Och så behöver vi en kvinna också

2020-10-20

Krönika av Nina Wormbs, professor i teknikhistoria vid KTH, om att bli utvald på grund av sitt kön.

Och så behöver vi en kvinna också: om att reduceras till sitt kön trots att det är intellektet de vill åt.

Ibland inser jag inte förrän efteråt att delar av argumentet för att ha med mig i något sammanhang är att jag är kvinna. Kanske vill jag inte höra på det örat och lyssnar mer på de andra argumenten. De är liksom mer tilltalande: jag har fått ditt namn från två olika håll; jag har läst på din hemsida att du gör saker som är väldigt relevanta i det här sammanhanget; du skrev en artikel nyligen som tog upp ett riktigt intressanta resonemang. Men sen inser jag att det faktiskt också är en fråga om vilket kön jag har: ”Det är ju inte så roligt att ha flera män som sitter och talar om internet.” Nej, kanske inte. Kanske är jag roligare att ha att tala om internet, för att jag är kvinna.

Men sen inser jag att det faktiskt också är en fråga om vilket kön jag har

Annars brukar det ju framhållas att kvinnor inte är så roliga. I samband med internationella kvinnodagen för något år sedan sände SVT ett utomordentligt bra program om kvinnliga komiker. Det verkar inte vara ett lätt yrke. Insortering är hård, schablonerna fastlåsta, fokuset på kroppen totalt. Min egen erfarenhet är också diskriminering. När jag började på KTH 1988 fick inte kvinnor stå på scen i det så kallade Kårspexet, spexet för hela KTH. Vi ansågs inte tillräckligt roliga. Men jag var välkommen i det spex som min egen utbildning arrangerade, ironisk nog en av de utbildningar som hade mycket få kvinnor, teknisk fysik. Och visst skrattade folk. Så kanske är det roligare med kvinnor trots allt.

Ibland är det uppenbart att det enda som i praktiken har någon betydelse för att de ringer är att jag är kvinna. Som när Aftonbladet en gång inledde med den repliken när de skulle ordna ett panelsamtal i Almedalen. Jag tackade nej. Samma sak händer också inom akademin, även om processerna där oftast är lite annorlunda. Jag blev ombedd att sitta i en betygsnämnd inom ett område som gränsar till mitt eget. De övriga platserna var redan fyllda av män och numer är reglerna sådana att man måste ha båda könen representerade. Jag var inte smickrad. Det blev dessutom snart uppenbart att jag visste mer än huvudhandledaren som inte kände igen någon av de namnkunniga kvinnor inom fältet som jag räknade upp. Ett dubbelt problem alltså. Disputationen sköts upp; jag deltog inte i någon kommitté.

när det är uppenbart att jag ska balansera de vita män som för övrigt deltar känner jag mig mycket ovillig

Andra gånger verkar könet inte spela någon roll först, men sen kryper det fram. Jag har bedrivit en del rymdhistoria och misstänker att det ibland är skälet till att jag efterfrågas i sådana offentliga sammanhang. När jag deltagit har det funnits skäl och jag har ansett att jag kunnat bidra med något. Och det är väl det viktigaste. Ibland är detta bidrag ett annat perspektiv, eller ifrågasättande, en röst som säger något som ingen annan säger. Hur bra det fungerar beror ofta på journalisten. Men när det är uppenbart att jag ska balansera de vita män som för övrigt deltar känner jag mig mycket ovillig.

Det är inte så att jag vänder mig mot ambitionen om balans. Tvärtom! Förstås! Men hur mycket av detta ska ligga på mig, undrar jag ibland. Borde jag läsa in mig på saker bara för att det inte finns någon annan kvinna? Vad är mitt individuella ansvar för att vrida det publika samtalet i en ny riktning inom de områden där jag råkar vara det underrepresenterade könet? Man kan också fundera över vilka konsekvenserna egentligen blir om det ändå bara är just ”en kvinna också”. Risken är stor att hon ses som det hon faktiskt är: ett undantag.

Alla döttrar och söner som växer upp borde mötas av ett offentligt samtal som är jämställt där de kan hitta sina egna förebilder.

I fråga om klimatförändringar är jag en ivrig tillskyndare av att individen har stort ansvar och betydelse. Kopplingen mellan attitydförändringar och normer å den ena sidan och samhällelig förändring å den andra är stark menar jag. Det beror också på att jag faktiskt själv bidrar till klimatförändringarna genom min livsstil; det gör i princip alla svenskar. Jag har verkligen ett personligt ansvar. Men det är faktiskt inte mitt fel att vita män dominerat högre forskning och utbildning länge och ses som den naturliga ”experten” i det offentliga rummet.

Jag kan ändå ha ett ansvar och jag tar det oftast. Framför allt tänker jag på mina döttrar och på att de ska få en annan bild än den jag fick, en annan bild av vem som får prata om vad. Men jag tänker förstås också på min son, läxan är minst lika viktig för honom. Alla döttrar och söner som växer upp borde mötas av ett offentligt samtal som är jämställt där de kan hitta sina egna förebilder.

Detta är ingen lätt sak och jag accepterar att jag ibland bjuds in och deltar på grund av mitt kön och inte mitt intellekt. Faktum är att jag ibland ställer som krav att inte vara den enda kvinnan, och därmed gör mig skyldig till att ytterligare en syster bjuds in på samma premisser som jag själv. Skälet är förstås att undvika att det blir just ”en kvinna också”.

Tillsammans är vi inte lika mycket undantag.

22

7 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Anita Maria Karlsson

    När kvinnorna gav sig in i politiken för 100 år sedan visste de att de skulle vara minst två, Två kvinnor i fullmäktige, t ex.

    2020.10.22

  • Ebba Högström

    Mycket träffsäker skrivet! Jag känner igen detta och det gör säkert många andra kvinnor i akademin också. Viktigt att uppmärksamma då "en kvinna också" förändrar inte i grunden (jo, kanske på lång sikt) utan gör mest att det ser bra ut för stunden. Bra tips att kräva att inte vara den enda kvinnan.

    2020.10.22

  • Cecilia Åsberg

    Välformulerat och välfunnet, Nina! Det här fenomenet, jag känner igen det väl, har i alla fall den lilla guldkanten att experter som är kvinnor får en väldigt bred kunskapshorisont. Vi får lära oss om mycket. Drivna av nyfikenhet och en önskan att se öppningar och möjliga samhällsförändringar som vi är, så tar vi jobben. Eller så försöker vi bättra situationen och ge fler andra marginaliserade möjligheten. Så att vara kvinna i universitetsvärlden är på många sätt ett ständigt extraarbete - men uj så lärorikt liv en får!

    2020.10.22

  • David Nilsson

    Tack för en bra text. För ett år sedan var jag med och ordnade en konferens, med en avslutande paneldebatt. Fem män och en kvinna. Det blev en skitstorm när den kvinnliga politikern lade upp en bild på sitt twitter-konto, och med rätta! Efter det vill jag aldrig mer komma i närheten av en all-male-panel. Att vi tvingas tänka genderbalans är nödvändigt för att bryta slentrian och invanda (manliga) normer i offentligheten. Det är inte roligt för mig som konferensarrangör, eller för dig som talare, att tänka att det finns nån slags "kvinnobiljetter" att dela ut. Men vad är alternativet, givet var vi står idag? Det är en kamp, och det är jobbigt, men vi måste upp ur invanda hjulspår. Kvinnobiljetten är inget hedrande i sig, men ger en chans visa varför vi behöver fler kvinnor i offentligheten, näringslivet, akademin, konsten osv. För att kvaliteten ökar och för att vi bidrar till att sätta en norm kring rättvisa och jämställdhet i samhället. "Window-dressing" eller inte - det som syns räknas.

    2020.10.22

  • Lena Marcusson

    Så väl jag känner igen mig, även om jag hoppats på att det skulle vara litet annorlunda nu jämfört med 1980-och 90-talen...
    men det finns en annan aspekt också: när en kvinna nämns som förslag men sedan inte ens tillfrågas med motiveringen att kvinnorna ju är så belastade av olika uppdrag. Det framstår som en undanflykt.

    2020.10.22

  • Ulla Annikki Cecilia Wikander

    under mina tio år som den första av sitt slag i mitt ämne, ekonomisk historia, lät jag mig glatt överutnyttjas, 1996-2006. Självklart brändes jag ut - helt sjukskriven tre månader. Sedan tillbaka, snart på heltid. När jag blev emeritus var jag slutkörd. Min hade inte varit en bra strategi. Det är inte du som ska förändra systemet. Tacka nej. Spara dig för det du själv anser viktigast, slit inte ut dig för din arbetsplats image, inte ens för feminismens skull.

    2020.10.22

  • Malin Sandström

    När jag och Lisa publicerat Matmolekyler (~10 år sedan, nu) fick vi ganska många inbjudningar till diverse sammanhang, radioprogram och intervjuer. Det var väldigt sällan någon intervjuare/radiovärd *inte* sa "det är väldigt kul att du är både UNG och TJEJ", och ju mer vetenskapsfokuserat tillfället var desto oftare hände det.

    Nu har jag iallafall förhoppningsvis åldrats ur ung-facket...

    2020.10.27

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter