Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Och så behöver vi en kvinna också

Krönika av Nina Wormbs, professor i teknikhistoria vid KTH, om att bli utvald på grund av sitt kön.

Och så behöver vi en kvinna också: om att reduceras till sitt kön trots att det är intellektet de vill åt.

Ibland inser jag inte förrän efteråt att delar av argumentet för att ha med mig i något sammanhang är att jag är kvinna. Kanske vill jag inte höra på det örat och lyssnar mer på de andra argumenten. De är liksom mer tilltalande: jag har fått ditt namn från två olika håll; jag har läst på din hemsida att du gör saker som är väldigt relevanta i det här sammanhanget; du skrev en artikel nyligen som tog upp ett riktigt intressanta resonemang. Men sen inser jag att det faktiskt också är en fråga om vilket kön jag har: ”Det är ju inte så roligt att ha flera män som sitter och talar om internet.” Nej, kanske inte. Kanske är jag roligare att ha att tala om internet, för att jag är kvinna.

Men sen inser jag att det faktiskt också är en fråga om vilket kön jag har.

Annars brukar det ju framhållas att kvinnor inte är så roliga. I samband med internationella kvinnodagen för något år sedan sände SVT ett utomordentligt bra program om kvinnliga komiker. Det verkar inte vara ett lätt yrke. Insortering är hård, schablonerna fastlåsta, fokuset på kroppen totalt. Min egen erfarenhet är också diskriminering. När jag började på KTH 1988 fick inte kvinnor stå på scen i det så kallade Kårspexet, spexet för hela KTH. Vi ansågs inte tillräckligt roliga. Men jag var välkommen i det spex som min egen utbildning arrangerade, ironisk nog en av de utbildningar som hade mycket få kvinnor, teknisk fysik. Och visst skrattade folk. Så kanske är det roligare med kvinnor trots allt.

Ibland är det uppenbart att det enda som i praktiken har någon betydelse för att de ringer är att jag är kvinna. Som när Aftonbladet en gång inledde med den repliken när de skulle ordna ett panelsamtal i Almedalen. Jag tackade nej. Samma sak händer också inom akademin, även om processerna där oftast är lite annorlunda. Jag blev ombedd att sitta i en betygsnämnd inom ett område som gränsar till mitt eget. De övriga platserna var redan fyllda av män och numer är reglerna sådana att man måste ha båda könen representerade. Jag var inte smickrad. Det blev dessutom snart uppenbart att jag visste mer än huvudhandledaren som inte kände igen någon av de namnkunniga kvinnor inom fältet som jag räknade upp. Ett dubbelt problem alltså. Disputationen sköts upp; jag deltog inte i någon kommitté.

...när det är uppenbart att jag ska balansera de vita män som för övrigt deltar känner jag mig mycket ovillig.

Andra gånger verkar könet inte spela någon roll först, men sen kryper det fram. Jag har bedrivit en del rymdhistoria och misstänker att det ibland är skälet till att jag efterfrågas i sådana offentliga sammanhang. När jag deltagit har det funnits skäl och jag har ansett att jag kunnat bidra med något. Och det är väl det viktigaste. Ibland är detta bidrag ett annat perspektiv, eller ifrågasättande, en röst som säger något som ingen annan säger. Hur bra det fungerar beror ofta på journalisten. Men när det är uppenbart att jag ska balansera de vita män som för övrigt deltar känner jag mig mycket ovillig.

Det är inte så att jag vänder mig mot ambitionen om balans. Tvärtom! Förstås! Men hur mycket av detta ska ligga på mig, undrar jag ibland. Borde jag läsa in mig på saker bara för att det inte finns någon annan kvinna? Vad är mitt individuella ansvar för att vrida det publika samtalet i en ny riktning inom de områden där jag råkar vara det underrepresenterade könet? Man kan också fundera över vilka konsekvenserna egentligen blir om det ändå bara är just ”en kvinna också”. Risken är stor att hon ses som det hon faktiskt är: ett undantag.

I fråga om klimatförändringar är jag en ivrig tillskyndare av att individen har stort ansvar och betydelse. Kopplingen mellan attitydförändringar och normer å den ena sidan och samhällelig förändring å den andra är stark menar jag. Det beror också på att jag faktiskt själv bidrar till klimatförändringarna genom min livsstil; det gör i princip alla svenskar. Jag har verkligen ett personligt ansvar. Men det är faktiskt inte mitt fel att vita män dominerat högre forskning och utbildning länge och ses som den naturliga ”experten” i det offentliga rummet.

Jag kan ändå ha ett ansvar och jag tar det oftast. Framför allt tänker jag på mina döttrar och på att de ska få en annan bild än den jag fick, en annan bild av vem som får prata om vad. Men jag tänker förstås också på min son, läxan är minst lika viktig för honom. Alla döttrar och söner som växer upp borde mötas av ett offentligt samtal som är jämställt där de kan hitta sina egna förebilder.

Alla döttrar och söner som växer upp borde mötas av ett offentligt samtal som är jämställt där de kan hitta sina egna förebilder.

Detta är ingen lätt sak och jag accepterar att jag ibland bjuds in och deltar på grund av mitt kön och inte mitt intellekt. Faktum är att jag ibland ställer som krav att inte vara den enda kvinnan, och därmed gör mig skyldig till att ytterligare en syster bjuds in på samma premisser som jag själv. Skälet är förstås att undvika att det blir just ”en kvinna också”.

Tillsammans är vi inte lika mycket undantag.

Mer om skribenten

  • Nina Wormbs

    Forskare

    Hon skriver om egen och andras forskning, kopplat till aktuella händeler inom kultur och politik. Nina Wormbs forskar om teknikens idéhistoria och människors tro om vad den kan åstadkomma.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 9 februari 2022

Carina Järvenhag

AcademiaNet arbetar för att öka andelen kvinnor på ledande positioner inom forskarvärlden. Databasen innehåller över 3 200 välmeriterade forskare som har nominerats av europeiska...

Nyhet 10 april 2018

Redaktionen

Hon skriver om genus- och arbetslivsforskning, finansiering och forskarvärldens samverkan med industrin. Lena Abrahamsson är professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universi...

Nyhet 21 februari 2018

Eva Annell

I USA startade debatten om sexuella trakasserier inom forskarvärlden redan 2014. Först kom en studie om trakasserier vid fältstudier, sedan avslöjades flera kända forskare med grov...