Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

De noggrant utvalda

Mary har varit postdoktor på Harvard i två år och ska snart på jobbintervju. Hon har förberett sig i tre veckor genom att läsa på om vilka forskare som finns på den tilltänkta institutionen och finslipat på sin presentation, skriver Alexandre Antonelli.

Nu samlas hela vår grupp i drygt två timmar för att lyssna och ge feedback. På samma sätt förbereder sig Peter och Michael för sina anställningsintervjuer. Peter skickar mig sedan ett dokument på tolv sidor där han skrivit ner möjliga frågor han kan tänkas få och hur han bäst ska svara på dem. Där finns dessutom specifika frågor han avser ställa till varje forskare på institutionen, ifall han får chansen att möta dem. Vi sitter ner och diskuterar en fråga i taget.

Samtidigt söker de här en ny biträdande lektor i ekologi. Sex personer har valts ut av en kommitté, och under två veckor bjuds var och en hit under två dagar. Första dagen ger de en allmän föreläsning. Salen på 92 platser fylls nästan upp varje gång – ingen professor, doktorand eller postdoktor är för upptagen för att delta. Det timslånga föredraget övergår till ett lika långt mingel med föreläsaren. Dagen efter ger de ett ”chalk talk” i ytterligare en timma, där de vid svarta tavlan får ge prov på sin pedagogiska skicklighet och berätta om sina framtidsplaner. Dessutom träffar kandidaten varje forskare på institutionen enligt ett detaljerat schema. Anställningsbeslutet fattas i slutändan kollegialt – dekanus går inte med på att anställa någon som inte alla är ense om.

De erfarenheter jag varit med om är inte unika: varje nyanställning innebär en lång rad intervjuer och provföreläsningar. Min värd berättade att det tog nästan två år att anställa en person som skulle vattna växterna i foajén på helgerna, eftersom det krävde dekanus övertygelse och underskrift. Det läggs alltså mycket stora resurser på rekrytering, i både tid och pengar (med tanke på att Harvard har några av landets högsta professorslöner).

Att forskarna hinner med det här kan tyckas förvånande. Visserligen jobbar de långa dagar, men de får också mycket stöd. Varje forskare har minst en, ibland två forskningsassistenter som hjälper till att förbereda presentationer till föreläsningar, sköter referenslistor i publikationer (och kan även göra litteratursökningar inom olika teman), bokar möten, ordnar symposier, tar hand om besökande studenter och forskare. Det finns också mycket hjälp att få från administrationen när man ska på fältarbete i andra länder, skicka paket, beställa varor, få ersättning för utlägg. Var och en gör helt enkelt det de är bäst på. Kan det vara en del av Harvards nyckel till framgång?

Mer om skribenten

  • Alexandre Antonelli

    Professor i biologisk mångfald

    Han skriver om tillvaron som gästprofessor på Harvard och hur utlandsvistelser kan bidra till internationaliseringen av svensk forskning. Alexandre Antonelli är också vetenskaplig intendent på Göteborgs botaniska trädgård och föreståndare för Gothenburg Global Biodiversity Centre.

Du kanske också vill läsa

Krönika 25 september 2024

Akademin är extremt individualistisk. Men att arbeta som ett team kan ge bättre förutsättningar för både forskningsgenombrott och mer rutinartade arbetsuppgifter, skriver Marie Fli...

Nyhet 11 september 2024

Johan Frisk

Vad ska svenska lärosäten göra om kriget bryter ut? Stänga ner? Fortsätta som vanligt, som de försöker göra i Ukraina? Idag är lärosätenas roll i totalförsvaret oklar. Men flera sa...

Debatt 2 september 2024

Rachel Irwin, Lunds universitet

Trots att riskerna med fältarbete är välkända diskuteras de sällan i forskarutbildningen. Frågor kring risk och säkerhet bör behandlas i doktorandkurser om metoder eller etik och u...