Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Montage med Natalie von der Lehr och ett maratonlopp

Natalie von der Lehr sprang sitt tredje maratonlopp på 20-årsdagen av sin disputation.. Foto: Natalie von der Lehr

Krönika

Forskning borde vara mer som ett maraton

Tänk om forskning kunde vara mer som ett maratonlopp. Det borde gå att bryta och komma igen, och även misslyckanden borde kunna få ett erkännande, skriver Natalie von der Lehr.

I år sammanföll mitt tredje maratonlopp med 20-årsdagen av min disputation. Att utsätta sig för någonting som känns smått omöjligt och kräver ett visst mått av galenskap kändes som ett rimligt sätt att fira.

Men några veckor före start började vänsterbenet att krångla och in i det sista var det oklart om jag faktiskt skulle kunna delta i maratonloppet i Edinburgh. Min fysioterapeut och jag la upp en plan som gick ut på att i alla fall starta, springa i den tänkta farten så länge det gick bra och sedan ta det som det kommer. Veckan före loppet dominerades av detaljstudier av bansträckningen för att hitta lämpliga ställen där jag kunde bryta och gå på puben istället.

Veckan före loppet dominerades av detaljstudier av bansträckningen för att hitta lämpliga ställen där jag kunde bryta och gå på puben istället.

Stämningen vid starten är pirrig. Vi i startgruppen längre bak är en blandad skara. Vi är inte på något sätt oseriösa, 42 kilometer är trots allt inget man bara skakar ur sig. Men vi är inte heller eliten, eller elitmotionärer. Här finns alla möjliga, även utklädda löpare som Chris the Rhino som springer i en tung noshörningsdräkt för att samla in pengar till välgörenhet.

Den första milen går av sig själv. Solen skiner och vi springer runt Edinburgh Castle, genom Princess Gardens och förbi det skotska parlamentet, det här är sightseeing till fots med pepp från publiken. Nere vid strandpromenaden finns mycket riktigt många caféer och pubar. Men med lätta steg springer jag förbi min syster, som är hejarklack och supporter för dagen. Det här går ju bra! Men efter lite mer än halva sträckan kommer den. Den stora tröttheten.

Jag har helt enkelt inte tillräckligt många långa pass i benen och kroppen skriker: det räcker nu. Mitt huvud är med på detta och jag bestämmer mig för att bryta nästa gång jag träffar min syster. Det är lika bra att vi gör någonting trevligare resten av eftermiddagen. Men hon sitter fast på bussen och i brist på mental tankekraft blir den enklaste lösningen att fortsätta gå. Till vänster om mig ligger havet, till höger golfbanor, och jag kan betrakta de snabba löparna som passerat banans vändpunkt några kilometer längre fram och som är på väg mot målet. De ser sammanbitna ut.

Promenaden längs med havet blir ett utmärkt tillfälle att fundera över disputationen för 20 år sedan och likheter och skillnader mellan långdistanslöpning och forskning.

Jag tänker på hur jag ville hoppa ut genom fönstret och rymma dagen före min disputation, när opponenten helt plötsligt stod i mitt skrivrum på institutionen och det gick upp för mig vad det var jag höll på med. Hur jag vaknande på disputationsdagen och inte trodde att jag skulle överleva. Döden kändes som ett rimligt alternativ, men efter att ha räknat ut att allt detta skulle vara över om sisådär sju timmar kände jag hopp om ett liv efter disputationen.

Döden kändes som ett rimligt alternativ, men efter att ha räknat ut att allt detta skulle vara över om sisådär sju timmar kände jag hopp om ett liv efter disputationen.

Jag tänker på disputationsaktens toppar och dalar. På min genomsvettiga kostym, trots den kalla aulan, och hur kissnödig jag var i slutet. Sedan gratulationerna, festen, spexet och alla fina tal. Hur omtumlad jag var och insikten dagen efter om att jag aldrig skulle behöva göra om detta. Visst var den dagen lite som ett maratonlopp.

Den stora skillnaden är förutsättningarna. Ett maratonlopp är 42 195 meter långt, bansträckningen är känd och längs vägen finns massvis med funktionärer som inte bara pekar åt vilket håll man ska springa utan även tillhandahåller vatten och energidryck. Det finns sjukvårdstält för dem som behöver hjälp och åskådare hejar och delar ut godis. Alla som har tränat ordentligt kan ställa upp, och om man trots allt har en skada, är sjuk eller måste bryta finns alltid nästa lopp. Den som inte kommer i mål får ändå beröm för att ha försökt, och för att ha tränat så mycket.

Ett forskningsprojekt har en projektplan men det är knappast en detaljerad karta. Man vet inte riktigt hur lång vägen blir, exakt när den där jobbiga uppförsbacken kommer och om den tar slut efter nästa sväng eller om det kommer ett stup. I forskningen ingår både felspringningar och spontana omdragningar av bansträckningen.

Att bli omsprungen – att någon annan publicerar först – kan få förödande konsekvenser. Likaså att bryta. Själva ansträngningen är inget som belönas när man söker nästa tjänst eller forskningsbidrag. Visst kan man ta sig an nya projekt, men ett misslyckande påverkar forskarkarriären mycket, och det är svårt, ibland omöjligt, att återvända till en avbruten forskarkarriär.

Att bli omsprungen – att någon annan publicerar först – kan få förödande konsekvenser. Likaså att bryta.

Att kritiskt granska, både sig själv och sina kollegor, är ett viktigt verktyg i forskarvärlden. Bra forskare ifrågasätter hela tiden sig själva och andra för att tillsammans komma så nära sanningen som möjligt. Under ett maratonlopp jobbar man med pepp, både under träningen men speciellt längs vägen. Vi i den sista truppen får extra mycket kärlek från funktionärer och folk längs vägen när vi är som allra tröttast. Skottarna är bra på att heja, de skriker våra namn och påminner oss om ölen som väntar efter målet. Vi stödjer också varandra och stannar till för att hjälpa medlöpare som behöver hjälp.

Efter några kilometers promenad längs med kusten får jag ny energi. Jag passerar vändpunkten och är äntligen på väg åt rätt håll, mot målet. Ett coverband sjunger att jag är ”simply the best”, jag får vinden i ryggen och vägen lutar faktiskt lätt nedåt. Jag orkar springa igen, kollar klockan och bestämmer mig för att fullfölja loppet.

Jag hör målrakan innan jag ser den. Det är fullt med folk som hejar och jublar och jag lyckas med en sprint i mål. Jag får min medalj och finisher-tröja och stapplar genom målområdet till den framkörda bilen. Jag är trött så trött, men lycklig. Det känns som att jag aldrig mer vill springa en enda meter, och verkligen inte ett maraton, men innerst inne vet jag att jag kommer att göra det igen.

Forskning borde vara mer som ett maraton, tänker jag innan jag somnar. Fler än bara eliten borde få vara med, förutsättningarna borde vara tydligare även om det aldrig kommer att finnas en karta, och mer stöd och pepp längs vägen skulle göra gott när det går segt.

Det borde gå att bryta och komma igen, och även misslyckanden borde kunna få ett erkännande. Felspringningar kan bli nya forskningsprojekt och efter lite tid för återhämtning och rehab borde man kunna ta sig an nästa utmaning istället för att aldrig mer forska igen.

Mer om skribenten

Du kanske också vill läsa

Nyhet 17 juni 2024

Natalie von der Lehr

Den första boken de läste tillsammans var PC Jersilds Barnens ö. Sen dess har de avverkat många böcker i bokklubben som Jonas F Ludvigsson startade för tio år sedan på den egna ins...

Krönika 22 april 2024

Forskarutbildningen är inte ett enmansprojekt. De flesta forskare hjälper gärna andra och detta är en god grund för långvariga relationer inom akademin, skriver Jonatan Nästesjö.

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...