Thank you for your input

2013-05-05

Vi satt och diskuterade över en lunch eller en fika, ett par andra doktorander och jag. Samtalet kretsade efter en stund kring vad det var vi egentligen höll på med. Vi som sitter och skriver om (nästan alltid) döda människor på varsitt litet kontor dagarna i ända. Är vi egentligen nyttiga för någon? Tillför vi samhället något och i så fall vad?  Jag inbillar mig att det var ett sådant där typiskt humanistsamtal med humanistens typiskt dåliga självförtroende och efterföljande behov att rättfärdiga sig själv. ”Men vi gör ju i alla fall ingen skada”, sa en av oss till sist. Vi skrattade. Det var ju alltid något. Åtminstone gör vi ingen skada. Åtminstone det.

Det var ett par veckor sedan men jag har inte kunnat släppa det där samtalet. Först för att det löste upp en knut för mig. I jämförelse med vad somliga andra människor sysslar med om dagarna är det jag gör kanske inte så illa. Jag tillverkar inga vapen, säljer inte meningslösa saker som utarmar planetens resurser, lockar inte andra människor i fördärv och utblottning, utnyttjar inte fattiga och värnlösa eller gör mig onödigt rik på andras bekostnad. Men samtidigt…

… samtidigt vill jag ju som forskare inte vara helt harmlös. Jag vill visserligen inte göra skada, men jag vill gärna ställa till med besvär.  Ett demokratiskt samhälle behöver människor som ställer till med besvär och gärna människor som gör det på goda grunder. Om inte forskarna tar på sig den rollen vem ska då göra det?

Och jag tänker att det ibland lite otympliga, ålderdomliga som den akademiska världen har är en tillgång. Att den kan ge ett annat perspektiv än det vanliga floskelproducerandet hos till exempel somliga media, somliga politiker eller somliga representanter för näringslivet. Att den kan bidra med djup där andra bara framhåller yta. Bidra med nyanser där andra bara framhåller ett enda alternativ. Bidra till eftertanke när andra grips av panik. Men för det krävs att humanister (och alla andra som gör likadant) slutar ha samtal om sitt eget eventuella existensberättigande över fikabordet. Att de inte nöjer sig med ”men vi gör ju i alla fall ingen skada”. Att vi skulle behöva räta på ryggen ordentligt. Jag drömmer till exempel om att vi nästa gång någon kommer dragandes med påståenden om att humaniora sysslar med ”hobbykurser”, ”flumutbildningar” och utbildningar som ”inte ger några jobb” helt enkelt gör en Sherlock Holmes.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter