När får jag träffa studenter på riktigt igen?

Jag inledde året och mitt skrivande här med att lova mig själv att lämna plats för det som icke ännu är, det jag inte vet. Jag ville få tid att nosa på det okända, det som inte gick att förutse eller planera. Jag fick som jag önskade. Flera stora lass med oplanerat, okänt. Men det är svårt att i dessa tider behålla en nyfiken attityd, när en nästan drunknar i icke-vetandet. Tuggorna av okänt obehag fastnar i halsen. Lukten är kväljande och alls inte så spännande att nosa på när den trycks mot ansiktet likt en oönskad våtservett. Vissa dagar.

Jag försöker rota mig i orden, i texterna, i poesin, i litteratur och intervju-utskrifter. Snöar in mig, försvinner iväg, för en stund i andras och egna ord av tankar. Universitetet är ju tänkt att vara en tankens högborg. Nu är tid att tänka, att läsa. Inget tjat om att resa! Inga nätverksträffar, inga konferenser, inga workshops, inga möten som kräver förflyttning från den egna soffhörnsarbetsplatsen. Ingen som stör. Som det går att njuta av allt det. Andra dagar.

Samtidigt, värdet av att träffas, att se någon i ögonen, att bli sedd, blir nu tydligare än någonsin. Att titta på ett ansikte på en skärm som tittar på en skärm med ett ansikte på. Det är något väsensskilt från att mötas, att talas vid, människa till människa. Det är fysiskt omöjligt att få ögonkontakt.

När kommer jag att få träffa studenter, och se dem, på riktigt, igen? Ingen vet än. Inget var mer värdefullt för mig som student och sedan som doktorand, än att bli sedd och lyssnad på. I rummet, i samtalet: en intresserad uppmärksam lärare eller handledare som tittar på en och lyssnar och vill förstå när man trevande försöker formulera sin tanke i ord.

Att bli läst och förstådd, är ju också att bli sedd, som tänkande, skrivande människa. Ensamhetens tankeverksamhet bryts, får luftas, får syre? Den blir liksom bekräftad som inte fullständigt irrelevant. Och helt klart har skrivandet av dessa korta texter gett den långa kalla och av osäkerhet präglade vårterminen något ljusare konturer. Blogginläggen blev skrivna enligt plan och har nu löpt ut på antal. Det har därmed blivit dags att sätta punkt med några sista korta rader:

Ni vill jag ska analysera
Berätta hur det går till
När långa transkriptioner
Blir till korta inskriptioner
Små dikter utan rim
men med viss reson

Det ju är omöjligt
poetiseringsmetodologi
existerar icke

Det känns
Det gör ont
Eller lockar till ett skratt
Ett aha!
Det måste ut, fram, iväg
Paff

Ord som blir bilder
Rispar tag i mig

Nog är det i detta korta och koncisa
Språkets melodi
Som stora tankar kan nå fram?

Så mycket bättre
än stolpiga texter utan klang

Det allra värsta
Är ändå långa svåra meningar
Följda av långa paranteser
Med många referenser
På verk författaren inte läst
Men ryckt en sats, ett nyckelord eller två
Kopierat, klistrat in, kopierat, klistrat in, kopierat, klistrat in
Staplat på varann

Hugger styckar hackar
Dödar tanken, dödar lusten
Boxar in, stänger ut
Tvingas in i stelt format

Nej hellre då
En mening eller två
Då andan faller på

I en stilla ödmjuk önskan
Att bli läst
Snarare än citerad