Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Forskning och politik ingen enkel sak

Förhållandet mellan politik och vetenskap är inte okomplicerat, skriver Katrine Kielos i en krönika om hur forskning och politik hänger samman.

”Jag är bara intresserad av det som fungerar” sa Tony Blair när det begav sig. Ja, det för politiker så förföriska löftet om att stå över ideologi, stå över käbblet och bara leverera politik som tar itu med problemen. Politiker av alla färger gillar att krypa upp i knäet på forskare och att hänvisa till forskning när de argumenterar för sin sak.

Men förhållandet mellan politik och vetenskap är inte okomplicerat.

Anders Borg var mån om att hålla sig väl med ekonomkåren i början av sin politiska karriär. Men när det finanspolitiska råd han tillsatte 2007 för att ”leverera synpunkter och kritik mot regeringens politik” började göra just detta var det inte lika roligt längre. De offentliga grälen mellan finansministern och professor Lars Calmfors blev en följetong i media. När Anders Borg ville dra in rådets resurser anklagades han för att vilja tysta en allt obekvämare röst.

Idag har ekonomkåren slutat sjunga Anders Borgs lov. Och kanske lika bra det.

Den här våren har den nationalekonomiska forskningen varit förstasidesnyhet. Den 28-årige studenten Thomas Herndon hittade räknefel i Harvardprofessorerna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhardts berömda studie ”Growth in a Time of Debt”. Deras forskning har varit enormt politiskt inflytelserik, politiker över hela västvärlden har viftat med den när de har velat legitimera sin tuffa nedskärningspolitik de senaste åren.

Kenneth Rogoff och Carmen Reinhardt säger nu att de må ha gjort fel med de där Excel-cellerna men att de knappast kan hållas ansvariga för nedskärningspolitiken.

De är forskare, inte politiker.

Även om politiker älskar att använda sig av forskning är politikens logik i grund och botten en annan. Politikens ”det som fungerar” är ett annat än vetenskapens. Sveriges mest ikoniske finansminister, Gunnar Sträng, studerade röstmarginalerna i olika regioner innan han fattade beslut om lokaliseringsstöd.

Samtidigt är det höjt bortom alla tvivel att så kallad ”evidensbaserad politik” är en nödvändighet. Våra allt mer komplicerade samhällen presenterar oss med alltmer komplicerade problem. Att de med kunskaper om dem då ofta står avskurna från dem med politisk makt är ett bekymmer.

Med bättre kunskaper kommer bättre politiska beslut, färre misstag och mer kostnadseffektiva resultat. Politiker behöver forskningen. Å andra sidan är idén om en stat styrd av visa och upphöjda experter lika gammal som unken.

Det är inte lätt det här.

Precis som politiker kan ha svårt att förstå vetenskapens logik så kan forskare ha svårt att förstå politikens. I politiken finns det i princip aldrig bara ett korrekt svar. Däremot kan det finnas flera stycken som helt uppenbart är fel.

Dem kan och bör forskningen hjälpa våra ledare att sortera bort.

Forskarna måste däremot förstå sina egna begränsningar. Vetenskapen kan ge politikerna all kunskap den har om exempelvis energi men den kommer aldrig att kunna komma fram till en enda ”objektivt” korrekt energipolitik. Det beror på att det inom politiken hela tiden finns olika mål som konkurrerar med varandra. Vad är viktigast gällande energipolitiken till exempel? Priser, energisäkerhet, klimatförändringarna?

Hur man väger dessa mål mot varandra är vad som bestämmer ”rätt svar”. Och den avvägningen är politisk.

Vetenskapen kan och bör spela en viktig roll här. Den kan balansera våra politiker att bli mer långsiktiga och inte bara reagera på de mest kortsiktiga opinionstrycken. Den kan hjälpa de som skapar policy att tackla ett problems orsaker, inte bara dess symptom.

Men forskare måste samtidigt akta sig för att inte bli utnyttjade. När politiker använder forskning kommer det alltid finnas ett politiskt syfte. Och det är inget fel med det. Men att som Kenenth Rogoff och Carmen Reingardt komma och säga att man inte tänkte på det är naivt.

Forskare behöver all integritet de kan uppbåda i dessa sammanhang.

Vi vill trots allt ha evidenspaserad politik – inte politikbaserad evidens.

Mer om skribenten

  • personporträtt Katrina Kielos

    Journalist, krönikör

    Katrine Kielos är krönikör på Aftonbladets ledarsida, där hon främst skriver om svensk och internationell ekonomisk politik, och frilansskribent. 2013 gav hon ut boken Det enda könet : varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin. Foto: Caroline Andersson

Du kanske också vill läsa

Debatt 11 maj 2021

Joakim Amorim

Viss kunskap behöver inte bli något annat än just kunskap/vetande – den är viktig för samhället ändå. Men sådan kunskap som kan omvandlas till nytta, den bör också göras nyttig. De...

Nyhet 1 oktober 2015

Redaktionen

Han skriver om forskningens nytta och syfte och hur forskare kan bidra till en bättre värld. Stefan Schubert är postdoktor i filosofi vid London School of Economics.

Krönika 10 november 2015

Ett viktigt motiv till att forska är det altruistiska : att man vill bidra till att göra samhället och världen bättre, till exempel genom att avhjälpa lidande. Hur bör den som ha...