2019-06-12 Stephen Hwang, rektor Högskolan i Halmstad

Replik: Kritiken av rapporten håller inte

Stephen Hwang, rektor Högskolan i Halmstad, svarar på kritiken från Sveriges Unga Akademi om brister i hans rapport. Genom att studera olika korrelationer ser man ett indirekt orsakssamband mellan forskningsresurser och citeringar i form av en kedja, skriver han.

Stephen Hwang

Representanter för Sveriges unga akademi kritiserar i en debattartikel i Curie (Hur vet du det, Stephen Hwang?) min rapport Forskningskvalitet, effektivitet och extern finansiering, och de resultat och slutsatser som presenteras där. Jag är glad att Sveriges unga akademi och andra har uppmärksammat rapporten! Den har skapat debatt, vilket är naturligt då rapporten ifrågasätter värdet av den höga externfinansieringsgraden av svensk forskning.

Vad som är bekymmersamt på ett övergripande plan är att denna viktiga fråga inte tycks vara viktig för artikelförfattarna. Jag hoppas och tror att Sveriges unga akademi delar min uppfattning att Sverige inte har råd att slösa forskningsresurser på ett system, om det inte visar sig uppfylla de förväntningar som man rimligen kan ställa på det. Det måste väl vara av yttersta vikt för den unga generationen av forskare att Sverige ska kunna utveckla sitt finansieringssystem så att det effektivt utnyttjar resurserna på bästa sätt. Annars är risken att Sverige aldrig kan komma ikapp andra länder som till exempel Nederländerna, Danmark och Schweiz.

Det är bra att Sveriges unga akademi kritiskt granskar olika påståenden och rapporter. Det finns mycket som påstås utan saklig grund därute. Men en sådan granskning kräver också ett stort ansvar för att kritiken som förs fram är sakligt grundad och korrekt. Kritiken som representanterna från Sveriges unga akademi för fram brister i dessa hänseenden, vilket framgår i mitt bemötande nedan.

Frågan om orsakssamband:
En kritik från artikelförfattarna rör frågan om rapporten verkligen visar ett orsakssamband, eller om korrelationen mellan ett lärosätes totala forskningsresurser och bibliometri bara är en slump.

Det är naturligtvis en mycket viktig fråga. Men kritiken är överraskande! Den som läst och förstått resultaten i min rapport vet att en stor del av kapitel 3 ägnas åt att undersöka just detta. I rapporten redovisas flera kontroller för att upptäcka en eventuell slumpartad korrelation: variationer av korrelationsperioden och användandet av flera olika bibliometriska mått. Om det är en slumpartad korrelation, skulle denna korrelation ha försvunnit eller förändrats betydligt vid dessa variationer. Det gör den inte!

Det finns även andra studier, till exempel Sandström och van den Besselaar, 2018 (se referens i rapporten) som studerar hur förändringen av medel för forskning korrelerar till förändringen av citeringar två år senare för 18 olika länder. Även här är korrelationen tydlig – ökade resurser för forskning leder till ökade citeringar. I en illustrativ figur i en SUHF-rapport av Ulf Heyman utgiven 2018 kan man se hur resurser och bibliometri tydligt följs åt för Sverige 1990-2010. I samma rapport studeras också korrelationen mellan totala forskningsresurser och citeringar på lärosätesnivå med liknande resultat som i min rapport. Slutsatsen av alla dessa resultat är att sambandet mellan resurser och bibliometri inte rör sig om en slumpartad korrelation.

Vad gäller frågan om orsakssambandet mellan resurser och bibliometri finns det naturligtvis inget direkt orsakssamband mellan dessa. Vad som ger upphov till citeringar är oftast inte lätt att förutspå. I rapporten finner man en hel del vidare resonemang kring det indirekta orsakssambandet mellan resurser och bibliometri. Genom att studera olika korrelationer, mellan resurser och publikationer samt mellan publikationer och citeringar, ser man ett orsakssamband i form av en kedja (sid 17 i rapporten)

FORSKNINGSMEDEL   –>  PUBLIKATIONSVOLYM   –>   CITERINGAR

Det är givetvis så att för vissa typer av externa medel kan andra mått (inte bara bibliometriska) vara mer relevanta och att olika typer av externa medel ger upphov till citeringar i olika grad. Det innebär dock inte att resultaten i rapporten är inkorrekta och inte relevanta på lärosätesnivå, där korrelationen mellan resurser och bibliometri utgår från hela lärosätets finansiering av forskning (inte bara externfinansieringen som utgör cirka 56 procent i genomsnitt). Detsamma gäller analysen av effekten av extern finansiering, där man naturligtvis kan välja olika finansiärer. Men än en gång förtar detta inte resultaten i rapporten, det vill säga kritiken är ovidkommande .

Frågan om hur forskare använder frigjord tid:
Kritiken som framförs är att jag ”drar grovt förenklade slutsatser” av mina resultat. Som exempel framförs att bara för att man ökar basanslaget innebär det inte per automatik att forskare lägger mindre tid på att söka medel. En noggrann läsare av rapporten finner också att det aldrig påstås något annat, vilket framgår om man läser kapitel 4, där jag tydligt anger att det är ett antagande att frigjord tid leder till publikationer av samma volym och kvalitet (se sid 23 och 24).

Frågan om intressekonflikter:
Representanterna från SUA ifrågasätter rapporten utifrån att jag har ett ”stort egenintresse” att kritisera extern finansiering som rektor vid ett mindre svenskt lärosäte.

Jag tycker att externfinansieringen har en självklar roll i finansieringssystemet, men menar precis som Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) att det gäller att hitta en bra balans mellan bas- och externfinansiering. Min åsikt att basanslaget bör öka är alltså inget uttryck enbart från en rektor på ett mindre lärosäte, utan delas av SUHF. Min personliga åsikt i frågan har dessutom ingen relevans i frågan om rapportens resultat.

Avslutningsvis vill jag åter anknyta till huvudfrågan i rapporten. De uppskattningar som presenteras i min rapport, baserat på SCB-statistik, säger att systemet med extern finansiering kan kosta så mycket som 4-8 miljarder kronor årligen. Detta är en ansenlig kostnad och måste kunna försvaras utifrån att externfinansieringen ökar värdet på forskningen i motsvarande grad.

Jag är övertygad om att extern finansiering har ett antal mervärden, vilket också nämns i rapporten. Men jag är också övertygad om att dessa mervärden inte räcker för att försvara att mer än hälften av alla forskningsresurser är externa. Länder som Nederländerna, Danmark och Schweiz visar att en hög andel av basanslag är förenlig med högre kvalitet i forskningen än i Sverige. Denna huvudfråga engagerar och ju fler som bidrar med sakliga och faktaunderbyggda inlägg desto bättre!

Stephen Hwang
Rektor Högskolan i Halmstad

3 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Emil Björnson

    Det som Sveriges Unga Akademi kritiserade i sin debattartikel var att korrelation blandas ihop med kausalitet. Stephens svar visar fortsatt på detta problem. Han skriver: "Även här är korrelationen tydlig – ökade resurser för forskning leder till ökade citeringar." Den första delen av meningen handlar om korrelation, medan den andra delen av meningen handlar om kausalitet. Detta är två olika saker! En alternativ hypotes skulle vara att ett ökat antal citeringar ger ökade resurser, eller att det finns en tredje faktor som påverkar både resurser och citeringar.

    Jag har inte läst rapporten. Kanske har Stephen bättre argument för sin hypotes i rapporten, men baserat på debattartikeln så verkar han bara ha ett bra underlag för att hävda att det finns en korrelation (samvariation). Det räcker inte för att hävda en kausalitet (orsakssamband).

    2019.06.13

  • Stephen Hwang

    Hej Emil! Tack för dina kommentarer! Korrelationen gäller resurser under en viss period och citeringar vid en period förskjuten ett eller två år senare. Kausaliteten, i den mening där man vill avgöra vad som kan påverka vad i tidsordning, är därför given för de data jag använder. Men som jag påpekar i svaret så är det inte ett direkt orsakssamband. Man ska inte tolka "leder till" som en direkt följd utan utifrån ett indirekt orsakssamband. Din hypotes om det omvända orsakssambandet är rimlig om man bara studerar externa medel. Ofta används bibliometrin som underlag (direkt eller indirekt) för beslut om externa medel. Men i mitt fall gäller korrelationen hela lärosätets finansiering av forskningen, där externa medel bara utgör ca 56% i genomsnitt. Basanslagets storlek är till allra största del historiskt betingat. Därför skulle en så hög korrelation som jag finner inte kunna förklaras med det omvända orsakssambandet. Snarare är det så att ett visst basanslag gjort att ett lärosäte kunnat få externa medel som ungefär står i proportion till hur mycket basanslag man har. Den variation på externfinansieringsgraden som finns mellan lärosätena har jag inte analyserat i detalj, men den är sannolikt en andra ordningens effekt.

    MVH

    Stephen

    2019.06.14

  • Erik SVENSSON

    Jag undrar varför det är så stort fokus på ANDELEN extern- respektive fakultetsfinansiering, snarare än de absoluta siffrorna? Jag föreställer mig att ett lärosäte som har stor andel totala resurser publicerar fler och mer citerade artiklar än ett lärosäte med mindre totala resurser, även om andelarna i bägge fallen kanske vore lika (runt 50 %). Har ni kontrollerat för den totala resursmängden? För ett universitet med jättestora basresurser kanske inte externfinansieringen leder till väldigt mycket förbättrade resultat, men om basfinansieringen är låg så kan marginaleffekterna bli större. Jag är inte alls säker på att andelen externfinansiering är den viktigaste parametern som bestämmer utfallet och framgången för ett universitet, och jag är inte heller övertygad om att bara om resurserna smetas ut på fler och tas från rådsmedel så kommer forskningen att bli bättre. I praktiken tror jag att om man skulle göra som Hwang vill, d. v. s. överföra en stor del av resurserna från råden och öka basanslagen, så skulle ett antal professorer och lektorer på mindre högskolor som t. ex. Halmstads Högskola plötsligt få mer forskning i tjänsten. Skulle de då utnyttja denna tid till att forska mer och publicera mer? Och skulle deras ökade produktivtet och citeringar kompensera det faktum att ett antal ledande forskare på de större universiteten skulle få mindre resurser från råden? Jag tror inte det. Snarare skulle det skapas nya "slukhål" och många av de som inte är så forskningsaktiva eller ledande nu skulle bara få lite mindre undervisning.

    2019.06.14