Professor vid Göteborgs universitet
De akademiska ceremonierna i samband med disputationen varierar mellan olika länder. Bilden visar doktorspromotionen 2019 vid Göteborgs universitet. Foto: Johan Wingborg
Krönika
Ge betygsnämnden chansen att förbättra avhandlingen
Givetvis borde vi lägga fram manus som kan ändras efter disputationen. Då spelar ju faktiskt opponentens och betygsnämndens synpunkter roll, skriver Bengt Johansson.
Som gästforskare vid utländska universitet slås man av att de akademiska villkoren är lika och olika på en och samma gång. Kollegornas problem liknar våra egna, med studenter som inte läser kurslitteraturen, administration som tynger vardagen och besvikelse eller glädje när beslut om inskickade forskningsartiklar och forskningsfinansiering dimper ner i mejlboxen.
Men det är skillnaderna som intresserar mig mest, de små olikheterna som ändå spelar roll. En sådan är disputationer, där ceremonierna som omgärdar slutdelen på doktorandtiden skiljer sig en hel del mellan olika länder. Ibland bara till de yttre formerna, ibland mer substantiellt.
Vill du läsa fler krönikor av forskare? Prenumerera på Curie! Länk till annan webbplats.
När jag var opponent i Finland var det obligatoriskt att ha frack, dessutom var jag tvungen att låna en doktorshatt att sätta på bordet framför mig under själva disputationsakten. Emblemet på hatten berättade att jag tydligen disputerat i socialpsykologi i Jyväskylä. När jag var på samma uppdrag på Island gjorde jag en bedömning av avhandlingen i förväg som doktoranden sedan kunde arbeta in i manuset som lades fram på disputationsdagen. På en disputation i Tyskland var det bara några få personer närvarande, ingen släkt, inga kompisar och resultatet meddelades inte offentligt utan av handledaren bakom stängd dörr på kontoret. Ingen pompa och ståt direkt.
Det som opponenten eller betygsnämnden lyfter på disputationen spelar därmed ingen roll för den färdiga avhandlingen.
Så här kan jag hålla på men faktum är att man inte ens behöver åka utomlands för att hitta skillnader i hur upploppet fram till doktorshatten ser ut. Det finns olikheter inom den högre utbildningen även inom Sverige, både mellan olika universitet och fakulteter. Ett fysiskt spikande av avhandlingen som vi håller hårt på i Göteborg förekommer inte överallt. Det sker tydligen digitalt på andra håll.
Att lyfta fram anekdoter om hur olika saker och ting sköts är en sak. Det kan vara kul att berätta om på doktorsmiddagen eller vid kafferasten, men det viktiga är vad man lär sig och tar med hem. Det är ju ofta genom jämförelserna som nya idéer föds och utvecklas. Så vad har jag lärt mig om hur saker fungerar vid disputationer i andra länder och som jag vill ta med hem? Det finns minst tre saker som jag vill lyfta.
Den första är bokeländet. I mitt ämne trycker vi böcker som ligger färdiga på disputationsdagen. Det som opponenten eller betygsnämnden lyfter på disputationen spelar därmed ingen roll för den färdiga avhandlingen. Helt galet om du frågar mig. Givetvis borde vi lägga fram manus som kan ändras efter disputationen och som inte trycks förrän disputationen är klar. Då spelar ju faktiskt opponentens och betygsnämndens synpunkter roll.
Jag har suttit i den obekväma situationen att jag varit tveksam till delar av en avhandling, men ändå valt att fria istället för fälla.
Den andra är på samma tema. I många andra länder får betygsnämnden avhandlingen långt i förväg och den släpps inte fram innan betygsnämnden anser att nödvändiga saker är åtgärdade. På det sättet kan betygsnämndens åsikter förbättra avhandlingen som läggs fram och dessutom är risken i stort sett obefintlig att den inte godkänns på disputationsdagen. Jag har suttit i den obekväma situationen att jag varit tveksam till delar av en avhandling, men ändå valt att fria istället för fälla. Magkänslan efteråt är milt sagt obekväm. Det hade varit mycket mer tillfredsställande att få möjlighet att ge kritik i förväg så att den kunde ha arbetats in i manuset.
Den tredje är inget jag sett utan snarare en konstant brist, oavsett var jag befunnit mig. Men jag ändå övertygad om att den behövs: doktorssången. Har ingen annan än jag varit lite lätt besvärad av den tystnad som följt när betygsnämndens ordförande förkunnar att kandidaten är godkänd och nu är doktor? Visst, någon kanske börjar applådera eller stämmer upp i ett fyrfaldigt leve. Men det känns alltid lite krystat. Borde vi inte ha en doktorssång som alla kan stämma upp i efter att beslutet meddelats? Vad jag vet finns inte det någonstans. Kanske är det dags att jag skriver en?
Du kanske också vill läsa
Debatt 2 september 2024
Trots att riskerna med fältarbete är välkända diskuteras de sällan i forskarutbildningen. Frågor kring risk och säkerhet bör behandlas i doktorandkurser om metoder eller etik och u...
Nyhet 11 juni 2024
Sverige behöver fler forskare. Vid svenska lärosäten finns många doktorander och postdoktorer från länder utanför EU. Men långa handläggningstider och krångliga regelverk gör det s...