På menyn: Matslöjd

Att planera, tänka och fantisera mat i alla dess former är min meditation. Att bära hem matkassar är min workout och bästa vardagsmotion. Att lyfta ut fikonplantan i några timmars solljus på altanen under vinterhalvåret, med en förhoppning om belöning i form av frukter om några månader, är ett kärt matrelaterat besvär.

Nu kanske flera av er har storknat för länge sedan av käck, överentusiastisk inställning till vad som kan kallas matslöjd. Men matkultur och mattraditioner är definitivt värda ett eget inlägg. Minst. Och min entusiasm är lika äkta som råvarorna i en hemtrillad bratwurst.

Ett sök i sociala medier visar på sju offentliga inlägg under hashtaggen #matslöjd. Det är allt från en pimpad banan till syltade gröna tomater och hemgjord glögg. Desto fler träffar har #köttslöjd, med nästan 600 offentliga träffar. Tuskaftlagda baconremsor trängs med omsorgsfullt trancherade kallrökta köttskivor, och inte att förglömma: rådjursskånkar prydligt på tork i vardagsrum.

Men det är den egengjorda korven som dominerar, där fjälsterkunskap, fläskhackmetoder och fantasifulla omknytningar tas till nya höjder. Att knappa in ämnesordet matslöjd på Den Stora Sökmotorn ger 1 450 träffar med en spännvidd från hipsterdåd till souvas enligt konstens alla regler. Återkommande nyckelord är dock respekt, kärlek och råvarukunskap. Essensen av matslöjd.

Själv sjunger jag gärna kålens lov. De som känner mig vet att jag missionerar och laborerar kål så ofta tillfälle ges, i alla dess former. Syrad, rostad, förvälld, smörslungad, stuvad eller bara läckert rå. När andra barn blev sugna på sött då de tittade på Kalle och Chokladfabriken, avundades jag familjen Spann som fick sörpla kålsoppa varje dag. Faktum är att Institutet för språk och folkminnen har ett speciellt regeringsuppdrag att främja ett levande och dynamiskt kulturarv kopplat till mat- och livsmedelsframställning.

Nationstypiska sedvänjor som begreppet Fika värnas på deras webbsida, och företeelsen dissekeras från etymologi till vidareförande. Matslöjdspeppen stiger då jag klickar mig vidare till begreppet Smörgåsbord. En levande tradition där det uppges ”viktigt att dels dokumentera rätterna innan de försvinner, dels finna traditionsbärare som kan hålla matlagningshantverket för dessa rätter vid liv”. Att skriva en uppsats om ett ätbart kulturarv känns plötsligt lockande och viktigt.

Äta bör man ändå dör man? Matslöjdsentusiast eller inte, så är ju detta kalla fakta. Men med dagögat på, är det en övertygelse att det bor en kock i oss alla. Och vid eventuella tveksamheter/gastronomisk idétorka? Välj kål.