En egen vrå

Jag skrev in mig på Uppsala universitet lagom till vårterminen och flyttade in i min lilla husvagn den 20:e januari. Jag kommer ihåg hur jag fick pulsa genom snön för att komma till den gemensamma duschen som låg i ett separat hus. Det var ganska meckigt, men det gick ju det med. Jag satt i husvagnen och pluggade isländska glosor, lärde mig runor och tragglade mig igenom Iliaden med min ordbok och grammatik inför docent Rosenqvists seminarier i antik grekiska. Framåt vårkanten blev det dags för vårbal – min första någonsin – och min kavaljer erbjöd sig att hämta upp mig med bil. Jag minns fortfarande hans lustiga ansiktsuttryck när husvagnsdörren öppnades och jag stod där i min fina, röda balklänning med lockat hår och uppstassad som en äkta prinsessa.

Efter en tid löste sig min eländiga bostadssituation trots allt; en kursare på isländskan hade noterat att min adress på klasslistan var angiven som ”Fyrishovs Camping” och erbjöd sig att hjälpa mig in på ett tredjehandskontrakt i Studentstaden. Det var någon kille som hyrde i andra hand som nu själv skulle resa bort en termin, eller hur det nu var. Det löste sig i alla fall till slut.

Det här var många år sen nu, men det verkar fortfarande vara lika svårt att få tag på studentbostäder för nya studenter. Inför varje terminsstart blir detta faktum nästan outhärdligt tydligt. I höstas såg jag hur studenter bodde i tält på Campus Frescati. Det är ju helt galet! Inte minst för de internationella studenterna är bostadsbristen ett stort problem. Om vi vill att våra universitet ska kunna växa och attrahera studenter och forskare från hela världen måste det vara möjligt att hitta någonstans att bo.