Sätt inte tvångströja på forskningen

Vi är övertygade om att vetenskapens roll och kapacitet kan bidra till en bättre värld. Vi tror också på kunskapens sprängkraft. Att utforska, tänka nya tankar tillsammans och i dialog med andra pröva dem för att bättre förstå världen är i grunden mänskligt. Det är inte bara resultaten av vårt tänkande som formar oss, utan också de reflexiva processer som är vägen till sådana resultat. Detta är grunden för utbildning och forskning, och för de processer som driver oss framåt.

Alla samhällen bör därför uppmuntra sökandet efter nya kunskaper och nya insikter. Att skapa och dela kunskaper är mål i sig – inte bara ett medel på vägen mot en snävt definierad praktisk eller ekonomisk nytta. Det är särskilt viktigt att påminna sig om i en värld som är präglad av stora utmaningar och resursbrist, men också av makthavare som förringar, förlöjligar eller helt bortser från värdet av kritiskt tänkande och etablerat kunskapssökande.

Kravet på forskningens nytta är alarmerande.

Företrädare för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi ger tydligt uttryck för en snäv syn på samhällsnytta i en debattartikel i Dagens Nyheter 4 mars (1). De skriver att: ”…samverkan mellan akademi och samhälle kan sägas utgöra existensberättigandet för offentligt finansierad samhällsvetenskaplig forskning. Om den inte skapar samhällsnytta kan man fundera på hur länge det finns intresse av att finansiera den med skattemedel.”

Kravet på forskningens nytta är alarmerande. Extra allvarligt är det när akademins egna företrädare inte är mer reflekterande kring kunskapens egenvärde. Argumentationen i debattartikeln leder lätt tanken till en tidigare ordförande i Svenskt Näringsliv som gav sin syn på de svenska skatterna: Vad fan får jag för pengarna? (2)

Extra allvarligt är det när akademins egna företrädare inte är mer reflekterande kring kunskapens egenvärde.

Att det som sker i akademin ska komma samhället till del är en självklar och dessutom lagstadgad uppgift. Den är självklar därför att akademin, såsom samhällets institution för strukturerat kunskapssökande och högre bildning, bör angå hela befolkningen. Kunskap mår bäst av att delas, spridas och användas. Därför vilar många av dagens yrken på akademisk grund, och ett kontinuerligt inflöde av ny forskningsbaserad kunskap är, eller bör åtminstone vara, självklart.

Vi har själva omfattande erfarenheter av samverkan med det övriga samhället och är övertygade om att god forskning har mycket att tillföra. Lyhördhet inför detta omgivande samhälle är en viktig del i mycket av den forskning som bedrivs. Detta utbyte är grundläggande för relationen mellan akademi och samhälle.

Sedan har vi också den avgörande frågan om vem som ska avgöra nyttan.

Men strävan att låta nytta tygla och tjudra tänkandet bör betraktas med vaksamhet. Nyttan finns ofta i betraktarens öga och när den preciseras snävt, kortsiktigt och normativt blir det problem. Historiskt sett finns många exempel på hur ny kunskap inledningsvis har avfärdats som onyttig för att långt senare visa sig vara nyttig. Sedan har vi också den avgörande frågan om vem som ska avgöra nyttan. Vilka obekväma – men viktiga! – tankegångar riskerar att avsiktligt eller oavsiktligt strypas i sin linda till följd av att de bedöms som onyttiga? Därför efterlyser vi en mer nyanserad debatt om nyttobegreppet och om hur olika nyttor (ty det bör vara fråga om plural!) ska förstås och värderas i relation till forskning.

Det behövs en bredare syn på vad som kännetecknar en framgångsrik forskare. Särskilt viktigt är det att forskare får verka självständigt – utan tvångströjor. Den självständigheten innebär en frihet från snäva nyttokrav, men också en frihet att delta i dialogen med det omgivande samhället. Den självständigheten och de friheterna är angelägenheter för hela samhället i tider när auktoritära ledare erbjuder enkla lösningar på komplexa problem.

Magnus Karlsson, professor, Marie Cederschiöld högskola
Jonas Stier, professor, Mälardalens universitet

1. Smarta forskare ratar samhällsnyttiga ämnen (DN Debatt) Länk till annan webbplats.

2. Leif Östling om ”vad fan får jag”: Ångrar att jag svor (aftonbladet.se) Länk till annan webbplats.