2020-12-02 Jonas Björck, generaldirektör Forte

Visst fungerar den vetenskapliga rådgivningen!

I tider av kris har expertmyndigheter en viktig roll att bistå politiken med vetenskapligt grundade underlag så att rätt beslut kan fattas. Inom den svenska statsförvaltningen finns idag en stor möjlighet till vetenskaplig rådgivning. Det skriver Jonas Björck, generaldirektör för Forte.

Jonas Björck, generaldirektör Forte

Coronapandemin har satt behovet av vetenskaplig rådgivning till politiker och beslutsfattare i fokus. Kungl. Vetenskapsakademien är en av flera institutioner i Sverige som under pandemin har bildat egna expertgrupper. Och Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström efterlyste nyligen i en artikel i Curie en permanent struktur för vetenskaplig rådgivning.

I artikeln framhålls också att det finns brister i myndigheternas vetenskapliga rådgivning och att ”vetenskaplig rådgivning handlar om att ta fram vetenskapligt underlag inför politiska beslut. Idag finns ingen som har den uppgiften”. Jag gör en annan bedömning.

Väldigt ofta hanterar politiken komplexa frågor som berör flera olika forskningsfält, och som kräver avvägningar mellan olika intressen och mål (ekonomi vs naturskydd etc). Här finns det sällan eller aldrig forskning som täcker hela området, och forskare behöver då själva extrapolera och dra slutsatser utanför, men helst i linje med, den forskning de behärskar. Detta inbegriper med nödvändighet en rad subjektiva element och värderingar, vilket sammantaget leder till att forskares bedömningar kan landa väldigt olika, även om de utgår från samma kunskapsbas (till exempel vad gäller effekten av munskydd i offentliga miljöer). Alltså finns behov av instanser som bearbetar och bereder forskningskunskap så att den verkligen leder fram till kloka beslut. Som tur är finns det faktiskt gott om sådana instanser.

Den svenska förvaltningsmodellen innebär att den huvudsakliga expertkunskapen på olika sakområden finns på myndigheter medan Regeringskansliets huvuduppgift är att bereda regeringsärenden och att i övrigt bistå regeringen och statsråden i deras verksamhet.

Regeringen och framförallt expertmyndigheterna ansvarar direkt eller indirekt för vetenskaplig rådgivning genom vetenskapliga råd bestående av aktiva forskare, eller genom att anlita enskilda forskare som vetenskapliga experter inom olika sakområden.

Regeringen har till exempel ett äldreforskarråd som leds av socialministern där ledamöterna består av forskare, och en forskningsberedning som leds av ministern för högre utbildning och forskning vars ledamöter till stor del består av forskare som har till uppgift att bistå regeringen med expertråd vid utarbetandet av den svenska forskningspolitiken.

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, sammanfattar det vetenskapliga stödet för olika behandlingar och insatser samt identifierar luckor (och föreslår ny forskning) inom områdena hälso- och sjukvård, tandvård, socialtjänst, funktionstillstånd och funktionshinder.

Regeringen har dessutom flera analysmyndigheter inom olika politikområden till sin hjälp. Många av dessa arbetar i gränslandet mellan forskning och analys.

Regeringen har också hela SOU-systemet till sitt förfogande där många utredningar har vetenskapliga råd eller är forskartunga. Det finns stående kommittéer som SMER (Statens medicinsk-etiska råd) som består av ett antal professorer från olika områden samt politiker. SMER tar fram egna rapporter och ger råd till regeringen. Ett annat exempel är ESO (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi) som ligger direkt under Finansdepartementet som självständig kommitté där både kansli och styrelse till stor del består av forskare.

Kunskapsintensiva myndigheter har också ofta disputerade medarbetare med förmåga att tillgodogöra sig forskningsresultat. Folkhälsomyndighetens generaldirektör är exempelvis infektionsläkare och disputerad forskare.

Slutligen har forskningsråden särskilda rådgivningsuppdrag inom sina respektive områden. Enligt Fortes instruktion ska myndigheten vara rådgivande organ åt regeringen i forskningsfrågor. Vetenskapsrådet på samma sätt i forskningspolitiska frågor och Formas har ett särskilt beslutsorgan, Rådet för evidensbaserad miljöanalys samt är dessutom värdmyndighet för Klimatpolitiska rådet.

Jag menar därför att det finns en omfattande möjlighet till vetenskaplig rådgivning inom ramen för den svenska statsförvaltningen.

Det vi kanske saknar i det svenska systemet är regelmässiga kontaktytor och diskussion mellan forskare och ”policymakers” inom politik och förvaltning. ESO är ett bra exempel inom den ekonomiska politiken, men denna typ av institution skulle behövas på fler områden.

Jonas Björck, generaldirektör Forte

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Kjell Nyman

    Jonas har helt rätt i att det finns gott om instanser som bearbetar och bereder forskningskunskap som kan ligga till grund för politiska beslut. Han framhåller också den i sammanhanget viktiga aspekten att politiken ofta hanterar komplexa frågor som berör flera olika forskningsfält och som kräver avvägningar mellan olika intressen och mål. Problemet är bara att alla instanser för kunskapsförmedling som han räknar upp kännetecknas av samma logik med stark specialisering som tjänar forskningen väl men som inte har förmåga att tillfredsställa det behov av bredd och initierade avvägningar mellan motstridiga forskningresultat som den politiska beslutsprocessen är i behov av. Inte ens ESO eller kommittéväsendet i övrigt kan svara upp mot dessa behov av tvärvetenskapligt sammansatt kunskap för att belysa specifika frågor. Denna brist på sammanvägd kunskap från olika vetenskapliga discipliner blir tydligast när vi drabbas av djupa kriser av olika slag. Under 90-talskrisen var det nästan enbart de mest ledande nationalekonomerna och några statsvetare som politikerna gavs möjlighet att lyssna till. Under finanskrisen var det mer finansiellt inriktade ekonomer och under pandemin är det epidemiologerna. Det är i sig inget fel i att politikerna lyssnar till de som vet mest om krisens kärna men när ett samhälle drabbas av en djup kris får det stora följdverkningar inom en mängd olika samhällssektorer, sektorer som experterna på krisens kärna sällan har någon djupare kunskap om.

    2020.12.03

  • Thomas Kaiserfeld

    Intressant och bra. En sak tycker jag det vore värt att fundera över är de olika myndigheternas kompetensprofiler. Folkhälsomyndigheten som nämns har tveklöst omfattande medicinsk kompetens. Under det senaste året har det dock visat sig att de saknar relevant kunskap om rimliga förväntningar på människors beteende. I ledningsgruppen saknas faktiskt någon som är specialiserad inom folkhälsovetenskap! På myndigheten i övrigt verkar det vara ont om etnologer, socionomer, sociologer etc. som kan bidra till detta i högsta grad relevanta område. På samma sätt fortsätter det. Strålsäkerhetsmyndigheten domineras som det verkar av fysiker trots att människors relationer till strålningsrisker av olika slag bara delvis har med fysik att göra. Naturvårdsverket domineras av biologer trots att bra naturvård också kräver omfattande kunskap om hur människor tänker och agerar. Min poäng är att det saknas kartläggningar över våra tillsynsmyndigheters kompetensprofiler och att en farhåga är att många av dem i allt för stor utsträckning domineras av naturvetare och ingenjörer på bekostnad av samhällsvetare och humanister. Nu tror jag att det har blivit mycket bättre under det senaste decenniet. Samtidigt tror jag också att mycket mer kan göras. Exempelvis en kartläggning av hur det faktiskt ser ut.

    2020.12.04

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter