Vad gynnar bra forskning?

Sverige satsar årligen mångmiljarbelopp på forskning och högre utbildning.

– Trots att samhället satsar stora summor på den här sektorn saknar vi i många fall gedigen kunskap om den, säger Britta Lövgren, forskningssekreterare på Riksbankens Jubileumsfond.

Hon beskriver ett mycket brett tvärvetenskapligt forskningsfält. Man kan tänka sig allt från idéhistoriska genomgångar av vetenskapsområden till analyser av de yttre villkoren för forskarvärlden, som till exempel tidskrifternas krav på open access-publicering och hur meriteringssystemet är utformat.

– Forskning om forskning och högre utbildning omfattar allt som ger en bild av hur detta ser ut och hur det har förändrats, säger Britta Lövgren.

Efter nyår utlyser Riksbankens Jubileumfond, tillsammans med tre andra forskningsfinansiärer (se faktaruta), anslag för långsiktiga studier inom ämnet. Totalt kommer 80 till 100 miljoner kronor att utlysas under en tioårsperiod.

Kunskap om forskningsmiljöer

Enligt Merle Jacob, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet, finns en del kunskap om vad som utmärker en bra forskningsmiljö. Forskningen baseras bland annat på gemensamma nämnare hos forskargrupper som har presterat många resultat som fått stort genomslag.

Studierna visar att sådant som skapar trygghet för forskaren gynnar själva forskningen. Dit hör till exempel en säker anställning och ett kompetent ledarskap på institutions- och universitetsnivå. Dit hör också en resursstabilitet som ger möjlighet till långsiktig planering, så att forskarna vågar ta risker och pröva även mindre säkra hypoteser.

– Forskarna behöver känna sig trygga och frisläppta, det ger ett kreativt klimat, säger Merle Jacob.

Forskningen visar också att olika forskningsområden gynnas av olika saker. Inom till exempel medicin och naturvetenskap är det gynnsamt med stora forskargrupper som samarbetar inom ett projekt. Men inom humaniora och samhällsvetenskap är det faktiskt tvärtom – stora forskargrupper som delar projekt genererar vanligen mindre bra forskning.

Inte evidensbaserad

Merle Jacob anser att den rådande forskningspolitiken inte är evidensbaserad, eftersom den i många fall inte väger in sådan här kunskap när forskningsmedel fördelas.

– Ta till exempel det här med att ingå i en stor forskargrupp – det värderas som en fördel då man söker ett anslag, så forskningsmedel styrs gärna dit. Men det är alltså ett arbetssätt som inte är gynnsamt inom humaniora och samhällsvetenskap, säger hon.

Hon tycker också att en för stor andel av den statliga forskningsfinansieringen är konkurrensutsatt. Konkurrensutsatta medel fördelas först när ansökningar från forskare har vägts mot varandra, till skillnad från de medel som kommer direkt från universiteten.

– I Sverige finns en stark uppfattning om att det är allmänt bra med konkurrens. Men det finns också en stor naivitet om vad det här innebär när det handlar om forskning. Att så stor andel av medlen är konkurrensutsatta styr forskningens frågeställningar mot sådant som forskaren tror ser bra ut i en bidragsansökan.

Om bidragsperioden dessutom är kort leder det till en kortsiktighet.

– Det skapar med andra ord otrygghet, vilket är precis på tvärs med vad vi vet gynnar god forskning, säger Merle Jacob.

Starkt nyttotänkande på 70-talet

Aant Elzinga, professor emeritus i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, har forskat om forskning i cirka 50 år och är en av pionjärerna inom fältet i Sverige.

Han berättar att det under 1970-talet fanns ett starkt nyttotänkande inom forskningspolitiken. Då gjordes ansträngningar för att styra forskningen mot kunskaper inom en viss sektor, för att exempelvis få en välmående industri som säkrar jobb eller ett väl fungerande bostadsbyggande.

På 1990-talet lades grunden till många av de strategiska långtidssatsningar som görs för att trygga framtida behov inom till exempel energiförsörjning eller andra stora samhällsintressen.

Enligt Aant Elzinga ligger forskningspolitikens utmaning i att hitta en balans mellan grundforskning, sektorsforskning och strategiska satsningar.

– Tyvärr tycker jag inte den nuvarande forskningspolitiken lyckas balansera dessa områden. Den förutsättningslösa grundforskningen har för snålt tilltagen finansiering och får för liten plats. På sikt riskerar det att knapra på universitetens funktion som långsiktiga kunskapsförsörjare.

Politiker bryr sig inte om kunskapen

Han låter nästan road när han får frågan om politiker idag tar hänsyn till den forskning som finns om forskning vid beslut inom området.

– Nej, politiker bryr sig inte om den kunskapen. Den svenska forskningspolitiken styrs av olika trender. Den senaste är att forskningens kvalitet ska kunna mätas, till exempel genom att man räknar hur många gånger en artikel är citerad.

Aant Elzinga är fortfarande aktiv som forskare. Hans område handlar bland annat om hur New Public Management, en metod för mätning och styrning av stora offentliga verksamheter, påverkar universitetsvärlden.

– I universitetsvärlden driver det forskarna till att publicera sig så mycket som möjligt för att framstå som så produktiva som möjligt för att få större anslag. Det kan leda till ett lägre risktagande. Man vågar sig inte på forskningsprojekt som man inte vet var de kan sluta – det påverkar grundforskningen negativt, säger han.