Om jag hade ett alldeles eget universitet 

2015-12-17

Krönika av Katarina Mazetti om hur det optimala drömuniversitetet skulle kunna se ut.

Jag har ett alldeles eget universitet, låtsas vi. Pengar har jag som gräs – låtsas vi också – precis som en del amerikanska mecenater som köper sig ett universitet, döper det efter sig själva och bestämmer vem som får gå där.

Först bygger jag det. De olika institutionerna ligger lite hipp som happ utkastade i ett stort vackert parkområde och mellan dem ligger små fik och kaféer där oväntade möten uppstår. Det är helt enkelt en oskriven regel att man aldrig sätter sig ensam vid ett bord, om man inte är helt ensam i lokalen. En docent i franska slår sig ogenerat ner bredvid en student i geologi och kanske pratar de om olika sorters korv eller om vädret och kanske får studenten plötsligt veta något om bergarterna i franska droppstensgrottor. En teaterstuderande blir vansinnigt fascinerad av ett samtal han avlyssnar om kärnfysik och beslutar sig för att skriva en pjäs om elektroners förtvivlade sätt att försöka hålla sig kvar i sin kärna.

För det mesta inträffar ingenting av akademiskt intresse men en gång på tusen uppstår en gyllene mutation av olika ämnen och intresseområden. Det är inte förbjudet att snacka med någon i sitt eget fack heller, men det uppmuntras inte.

Det finns förstås ett par dagis på området. Man har inte gjort misstaget att avhända sig halva forskarkåren för att den ska sitta hemma under de så kallade barnafödande åren. Men föräldrarna får inte ha full tjänst – bara full lön. Annars blir de för slitna och räknar fel och översätter bort i tok och tappar provrör i golvet.

På mycket centralt belägen plats ligger det stora, vackra gymmet palaestra, sammanbyggt med ett badhus av romerskt snitt (biblioteks- och umgängesutrymmen). Löparstigar slingrar sig genom parken och tennisbanor, volleyboll- och bouleplaner skymtar här och där. Alla lägger minst en timme på motion per dag, det ingår i villkoren när studenten skriver sitt kontrakt med universitetet. Krokiga ryggar, osunt blek inomhushy och hemorrojder är sällsynta.

Dyrt blir det, men kostnaderna hålls nere med hjälp av en annan klausul i kontraktet: mycket av det praktiska arbetet på universitetsområdet sköts av studenter och lärare själva. Man städar och krattar i parken, står i kafeterian och jobbar i arkivet. Man bygger staket och sköter rabatter, spolar golv i badhuset och promenerar med dagisbarnen. Och städar toaletter och kör sopor.

Det är nämligen väl känt att man tänker bra när man jobbar med kroppen. Och inte inbillar man sig att man är en finare sorts människa om man kör sopor ofta nog, enligt ett rullande schema.

Det går bra att bo i dormitorier i utkanten av området. Flärdfria små rum och jobbplikt men stora gemensamma utrymmen. Ofta fester men inte alltid. Men jag lägger mig inte i det där livet om det inte går överstyr alldeles.

Livliga debatter i alla ämnen uppmuntras också. De har ibland samma form som poetry slam med utmaningar, tävlingar och priser för vackert genomförd argumentation och/eller passionerad glöd. Publiken poängsätter vid dessa tillfällen.

Regelbundna uppror mot regler uppmuntras diskret. De är enzymerna i universitetets ämnesomsättning.

Musik ska förresten in i någon form på alla nivåer och sektorer. Det är som att klia sej i hjärnan, för att inte tala om vilken motion det är för känslolivet! Körsång och trubadurer och små och stora scener överallt, musikgrupper i olika stilar som bildas och upplöses och nybildas som bakterier i ett provrör, och fri tillgång till instrument! Matematiska institutionen vinner varje år priser för sitt utövande (det finns ett samband där) och blir bättre matematiker på kuppen!

Regelbunden koll hålls också på genusaspekten. Målet är fifty fifty på de flesta områden. Om inte detta funkar blir det försiktig styrning via kvotering. Man måste se verkligheten med bägge ögonen för att få djupperspektiv!

Ämnen får kombineras hur som helst, men examinatorer ställer mycket höga krav, för att utbildningens status ska förbli hög i samhället. Ambitionsnivån kontrolleras fortlöpande. Svår sjukdom eller grav förälskelse kan ge uppskov – annars åker man ut om man inte presterar. Ingen dinglar kvar och tar upp platser för andra behövande. Redan i kontraktet intygar studerande att man har för avsikt att leva upp till universitetets ambitionsnivå. Den är hög, men inte FÖR hög, den saken är det noga med. Man måste ha ett liv vid sidan av, annars är man inte till nytta för någon eller något. Fast detta liv får de fixa själva, någon måtta får det vara på vad jag ska sitta och ha synpunkter på.

Om jag alltså någon gång skulle bli fenomenalt, amerikanskt rik och dessutom finna ett gäng medarbetare lika beskäftiga och välmenande som jag själv startar vi alltså

           The Free Katarina Mazetti University, FKMU!

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Bob Bovin

    En lysande utopi som borde testas av några vildhjärnor. Bara frihet att tänka, ger unika resultat. Vi hade förr några sådana fritänkare.

    2015.01.22

  • Bengt Månström

    Där vill jag bo och verka! Varför inte skicka denna skiss till landets universitetsrektorer/styrelser som inspiration?

    2015.12.18

  • Henrik Bohlin

    Underbart, tack för detta! Påminner förresten litet om Vassar College där jag tillbringade en termin som STINT-stipendiat och gästlärare - men Mazettiuniversitetet är ännu bättre.

    2015.12.18

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter