Vi behöver fler humanister som är tekniska

Många gånger har andemeningen varit att ingenjörerna behöver mer kunskap inom humaniora och samhällsvetenskap. Ingenjörer har målats upp som okunniga och aningslösa. Som nördar som bara kan matematik och fysik. Teknik har beskyllts för att vara ond.

Å ena sidan håller jag med. Ingenjörer måste förstå människan, vår historia och kultur för att kunna utveckla det hållbara samhället och det goda livet. Historielöshet är farligt. Okunskap om religion, politik, kultur, genus, makt, diskurser och ordens betydelse gör att vi aningslöst kan lockas att följa ”starka ledare” i vilken riktning som helst. Aspekter som genus, makt, politik, ideologier och diskurser är inbyggt i tekniken. Teknik går inte att separera från samhället och människan. Det finns ingen ren eller objektiv teknik, utom möjligen när det gäller små enskilda delelement. Men så fort den blir sammansatt och tillämpad är teknik subjektiv och relativ.

Å andra sidan är de vanliga teknikkunskaperna ganska viktiga. Vi vill ju ha energisnåla hus, rena utsläpp från bilar och fabriker, broar som inte rasar, säkra arbetsplatser så ingen ska behöva dö eller bli sjuk på jobbet, snabbare datorer, säkrare ultraljud, tystare trafik och bättre valla under skidorna. Vi behöver ingenjörer som gör dessa mätningar, beräkningar och konstruktioner. Som kan sin matematik, fysik, kemi, hållfasthetslära och programmering. Men som gör detta klokt och med omsorg.

Kärnan för en ingenjör är inte matematik eller fysik, även om det är en väsentlig del i basen. Kärnan är problemlösandet och det flexibla tänkandet. Många lärosäten utbildar ingenjörer som ska verka i gränslandet mellan teknik och samhälle. Vi ger dem bred kompetens att göra detta genom att förse dem med kunskaper om människan, organisation och samhälle för att de ska förstå teknikens möjligheter och begränsningar.

Men det är viktigt att detta gränsland inte bara befolkas av ingenjörer, att de inte blir ensamma där. Det finns en fara i att polarisera teknik och humaniora. Att försöka renodla humaniora och samhällsvetenskap som något väsensskilt från teknikvetenskap. Och vice versa. Vi kan inte förstå och utveckla tekniken utan människokunskap. Vi kan inte heller förstå människan utan teknisk kunskap. Människan och tekniken är tätt sammanbundna. Det är tekniken som gör oss till människor.

Jag vill därför bredda diskussionen så att den inte bara handlar om ingenjörernas behov av en bredare kompetens. De behöver få sällskap av humanister och samhällsvetare som är tekniska och som kan verka i gränslandet mellan teknik och samhälle. Teknikoptimism och teknikrädsla är lika felaktigt om det grundar sig på okunskap om teknikens begränsningar och möjligheter.