Krocken mellan media och forskarvärlden

”Va, håller ni fortfarande på med det där?”, sa journalisten när vi träffades över en fika på ett seminarium. Journalisten hade jag intervjuat i ett forskningsprojekt och nu undrade hon vad det blev av det hela. Sanningen var att jag inte ens börjat med analyserna, men jag smålog tillbaka och hummade något om att vetenskapens kvarnar mal långsamt. I journalistikens värld är två år gamla intervjuer sedan läge passé och mitt tidigare intervjuoffer kunde inte begripa hur det ens var möjligt att vi inte kommit längre.

Sanningen var ju att jag inte jobbat med intervjumaterialet på ett bra tag eftersom undervisning, administration, granskningsuppdrag, doktorandhandledning och arbete inom andra forskningsprojekt kommit i vägen. Men det handlade inte bara om forskarvardagens mer eller mindre omöjliga jonglerande av arbetsuppgifter. Forskning har också i grunden en annan puls än journalistik och krockar mellan medielogik och forskningslogik sker hela tiden.

...mitt tidigare intervjuoffer kunde inte begripa hur det ens var möjligt att vi inte kommit längre.

För även om både journalistik och forskning är kunskapsgenererande verksamheter skiljer sig villkoren åt. Hur man arbetar, hur produktionsprocesserna ser ut och hur man tänker. Trots att både forskare och journalister samlar in och sammanställer information finns det ett antal avgörande olikheter. Det som på ytan ser likartat ut bygger på olika logiker.

Den första är just skillnaden i tempo. Forskningen sjunger långsamhetens lov och det måste få ta tid att både ta fram och kvalitetssäkra kunskap. Både själva forskningsdesignen, fältarbetet, skrivandet och publiceringsprocesserna är långsamma till sin natur och lägger vi till kraven på etikprövning går det numera faktiskt ännu långsammare. Journalistiken handlar ofta om att vara först med det senaste. Fakta ska vara korrekt, men processerna har ett annan tidshorisont.

En andra krock är mellan det smala kontra det breda. Forskningen är ofta specialiserad och anspråken handlar främst om att säkerställa den enskilda studiens resultat. Journalistiken målar med breda penslar och vill fånga samhällsfenomen och dess utveckling i några pratminus. Krocken mellan de olika logikerna upplever forskare ofta med frågan: ”Och vad betyder det här då?”. Inte alltid så lätt att svara på eftersom själva studien som publicerats ofta har ganska begränsade anspråk.

En tredje är sanningsanspråken eller kanske snarare hur sanning framställs. Forskningens siffror är provisoriska och i forskarvärlden är osäkerheten egentligen inget problem. Alla forskare vet att det krävs fler studier och mer kunskap för att ens uppnå någon som helst säkerhet om någonting alls.

I journalistiken är vagheten problematisk. Forskarvelandet med ”å ena sidan och å andra sidan” är inget som journalister går i gång på och siffror tas ofta som absoluta sanningar i nyheterna. Journalistiken strävar efter tydlighet och tvärsäkerhet. Siffror med betydande osäkerhet framställs ofta som otvetydig sanning. Allt för att publiken ska få en tydlig bild och förstå världen.

Forskarvelandet med ”å ena sidan och å andra sidan” är inget som journalister går i gång på...

Tidsperspektivet är en fjärde skillnad. Forskningen är i huvudsak utvärderande, blickar bakåt och försöker förstå varför saker och ting blivit som de blivit. Visst kan forskare då och då använda kunskapen för att göra prognoser, men det är oftast inte huvudsaken. Journalistiken har över tid blivit alltmer inriktad på framtiden.

Journalistiken vill visserligen, liksom vetenskapen, förklara hur världen ser ut, men också berätta om hur det ska gå, vad som kommer att ske och vad vi kan förvänta oss. Som forskare är en av de knepigare sakerna att hantera vad framtiden bär med sig. Ofta duckar jag för frågan när journalister frågar eller så säger jag: ”ja jag har haft fel förr, men om jag ska säga något….”

Mötet med journalistiken handlar i mångt och mycket om att förstå den andres villkor. Begriper vi forskare hur journalisterna tänker och hur deras arbetsprocesser ser ut kommer vi ha mycket lättare att hantera intervjusituationer. Vi kan helt enkelt bli bättre journalistiska källor. Lyckas vi med det når vi också ut med vår forskning på ett bättre sätt. För vi vill väl inte att bara kollegorna ska förstå vad vi forskar om?