Ett par källkritiska blundrar

2014-02-02

Ofta brukar vetenskaperna delas upp i tre huvudkategorier: naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora. En hel del löptext och döda träd har gått åt att diskutera skillnaderna dem emellan. Men för mig är det viktigaste det som de delar, den röda tråd som löper igenom dom och håller dem samman: källkritik. Naturvetenskapen må sträva mot slutsatser som kan kvantifieras, bevisas och falsifieras (även om det ibland är mer ideal än realitet), medan humaniora med fördel tar sig an sådant som främst kan belysas subjektivt. Men för båda är källkritik Alfa och Omega.

Källkritik är mer än ett nödvändigt ont för att få fram publicerbara resultat – det är det bästa verktyg varje medborgare kan ha, grunden för en fungerande demokrati. Källkritik gör att vi inte blint accepterar det som beslutsfattare säger eller som trycks i media. Vi har alla ett ansvar att reflektera över och utvärdera de sanningar vi matas med. Detta gäller mer än någonsin i den informationsålder vi lever i, där vi överöses av uppgifter och data på en daglig basis. Och vi är tyvärr inte alltid så bra på det, oavsett om man har en högre examen eller ej. Information ska värderas på sina egna meriter, inte de fina titlar som de som presenterar den må ha. Men där brister det tyvärr ganska ofta, både hos oss själva och hos de journalister vars främsta jobb är att kritiskt granska och förmedla.

Ett par exempel: Förra veckan spreds snabbt en nyhet i svenska och internationella medier om att Facebook stod inför en rejäl kollaps de kommande 10 åren, med upp till 80% av användarna på väg att överge tjänsten. Det stora genomslaget berodde till stor del på att beskedet kom från en studie publicerad av forskare vid Princeton. Vilket naturligtvis låter så imponerande som det bara går att vara. Det finns väl ingen anledning för en journalist under tidspress att titta närmare på underlaget – och förmodligen krävs väl doktorsexamen i statistik för att ens utvärdera det tänkte de flesta. Men en journalist, Will Oremus, tog sig tid att kolla upp det hela. Tesen i artikeln (som inte publicerats i en peer-review tidskrift, vilket borde vara varningssignal nr 1) utgick från epidemiologiska modeller om spridning och nedgång av sjukdomar som sedan applicerades på spridning av social media på basis av… ja just inget alls. Ingen av författarna var heller själva verksamma inom vare sig epidemiologi eller medieforskning – de var civilingenjörer inom mekanik.

Det är väl värt att läsa Oremus artikel som är ett föredömligt exempel på hur man snabbt och effektivt dekonstruerar undermåliga vetenskapliga argument. Det är också värt att notera att Oremus egen bakgrund ”bara” är en examen i journalistik. I många fall krävs inte mycket mer än just en god förståelse för källkritik och för hur god forskning ska gå till för att göra en självständig bedömning. Jag önskar jag såg mer av den här sortens journalistik i Sverige.

Men det är enkelt att peka finger på andras tillkortakommande. Mitt andra exempel är mig själv: häromdagen delades en länk på facebook om den s.k. Egtvedsflickan, en för arkeologer extremt välkänd dansk grav från bronsåldern där klädedräkten bevarats. Den grävdes ut för över 90 år sen och har ni nånsin sett en rekonstruktion av en bronsålderskvinna så har ni sett den klädedräkten. På webbsidan, som var utlagd som pressmeddelande på den officiella webbsidan för de danska museerna, berättades att nya DNA-analyser visat att den döde egentligen var en man! Det går knappt med ord att beskriva hur häftigt jag tyckte detta var. Tackolov så visade jag artikeln först för min sambo innan jag delade den vidare och han upptäckte två saker:

  1. Den var publicerad den 1:a april 2008
  2. I liten text stod det ”Aprilsnar 2008”

Det var med andra ord ett 6 år gammalt aprilskämt! Jaha. Besvikelsen var stor. Och lättnaden att jag inte hade delat den vidare var om möjligt än större. Hade jag skrivit ett blogginlägg om det hade jag definitivt gjort en källkritisk granskning och försökt hitta de publicerade resultaten. Men på facebook och twitter är det så enkelt att bara klicka på ”dela vidare”. Jag fick mig en liten tankeställare där som nog räcker ett par veckor minst…

Källkritik är nåt att hylla och värna om och det är naturligtvis enklare att vara kritiskt om du förstår hur goda vetenskapliga argument bör se ut och underbyggas, oavsett om det är fysik eller arkeologi. Man behöver inte ha en högre examen för att vara duktig på det, men jag tycker generellt att det är något som borde uppmärksammas mer redan på grundnivå. Det är en färdighet som verkligen är användbar oavsett vad du gör efter examen. För vi kan vara väldigt bra på att lura oss själva att tro på nåt som passar in med våra förväntningar och fördomar.