2016-10-19 Lars Anell, Före detta styrelseordförande för Vetenskapsrådet

Omvandla extern finansiering av indirekta kostnader till basanslag!

Lars Anell, före detta styrelseordförande för Vetenskapsrådet, föreslår en ny modell för finansieringen av indirekta kostnader vid universitet och högskolor. Vi behöver ett system som är enkelt, kostnadseffektivt och ger incitament för kloka beslut, skriver han.

Lars Anell

Lars Anell

Ett system för att finansiera lärosätenas indirekta kostnader bör vara enkelt och kostnadseffektivt, ge aktörer möjlighet och incitament att fatta kloka beslut samt likställa externa finansiärer. SUHF-modellen som används idag tillgodoser inget av dessa krav. Det är dyrt och krångligt att räkna ut vad som är den samlade indirekta kostnaden för varje enskilt projekt – något som är nödvändigt eftersom projekten enligt SUHF-modellen ska ha full kostnadstäckning.

I just detta avseende var faktiskt den gamla schablonmodellen bättre och det är en ödets ironi att SUHF-modellens genomsnittliga faktiska kostnader hamnar på 35 procent hos Vetenskapsrådet. Det motsvarar det tidigare schablonpåslaget, det vill säga den procentsats som externa finansiärer betalade till indirekta kostnader utöver varje beviljat bidrag. Schablonmodellen hade också den fördelen att den gav lärosätena ett incitament att hålla nere kostnaderna eftersom de fick behålla skillnaden mellan faktiska kostnader och 35 procent. Det är inte alltid, men ofta, bra att spara.

Men varken schablonmodellen eller SUHF-systemet likställer alla externa finansiärer. Detta är ett stort och växande problem, framför allt för de lärosäten som tar emot stora bidrag från externa finansiärer som inte erbjuder full kostnadstäckning. Eftersom det sällan eller aldrig är ett alternativ att tacka nej binder det externa bidraget en betydande del av basanslagen.

Vi bör överväga ett enkelt och radikalt förslag som ger lärosäten möjlighet att ta fullt och rationellt ansvar för de investeringar i infrastruktur som, i allt väsentligt, genererar de indirekta kostnaderna. Den viktigaste förändringen är att den andel av externa bidrag från offentliga forskningsråd och myndigheter som idag finansierar indirekta kostnader omvandlas till basanslag. Nämnda finansiärer svarar i dag för 70-75 procent av de externa bidragen till forskning vid svenska universitet och högskolor [1].

Den viktigaste förändringen är att den andel av externa bidrag från offentliga forskningsråd och myndigheter som idag finansierar indirekta kostnader omvandlas till basanslag.

Det finns ett annat viktigt skäl för detta förslag. Kostnaderna för avancerad vetenskaplig infrastruktur – både den vi bygger i Sverige och den vi betalar för i andra länder – stiger närmast exponentiellt. Vetenskapsrådet och (förhoppningsvis) privata stiftelser kommer också i fortsättningen att stå för en stor del av kostnaderna för investering, drift och underhåll men kraven på medfinansiering från lärosäten kommer att öka. Och ägaransvaret måste ligga hos universiteten. (Undantaget ESS som är ett europeiskt konsortium.) Behoven att samordna investeringar i Sverige kommer att öka. Det är då viktigt att universitet och högskolor har finansiella möjligheter att själva fatta och ta fullt ansvar för rationella beslut.

Att offentliga forskningsråds och myndigheters finansiering av indirekta kostnader omvandlas till basanslag löser inte alla problem. Det blir till exempel knepigt, men inte oöverstigligt, att komma överens om hur ökningen av basanslagen ska fördelas mellan lärosätena.

Omkring 20-25 procent av de externa forskningsbidragen till universitet och högskolor kommer från privata stiftelser, företag och olika organisationer. Dessa finansiärer är inte förpliktade att bidra till indirekta kostnader och svenska stiftelser är enligt sina stadgar förhindrade att bidra till lärosätenas basanslag. För svenska stiftelser som i dag tillämpar SUHF-modellen innebär detta förslag därför att deras kapacitet att finansiera forskning ökar med en tredjedel (i absoluta tal ungefär en miljard kronor). (Bidrag till indirekta kostnader från utländska finansiärer varierar och kan inte ändras genom svensk lagstiftning.)

En för Sverige synnerligen gynnsam lösning skulle vara att staten dessutom står för de indirekta kostnader som svenska stiftelser inte kan betala.

Denna ordning skulle tillgodose alla de tre krav som ställdes inledningsvis. Relationen mellan lärosäten och finansiärer blir enkel. Forskare söker enbart för de direkta kostnader som hänför sig till projektet, vilket inte är särskilt svårt att definiera. Alla finansiärer är likställda.

Universitet och högskolor har, och kommer att få, ett ökande ansvar för sin egen vetenskapliga infrastruktur och den de måste finansiera tillsammans med andra.

Mitt förslag att på dessa sätt flytta finansieringen av indirekta kostnader från de externa finansiärerna skulle ge universitet och högskolor en rimlig budget för att planera och genomföra forskning som kräver vetenskaplig infrastruktur.

Lars Anell
Före detta styrelseordförande för Vetenskapsrådet

[1] Siffran är en sammanräkning av bidrag från statliga forskningsråd och myndigheter, landsting och kommuner, offentliga forskningsstiftelser samt UoH (avser bidrag från ett lärosäte till ett annat).

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Ken Benson

    Klokt förslag som skulle underlätta och minska byråkrati och krångel, därmed ökade resurser till forskare och forskning och mindre kostnader för just OH och dess beräkning

    2016.10.22

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter