Att öppna dörren till forskartillvaron

2020-05-18

Krönika av David Larsson Heidenblad, forskare i historia vid Lunds universitet, om att spegla forskningens villkor i en blogg.

En fördel med att vara historiker är att man inte behöver vara snabb på bollen. Det går som regel alldeles utmärkt att vända samtiden ryggen och blunda för morgondagens innovationer. Gårdagens trender kan både studeras och hoppas på. Själv gjorde jag förra året det sistnämnda när jag startade bloggen Ett år av akademiskt skrivande. Ett drygt decennium efter att de stora sociala medieplattformarna förpassade bloggmediet till internets bakgårdar.

Tanken med bloggen var att under ett års tid dokumentera min egen skriv- och arbetsprocess samt dela med mig av saker som jag lärt mig under åren efter disputationen. Jag ville också använda bloggen till att diskutera känsliga frågor som mobilitet, misslyckanden och småbarnsföräldrars plats inom akademin. Frågor där de som framförallt berörs – unga forskare utan fast anställning – sällan är de som hörs mest.

Jag ville också använda bloggen till att diskutera känsliga frågor som mobilitet, misslyckanden och småbarnsföräldrars plats inom akademin.

Den 1 februari 2019 gick bloggen live. Därefter publicerade jag under ett års tid ett nytt inlägg i veckan, med uppehåll för sommar- och julledigheterna. Inom historikerkretsar blev bloggen snabbt populär. Min facebook-vägg, som inte direkt var känd för att sjuda av aktivitet, blev plötsligt en plats för diskussion och erfarenhetsutbyten. I egenskap av bloggare fick jag också mycket uppmuntran och glada tillrop. Betydligt fler än jag var van vid att få som forskare och lärare. Det var alldeles uppenbart att bloggen svarade mot reella behov.

Idén till att starta en blogg om akademiskt skrivande och arbete hade jag burit på länge. I flera år hade jag följt internationella bloggar som Inger Mewburns The Thesis Whisperer, Pat Thomsons Patter och Karen Kelskys The Professor Is In. Vad jag särskilt tilltalades av i dessa bloggar var den handfasthet, ärlighet och generositet som genomsyrade dem och deras kommentarsfält. Jag tyckte fler av mina kolleger borde upptäcka och läsa dem. Det förvånade mig att de var så okända för så många.

I egenskap av bloggare fick jag också mycket uppmuntran och glada tillrop. Betydligt fler än jag var van vid att få som forskare och lärare.

Men samtidigt krävde läsningen av de internationella bloggarna ett inte obetydligt kulturellt översättningsarbete. Den anglosaxiska forskarvärlden med dess tenure track-system, spousal hire-möjligheter och institutionaliserade krav på mobilitet fungerar inte riktigt som den svenska. Dessutom ser de sociala trygghetssystemen och de samhälleliga jämställdhetsidealen ganska annorlunda ut.

Allt detta medför att den verklighet som unga forskare i Sverige befinner sig i inte fullt ut kan förstås utifrån en internationell utblickspunkt. Kunskapen om hur det fungerar här är också ofta påfallande bristfällig. De flesta av oss vet ganska lite om hur våra kolleger gör för att få karriären och livet att gå ihop.

Själv fick jag upp ögonen för dessa aspekter av forskartillvaron när jag i slutet på min doktorandtid gick kursen Finish On Time. Den väckte mitt intresse för hur forskare konkret arbetar och använder sin tid. Alltsedan dess har jag samtalat med otaliga kolleger om till synes banala frågor: När svarar du på mejl? Hur ofta och hur långa pauser tar du under en arbetsdag? Vid vilken tid på dygnet skriver du helst? Mångfalden och spännvidden i svaren jag fått fascinerar mig djupt.

Bloggen Ett år av akademiskt skrivande rörde sig som synes på många olika nivåer. Från strukturella utmaningar som rör hela universitetssektorn till individuella livsval och prioriteringar. Vad bloggen verkligen lyckades med var att skapa samtal och kollegial självreflektion. Jag hoppas att texterna, som nu också kommit ut i bokform, ska fortsätta att göra det. Och om de kan väcka lust hos andra forskare att starta upp liknande bloggprojekt vore ingen gladare än jag!

6