Visa hur vetenskap fungerar bakom kulisserna

2020-06-15

Krönika av Radu Harald Dinu, universitetslektor i historia vid Jönköping University, om konspirationsteorierna som följer i coronapandemins spår.

Tror du på COVID-19? De flesta skulle nog tycka att det är en besynnerlig fråga. En religiös övertygelse rimmar illa med en påtaglig infektionssjukdom. Dock räcker det att rikta blicken mot vår granne i söder, där idén om att coronaviruset är ett påhitt inte anses vara lika befängd. Drygt en fjärdedel av alla tyskar anger i en färsk opinionsundersökning att den nuvarande pandemin handlar om något helt annat än vad etablerade medier rapporterar om.

Dock räcker det att rikta blicken mot vår granne i söder, där idén om att coronaviruset är ett påhitt inte anses vara lika befängd.

En bransch som gått riktigt bra de senaste månaderna är konspirationsteoriernas. Bland dessa teorier hittar man påståendet att coronaviruset skapats för att avleda offentlighetens uppmärksamhet från mer onda planer som har smitts av en grupp inflytelserika personer. Microsofts grundare Bill Gates är en av dem som anses ligga bakom den globala coronapandemin. Det faktum att han varnat för en pandemi i flera år och att hans stiftelse spenderar stora summor på vaccinforskning bekräftar dessa tillrättalagda förklaringsmodeller retroaktivt.

Enligt konspirationsteoretikernas logik måste nämligen den som tjänar på en kris ha orsakat den själv i förväg. Därför är det inte förvånande att vaccinationsmotståndare, som nu i realtid kan uppleva konsekvenserna av att befolkningen saknar immunitet, envist fortsätter att hävda sin linje. Coronaviruset konsekvenser överdrivs i syfte att så småningom legitimera en massvaccinering, lyder resonemanget.

Enligt konspirationsteoretikernas logik måste nämligen den som tjänar på en kris ha orsakat den själv i förväg.

När människor möter en osäker och komplex värld blir möjligheten att avfärda officiella förklaringar ett sätt att återfå en känsla av kontroll. Att konspirationsteorier fyller denna kompensatoriska funktion är varken nytt eller kontroversiellt. Däremot är frågan hur konspirationsteorier ska tillbakavisas betydligt mer komplex. Uppfattar man sig själv som en upplyst och rationell varelse söker man vanligtvis tillflykt i en välbekant fordran: lyssna på vad forskningen säger!

Om vi bara tar fram mer data och utbildar allmänheten kommer till sist även de mest hårdnackade konspirationsteoretiker bli frälsta. Men vetenskapsoptimism har visat sig vara en tämligen dålig patentmedicin. Flertalet studier har under de senaste decennierna pekat på att även högutbildade kan hålla fast vid sina åsikter när de ställs inför fakta som motsäger deras världsbild. Det är alltså inte kunskapsbrist som förklarar faktaresistens.

…även högutbildade kan hålla fast vid sina åsikter när de ställs inför fakta som motsäger deras världsbild. Det är alltså inte kunskapsbrist som förklarar faktaresistens.

Naturligtvis råder det konsensus kring en hel del grundläggande principer. Ett hopp från 20:e våningen slutar för alla människor på ungefär samma sätt, och ytterst få skulle seriöst hävda motsatsen. Men när mer komplexa fenomen ska undersökas visar sig forskningen snarare vara en ansamling av olika rön som ibland kompletterar, men i betydligt högre utsträckning motsäger varandra. Vill man ändå hålla fast vid uppmaningen att lyssna på vad forskningen säger borde man åtminstone ha klart för sig hur den fungerar.

Vetenskap präglas inte enbart av en konsensus kring basal faktakunskap utan kan snarare beskrivas som ett system, en form av ”organiserad skepsis”, ett begrepp myntat av den amerikanske sociologen Robert Merton. Coronakrisen är ett tydligt exempel på detta. Att epidemiologer ger olika rekommendationer eller att det fortfarande finns motstridiga rön kring munskyddens vara eller icke vara är därför inte särskilt märkligt utan snarare business as usual.

Att epidemiologer ger olika rekommendationer eller att det fortfarande finns motstridiga rön kring munskyddens vara eller icke vara är därför inte särskilt märkligt utan snarare business as usual.

Vetenskapsteoretiker som Bruno Latour eller Naomi Oreskes har tagit denna tanke ett steg längre. Bakom det som accepteras som sant ligger alltid mänskliga processer, en infrastruktur och maktförhållanden som är allt annat än statiska. Vetenskapliga fakta är följaktligen bara giltiga så länge som de stöds av en gemensam kultur och av institutioner som allmänheten litar på. Huruvida något betraktas som fakta beror således inte så mycket på hur sanningsenligt eller logiskt det är, utan snarare på villkoren för dess produktion.

Socialkonstruktivister som Latour har föga överraskande klandrats för det postfaktiska samhället vi befinner oss i. Kritiker menar att Latour och en rad andra, som påstod att vetenskapliga resultat är socialt konstruerade, banade vägen för en relativism som har spelat klimatförnekare och vaccinmotståndare i händerna. Latour instämde i att konspirationsteoretiker har kapat hans alldeles egna argument, ”likt vapen som smugglats till fel sida”. Men det vore naivt att tro att forskning kommer att övertyga bara för att den är evidensbaserad eller verifierbar. Drömmen om säker kunskap har tagit slut under 1900-talet, som Naomi Oreskes skriver.

Men det betyder inte heller ”anything goes”. Vetenskap är fortfarande överlägsen i flertalet avseenden då den måste uppfylla mycket strängare krav på intersubjektiv prövbarhet i jämförelse med andra kunskapsarenor. Men för att öka sin auktoritet och trovärdighet borde forskare vara mer transparenta och blottlägga hur vetenskap fungerar bakom kulisserna, nämligen som en komplex infrastruktur där individer, politiska intressen och kollegial granskning samspelar. Om vi kan åskådliggöra villkoren för hur forskning bedrivs kommer vi också att vara bättre rustade för att skapa tillit till vetenskap.



18

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Jørgen Bruhn

    Vilken bra och välskriven krönika! I ett nyligt intervju kring precis Coronakris och bl.a. vetenskap avslutar Latour en intervju i The Guardian 6.6. såhär: "The virus has revealed the number of things you need to know to decide what is factual and what’s not. The public are learning a great deal about the difficulty of statistics, about experiment, about epidemiology. In everyday life, people are talking about degrees of confidence and margin of error. I think that’s good. If you want people to have some grasp of science, you must show how it is produced."

    2020.06.16

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter