.

    2016.05.19

  • Sheila Galt

    Mycket bra lägesbeskrivning! Tack, Pernilla!Jag tror att vi alla, kvinnor och män, måste våga säga till direkt när dessa (ibland ometvedtna) härskartekniker tillämpas, inklusive när vi inte själva är "måltavlan". Mer träning på saklig men högljudd bemötande av oacceptabelt beteende inom akademin! Och mer träning på bekräftartekniker som stärker önskvärt beteende!

    2016.05.20

  • Mia Maria Rosenqvist

    Se även boken "Brända minnen exkludering på hög nivå" av Anni Björk, Solentro Förlag. Den handlar om medveten diskriminering främst mellan kvinnor.

    2016.05.20

  • Leo

    Jag har flera gånger diskuterat punkt C med personalavdelningar, t.ex. när man ska tillsätta sakkunniga.Många kvinnor (framförallt inom ingenjörsämnen) får alldeles för många sådana uppdrrag med som resultat att de får mindre tid för sitt ordinari arbete. En gång fick jag höra "men vid många lärosäten får de mer tid". Mer tid? 26 timmar i en dag kanske?Problemet i Sverige som jag upplever det är att jämställdhet ses som något som går att uttrycka i en siffra, inte som en attityd eller organisationskultur.

    2016.05.20

  • Berit

    Bra text på viktigt tema Pernilla! Finns det någon sammanställning över exempel på vad man kan förbättra lokalt på institutioner och sektioner? På Stockholms universitet är ansvaret för de flesta frågor delegerat till ganska små institutioner, där man är hänvisad till att uppfinna hjulet igen för att komma framåt i jämställdhetsarbetet.Jag håller med om att Sverige har oförtjänt gott rykte i dessa frågor; flera andra länder jobbar mer fokuserat med jämställdhet i akademin.Imperial College verkar göra en ordentlig satsning, som finns beskriven här: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/chem.201600475/full

    2016.05.20

  • Nätverket Vetenskapskvinnan

    Tack för ett välbehövligt inlägg i debatten!När det gäller anslagstilldelning är det tyvärr många finasiärer som inte ens för könsuppdelad statistik och en lysande illustration på hur problemet ignoreras är ett uttalande av f d preses för KVA Svante Lindquist "Men vi har inte heller tagit fram var de bor, hur gamla de är eller vilken färg de har på håret." - http://universitetslararen.se/2016/04/25/det-saknas-statistik-for-konsfordelning/. Med tanke på KVAs ställning när det gäller Nobelpriset är det kanske inte så konstigt att de kvinnliga pristagarna lyser med sin frånvaro.Men eftersom kvinnorna försvinner ju längre upp i systemet vi kommer och det är mer än två gånger svårare för en kvinna att bli professor i Sveriga än en man - borde inte beviljningsgraden för de kvinnor som är kvar spegla detta faktum? Hur illa det är med genusperspektivet hos några tunga privata finansiärer har vi och Universitetsläraren belyst - http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2016/02/vad-bryr-val-sig-rektorer-och.htmlVi har tagit fram ett manifest för vad vi anser behöver göras för att komma tillrätta med den strukturella diskrimineringen inom akademin - http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2015/06/vetenskapskvinnans-manifest-for.html. Om förslagen genomförs tror vi att de kommer leda till:Ökad selektion av de bästa forskarna.Ökad jämställdhet.Ökad rörlighet mellan lärosätena.Ökad integration i form mer mångfald.Ökad integration i form av korsbefruktning mellan forskningsinriktningar.Mer nytänkande och nya forskningsområden.Självständigare forskare.Högre takhöjd vid våra lärosäten.Ökad rättssäkerhet vid rekryteringar.En högre fraktion tillsvidareanställda lärare.

    2016.05.20

  • Birgitta Strandvik

    Det var mycket "deja vu" i din text som jag tyvärr kan instämma i fullständigt och bidraga med många liknande exempel. Självklart skall vi äldre stötta de yngre men det räcker inte med det - kvinnorna vid MIT har som devis "support the older women because they carry the younger on their shoulders". I Sverige verkar en travestering av Wigfors yttrande för länge sedan vara mer aktuellt, dvs "fattigdomen fördras om den delas av alla". Det är därför det går så långsamt. Stödet från "upplysta män" är ibland större än det från medsystrarna när man kämpar på barrikaderna.Hoppas du orkar samla kvinnorna och upplysa männenBirgitta

    2016.05.20

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter