Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Montage med Julia Aspernäs och en kvinna i beige rock i en suddig folksamling. 

Om vi verkligen ska lyssna på vetenskapen borde vi nog intressera oss mer för mottagaren vi säger oss tala till, menar Julia Aspernäs. Foto: Rodrigo Gonzalez/Unsplash

Krönika

Anpassa budskapet efter mottagaren

Kanske är det inte alltid den okunniga befolkningen som behöver läxas upp utan forskarna som behöver lite mer eftertanke. Julia Aspernäs skriver om kunskapsresistens och vad som krävs för att få människor att ta till sig vetenskaplig information.

“Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där”. Så skrev Sören Kierkegaard i mitten av 1800-talet i dikten Till eftertanke.

Detta att få en individ att ändra sin inslagna väg borde intressera alla oss som vill få människor att ta till sig av vetenskapligt underbyggd information. En högst aktuell uppgift för att motverka så kallad kunskapsresistens, men som inte alltid präglas av just eftertanke. Jag är helt enig med de som sjunger upplysningens lov om att sprida kunskap till de resistenta. Frågan är bara om vi gör på rätt sätt.

Lyssnar man till de senaste årens mest medialt uppmärksammade rösterna om kunskapsresistens får man lätt bilden att denna beror på något slags defekt hos delar av befolkningen. Till de vanligast nämnda defekterna hör kunskapsbrist och det psykologiska fenomenet kognitiv bias, det vill säga skevheter i tänkandet som förvränger bedömningen av information. Att döma av det offentliga samtalet verkar lösningen vara att upplysa människor om deras brister så att de kan nå rätt ståndpunkt.

Folkbildningsinitiativ bör välkomnas, och det händer säkert att de som predikar lyckas övertyga även andra än den redan frälsta kören. Men om vi verkligen ska lyssna på vetenskapen borde vi nog intressera oss mer för mottagaren vi säger oss tala till.

...om vi verkligen ska lyssna på vetenskapen borde vi nog intressera oss mer för mottagaren vi säger oss tala till.

Problemformuleringen om kunskapsluckor och skevt tänkande är inte bara ofullständig utan förrädisk. Bilden av en människas kunskapsbank som ett fint ordnat kartotek där man kan byta ut dåliga bitar mot bättre bitar ger sken av att man med enkla lösningar åstadkommer stora förändringar.

Varje bit är snarare inlemmad i en större världsbild, likt en väv av värderingar, övertygelser och erfarenheter. Och det är en ytterst omhuldad väv, av Robert P. Abelson (1986) kallad “precious possession” som vi skyddar från intrång. Det finns till och med forskning som tyder på att vi blir än mer övertygade om vår ursprungliga hållning när denna prövas, och detta gäller även utbildade personer med god vetenskaplig kompetens. Till och med bland forskare finns en variation i vilka vetenskapliga belägg man omfamnar. De flesta av oss blir inte mer villiga att ändra uppfattningar när dessa beskrivs som defekta.

I vetenskapliga studier där man lyckats få människor att ompröva övertygelser har man ofta ramat in sakfrågan på sätt som är i linje med mottagarens världsbild. En person som verkar ha tagit fasta på detta är den konservative filosofen Roger Scruton som har skrivit om miljöengagemang med formuleringar avsedda att appellera till mer traditionella individer. Kanske lyckas han, kanske inte; jag tror inte att vi kommer få se en fullständig utjämning av politiska åsikter i samhället, och det är nog gott. Men i de lägen där människor verkligen gagnas av att vägledas av vetenskaplig forskning är det nog bra att se till att de vill lyssna.

Att mer komplexa förklaringsmodeller sällan uppmärksammas beror inte bara på att det ofta är andra än psykologer som uttalar sig om psykologiska aspekter av kunskapsresistens. Även inom psykologin står dessa ofta i skymundan för kändisarna i fältet, däribland kognitiva bias, som – för att använda Karin Johannissons formulering - gjort en bättre “karriär”.

Folk är inte defekta. De är människor med värderingar och personliga världsbilder som vägleder dem i myllret av information...

Självklart kan inte världsbildsanpassade budskap lösa allt. Kognitiva bias kan verkligen få oss att tolka saker fel, och undersöks även i min egen forskning. Och allt är så klart inte nattsvart. Upplysningsinitiativ är ett sundhetstecken för vår demokrati, och försök att förbättra sakers tillstånd görs säkert med de bästa av intentioner.

Låt oss dock utgå från vad den vetenskap vi säger oss värna visar när vi gör reklam för den. Kanske är det inte alltid den okunniga befolkningen som behöver läxas upp utan vi representanter för vetenskapen som behöver lite mer eftertanke. Folk är inte dumma. De är människor med värderingar och personliga världsbilder som vägleder dem i myllret av information att omfamna eller rata. Precis som vi.

Mer om skribenten

  • Porträttbild av Julia Aspernäs.

    Doktorand

    Hon skriver om sin forskning kring kunskapsresistens och vad det kan lära oss om folkbildning och forskningskommunikation. Julia Aspernäs är doktorand på JEDI-lab vid Linköpings universitet.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 17 juni 2024

Eva Barkeman

Ett enkelt föremål kan berätta en stark historia. Nobelprismuseets nya utställning innehåller över 280 saker från Nobelpristagare, ting som vittnar om märkvärdiga upptäckter och li...

Nyhet 23 april 2024

Carina Järvenhag

Turnén om vetenskapsförnekelse besökte över tio lärosäten för att belysa fenomenet och dess konsekvenser för forskning och klimatarbete. En av initiativtagarna, miljöforskaren Mika...

Nyhet 3 april 2024

Natalie von der Lehr

De varnar känsliga lyssnare i början av varje poddavsnitt. Forskarna Kristina Alstam och Annelie de Cabo startade podden Med kriminella hälsningar för att ge röst åt socialt arb...