Vi kryddar vetenskapen med humor

2013-04-18

Krönika av Karin Gyllenklev, vetenskapsjournalist och programledare för P3:s vetenskapsprogram Institutet med Karin och Jesper. 

Vid min säng har jag ett block där jag skriver upp halvfärdiga idéer och tankar. Bland anteckningar om rundmaskar och vätebomber står det: vem äger vetenskapen? Jag har funderat väldigt mycket på det den sista tiden när jag varit frustrerad över människors trångsynthet.

Jag är vetenskapsjournalist men jag rapporterar inte riktigt på samma sätt som P1:s vetenskapsredaktion gör, eller som Karin Bojs gjort i Dagens Nyheter. Jag jobbar med ett humor- och vetenskapsprogram tillsammans med komikern Jesper Rönndahl i Sveriges Radio P3. Vi är inte nyhetsstyrda utan tar upp vetenskap som vi är nyfikna på och varvar det med intervjuer med experter och forskare.

I våra inslag använder vi oss av humor, udda vinklar, liknelser och märkliga historier. Till exempel kan ett experiment från 1950-talet där Ilya Ivanovich Ivanonv försökte para människor och apor bli en ingång till att prata om hybrider. Ett no homo-scenario mellan väteatomer kan hjälpa till att förklara fusionsenergi och en sång om brontosaurusen gör att du alltid kommer minnas att den aldrig fanns.

Vi har precis avslutat vår fjärde säsong och har många lyssnare som uppskattar programmet. Sedan finns det en hel del personer som tycker att det vi gör är skit. Personer som känner ett behov av att tala om för oss att vi är för hysteriska, att det tar för lång tid innan vi kommer till poängen och att programmet är för tramsigt.

Det finns också människor som bara inte förstår varför vi måste rapportera. När vi direktsände från nobelpristillkännagivelserna förra året tittade en man med rynkad panna på mig och sa: “Är ni från P3? Vad gör ni här?”. Och det är inte ovanligt att vi får kommentarer som handlar om att vetenskap är så intressant i sig så att det är fullständigt onödigt att vi använder oss av humor. Jag håller inte med – många tycker att vetenskap är pisstråkigt.

Jag förstår att vårt program inte faller alla i smaken, det har jag inga problem med, utan det som stör mig är människors inställning till hur det ska rapporteras om vetenskap. Som om vetenskapen är något upphöjt, något man bör vörda och ha respekt för och som skulle skära sig som om man blandade det med till exempel humor.

Jag tror att precis som att naturen gynnas av mångfald i växt- och djurriket, så gynnas vetenskapen av flera olika typer av rapportering. Jag tror att ju fler sätt och kanaler vi kan kommunicera nya rön och kunskap genom, desto bättre. För människor tar till sig information på olika sätt. Vissa kan behöva fakta mer utspätt, en del vill ha den kryddad med humor och liknelser och andra föredrar en mer klassisk rapportering.

Med en varierad diversiv rapportering kan vi tillsammans nå en större målgrupp. För det måste väl ändå vara ett av målen? Att nå ut med kunskapen till folket. För vem äger vetenskapen? Vem ska få ta del av den? Personligen tycker jag inte den ska vara ett privilegium för dem som läser dagstidningar och lyssnar på P1, jag tycker den ska finnas och höras i allas vardag.

Min önskan är inte att alla ska gilla det jag gör. Min önskan är att nästa gång någon talar om för mig att programmet jag jobbar med är skit – så hoppas jag att personen samtidigt kan tänka att det kanske är precis den skiten andra personer behöver för att ta till sig vetenskapens under.