Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Jag har väl haft tur

Krönika av Anna Jonsson, doktorand vid Umeå universitet, om att forska i datavetenskap som kvinna.

Jag bor nära staden där jag växte upp. Därför är det inte ovanligt att jag springer på någon gammal bekant och byter några ord om vad som hänt sedan sist. Då får jag allt som oftast frågan: ”Datavetenskap och forskning? Hur kommer det sig att du jobbar med det?”

Ja, hur kommer det sig att jag får jobba med något som kombinerar tre av mina största intressen: matematik, programmering och skrivande? Det är ingen lätt fråga att svara på.

Går det dåligt bekräftar jag fördomar, går det bra är jag undantaget som bekräftar regeln.

Jag tänker på alla de kvinnor som genom historien har gjort det möjligt för mig att bli datavetare. Ada Lovelace som inte själv fick publicera men som ändå bidrog till datavetenskapen genom sina anteckningar på en artikel hon hade fått i uppdrag att översätta; spelutvecklaren Carol Shaw som fick beröm i form av ”du är bra på matte – för att vara tjej”; NASA-programmeraren Elizabeth Snyder som av sin mattelärare fick höra ”Ska du inte vara hemma med barnen?”; och alla flickor som möttes av reklam för datorer riktade till pojkar, men som vägrade att göra avkall på sitt intresse och studerade datavetenskap. Trots att det var det enda ämnet inom de matematiska, naturvetenskapliga och tekniska ämnesområdena (STEM) där andelen kvinnor sjönk.

Jag tänker på hur jag som kvinna i en mansdominerad miljö under studietiden fått bära det tunga oket av att representera alla kvinnor, och hur det lett till att den hårda press jag sätter på mig själv vägt ännu tyngre. Går det dåligt bekräftar jag fördomar, går det bra är jag undantaget som bekräftar regeln.

Jag tänker på hur en stor andel av de få kvinnliga datavetenskapsstudenter jag känner först utbildade sig till ett annat yrke innan de till slut vågade följa sina drömmar om att jobba med programmering.

Jag tänker på den tävlingsinriktade miljön, på hur ett företag försökte locka studenter till att exjobba hos dem genom att anordna en tävling där bara de bästa idéerna skulle gå vidare – detta skrämde iväg mig och alla mina kvinnliga datavetarvänner.

Jag tänker på den gången då jag var på en sittning och en visa med våldtäktstema började sjungas – jag sjöng med för att visa att jag var en i gänget, något jag idag ångrar. Sedan dess har vår fina studentkår arbetat för att sådant inte ska förekomma.

Jag tänker på när jag bestämde mig för att sluta försöka passa in och fokusera på studierna, och på att göra det jag kände var rätt. Otaliga gånger har jag sagt ifrån och varit ”oskön” med hopp om att göra skillnad – trots att det stundvis skadat relationen till mina klasskamrater.

Tack och lov är bilden av forskaren som ett manligt geni som jobbar dag och natt på väg bort.

Jag tänker på hur skönt det är att tillsammans med mina kvinnliga akademikervänner ventilera min frustration över akademins arv av osynliga orättvisor, och över det hierarkiska system byggt av män som det är så svårt att anpassa sig efter.

Jag tänker på hur otänkbart det varit för mig att säga att för mig är forskning bara ett jobb och inte ett kall, av rädsla för att bli utdömd som opassande för forskning. Tack och lov är bilden av forskaren som ett manligt geni som jobbar dag och natt på väg bort.

Framför allt tänker jag med ett styng av oro på min framtid som forskare, på hur omedvetna fördomar får kvinnors forskning att beskrivas med ord som ytlig eller smal medan mäns forskning är bred eller djup, och på hur det i sin tur påverkar beslut om forskningsmedel.

Å andra sidan tänker jag också på det hopp jag känner inför framtiden: hur mina kolleger och jag arbetar tillsammans för att skapa en mer jämlik arbetsmiljö och hur den yngre generationen är klokare och mer öppen och accepterande än vad jag någonsin kommer att vara.

Hur ska jag lyckas sammanfatta alla dessa tankar i en mening? Hur ska jag kunna svara på frågan? Efter ett par sekunders eftertanke ger jag upp och hör mig själv säga ”jag har väl haft tur”.

Mer om skribenten

  • Doktorand i datavetenskap

Relaterat innehåll

Krönika 6 mars 2024

Det är hög tid att fler lärosäten lever som de lär och lyfter dem som bryter gamla beteenden och mönster. Att stå upp för jämlikhet och mångfald är också ett sätt att inte bara loc...

Krönika 16 oktober 2023

AI kan vara ett hinder i jämställdhetsarbetet. Men AI-lösningar kan också bidra till ökad jämställdhet och jämlikhet i vårt samhälle, skriver Annie Lindmark.

Krönika 4 oktober 2023

Först 1873 fick kvinnor tillträde till de svenska lärosätena. De kvinnliga pionjärerna påminner oss om villkoren som dagens studenter behöver för att vilja bli kritiskt tänkande oc...