Det vardagliga

Rumsutsikten mot en grå innegård med en porlande springbrunn. Taklamporna i korridorerna som tänds medan en smyger nerför trapporna sent om kvällen. Lukten av grus, jord och gräs vid parkeringen. Det tunna kaffet som rinner ur automaten. Mitt eget ansikte i spegeln på toaletten, lite trött, en tidig morgon. Tvål och desinficeringsmedel över händerna. Låsa upp dörren, svänga höger-höger. Det hörs musik inifrån en kollegas rum. En annan har skrivit ”Jobbar i Kalmar” på dörren.

På min dörr hänger en affisch från Bang. Det är rum 3034. Här finns böcker, dator, telefon och odiskade koppar. Några fotografier. Min spretiga handstil över myllrande färgglada post-it-lappar. Jag har uppenbarligen tänkt – på saker som ska göras: skriv cv, skriv ansökan, för in betyg, ordna med symposium, skriv kursplan för doktorandkurs, boka resa, kontakta konferensservice, fixa litteratur, dekanunderskrift, lägg upp information på kurswebben …

Det tycks aldrig ta slut. Bara växa och växa. Ett mycel av lappar som kastar sina trådar in i den lovande framtiden – lysande i gult, rosa, grönt. Personalen i rum 3034 verkar ha göromål en masse på sitt bord. Ja. Om en inte visste att det bara var jag, skulle en nästan få intrycket att arbetskraften i 3034:an var så pass viktig för verksamheten – vid Linnéuniversitetet, i Sverige och kanske även internationellt – att den helt skulle avstanna om personen i fråga försvann.

Men det är väl inte möjligt att det skulle vara så? Nej. Det är det inte. Och detta är faktiskt en skön insikt, att jorden snurrar sitt varv ändå, både med och utan 3034:an. Med och utan fosforescerande lappar. Med och utan alla strålande idéer som söker sitt förverkligande. Med och utan 3034:ans kapacitet till ledning, undervisning och administration. Kort sagt: 3034:an är inte oumbärlig.

Vid denna punkt, själva insiktsnoden, öppnar sig världen ånyo. Det är inte en känsla av utbytbarhet. Av att inte spela roll. Snarare av gemensamhet och sårbarhet. Av att höra ihop. Med kollegorna som skrattar vid lunchbordet. Med kvällsljuset som förvandlar campus till en magisk stad av eld. Med trägolven och stengolven. Kaffeautomatens ångpuffar. Den hackande kopiatorn. Elementet som inte fungerar. Människorna. Bussen. Falafelvagnen. Fåglarnas pilar och streck. Himlen, dess oåtkomlighet. Den är inte en post-it-lapp. Den är himmel.