Forskningskommunikation ur sociologens synvinkel

Massimiano Bucchi har alltid gillat forskningskommunikation. Till en början enbart som mottagare, men sedan upptäckte han att ingen intresserade sig för ämnet ur ett sociologiskt perspektiv.

– Då tänkte jag att jag kunde börja forska på det. Inte som en journalist eller kommunikatör utan som sociolog – vad säger forskningskommunikationen om vetenskapens plats i samhället, och om vårt samhälle i ett större perspektiv?

Han menar att det är uppenbart att vetenskapen har en viktig plats i vårt samhälle och påverkar vår kultur. Ett exempel är Nobelpriset. Den typen av evenemang utgör ofta en inkörsport till forskningen och blir en viktig kulturell faktor. Muséer och vetenskapsfestivaler fungerar på ett liknande sätt och spelar en viktig roll i samhället, påpekar Massimiano Bucchi

– Ta Nobelmuseet som exempel. Tusentals besökare kommer dit varje dag, det säger någonting om vetenskapens vikt och betydelse.

Just nu skriver Massimiano Bucchi en bok om hur Nobelpriset bidrar till att forma allmänhetens uppfattning av forskning och forskaren och besöker därför Nobelmuseet ofta.

Ökat intresse och mer aktivitet

När Massimiano Bucchi började forska i ämnet var fältet litet och hans kolleger inom sociologi tyckte att det var ett konstigt val. Han fick resa en del för att träffa likasinnade och kunna diskutera sin forskning.

Men sedan kom 1990-talet med diskussioner om galna ko-sjukan och genteknik. Intresset för forskningskommunikation och speciellt forskning om hur forskningskommunikation bedrivs och borde utformas ökade markant.

Numera är Massimiano Bucchi redaktör för den vetenskapliga tidskriften Public Understanding of Science och upplever att forskningsfältet har vuxit enormt under de senaste 20-25 åren.

– Som redaktör ser jag mycket mer aktivitet inom forskningsämnet, även globalt. Nya länder från Latinamerika och Asien har tillkommit och kvalitén på forskningen ökar. Förut handlade publikationerna mest om att beskriva hur dålig forskningskommunikationen var, nu finns det också bra kvalitativa undersökningar.

Vartannat år samlas forskarna inom fältet på den globala konferensen Public Communication of Science and Technology (PCST). Massimiano Bucchi anordnade sammankomsten 2012 i Florens, då ungefär 700 forskare och forskningskommunikatörer från hela världen deltog.

– Det är ett bra tillfälle att ses och utbyta erfarenheter med människor som har olika bakgrund. Lika mycket som vi forskare kan lära oss om hur forskningskommunikation utförs i praktiken hoppas jag att de som kommunicerar vetenskap kan ta till sig resultaten av våra studier och tillämpa dem.

Forskningskommunikation 2.0

Det är inte bara forskningsfältet som har förändrats under de senaste decennierna utan också själva forskningskommunikationen. Massimiano Bucchi påpekar att mycket av kommunikationen numera sker direkt mellan forskarna och den intresserade målgruppen. Som exempel nämner han en blogg som drivs av en fysiker som ifrågasätter strängteorin.

– Det handlar kanske om en liten målgrupp men kommunikationen sker utan mellanhänder och oftast i realtid. Dessutom finns, inte minst via sociala medier, möjligheten till interaktion och en dynamik. Det har inte varit möjligt i traditionella medier.

Massimiano Bucchi kallar det nya sättet att kommunicera för forskningskommunikation 2.0. Han jämför med det tidigare informationsflödet där vetenskapliga fynd förvandlades till pedagogiskt material i textböcker och populärvetenskap i tidningar, radio och tv. Processen innebär ett urval och en förenkling av den ursprungliga informationen.

Ingen enkel lösning

Massimiano Bucchi är noga med att betona att begreppet ”allmänheten” inte utgör någon målgrupp.

– Det är viktigt att förstå och välkomna mångfalden inom forskningskommunikation. Det är någonting som vi borde utforska mer, både när det gäller val av kommunikationskanal och målgrupp.

Några av variablerna att ta hänsyn till är enligt Massimiano Bucchi målgrupp, mål, innehåll och ämne.

– Det kanske viktigaste budskapet från forskningen om forskningskommunikation är att det inte finns en universell lösning för hur vetenskap bör kommuniceras. Man måste förstå sammanhanget, då kan man vara tydlig med sina mål och ärlig mot sina åhörare.

Som redaktör för en internationell tidskrift ser Massimiano Bucchi dessutom att det finns tydliga kulturella skillnader som påverkar forskningskommunikationen. Ett sådant exempel är Kina, som är ett av de nytillkomna länderna inom forskningsfältet.

– Där handlar mycket av forskningskommunikationen om att informera om och sprida användningen av nya tekniker, exempelvis inom lantbruket.

Bilden en outforskad möjlighet

Just nu är Massimiano Bucchi särskilt intresserad av visuellt innehåll i forskningskommunikation. Bilder har alltid använts för att kommunicera forskning, Först i form av illustrationer, senare genom fotografier och filmer. Numera är infografik, som kan vara interaktiv och ganska sofistikerad, populär.

Massimiano Bucchi har undersökt igenkänningen av vetenskapliga bilder, som exempelvis DNA-spiralen och kända forskare.

– Bara för att man känner igen Einstein betyder inte det att man vet någonting om fysik. Men vi borde undersöka mer i detalj hur vi kan använda bilder och utveckla metoder för att mäta vilken effekt bilder har för kommunikation av forskning.

Han menar att bilden kan bli en utgångspunkt för att förmedla mer komplext innehåll. Igenkänning av bilder med vetenskapligt innehåll är dessutom en viktig del av det som kallas för ”scientific literacy”, förståelsen av vetenskap.

– Idag mäter vi vetenskapsförståelse med textbaserade frågor. Det visuella, igenkänning av bilder, borde ingå i detta men är ännu outforskat.

Öppen vetenskap på riktigt

Forskningskommunikation handlar ofta om själva forskningsresultaten eller om att väcka intresse för forskning, till exempel genom vetenskapsfestivaler. Det är en viktig del av kommunikationen men lika viktigt är det att belysa forskningens villkor, menar Massimiano Bucchi.

– Om vi verkligen vill att människor ska engagera sig i vetenskap måste vi också diskutera hur systemet fungerar, till exempel varför regeringen väljer att satsa på ett visst forskningsområde och inte ett annat.

Förekomsten av forskningsfusk är ett exempel på vikten av en öppen diskussion. Vad har hänt och varför blev det som det blev? Det har människor rätt att veta för att kunna delta i diskussionen, betonar Massimiano Bucchi.

– Alla pratar om öppen vetenskap men den är inte öppen på det sättet som den borde vara. Finansiering av forskning, publicering, hur beslut fattas, hur en policy utformas – systemet är ganska otillgängligt. Det är en utmaning att kommunicera detta men nödvändigt om vi vill att samhället ska engagera sig i vetenskap.