Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
8 personer med kirurgrockar och munskydd böjer sig fram för att titta ner på en patient utanför bild. Ovanför deras huvuden syns taket.

Många söker till läkarprogrammet, men trots stora samhällsbehov expanderar utbildningen så långsamt att söktrycket förblir på toppnivå. Foto: National cancer institute/Unsplash

debatt

Lärosätena har för stort inflytande över utbildningsplatserna

Under de närmaste tio åren beräknas antalet unga vuxna öka med 15–20 procent. Det är nu hög tid styra om så att arbetsmarknadens behov och studenternas intresse spelar en större roll för antalet utbildningsplatser, skriver Mats Bergman, professor i nationalekonomi och aktuell med en ny SNS-rapport.

Porträttbild Mats Bergman

Mats Bergman

Under 1960- och 1970-talen styrdes utbildningsutbudet nästan helt av studenternas efterfrågan. Sedan följde en tid av till statlig detaljstyrning mellan 1977 och 1993 och därefter en decentraliserad styrning med stora friheter för lärosätena att inom en budgetram dimensionera utbildningsutbudet.

Den enda hårda restriktionen idag är att de erbjudna utbildningarna måste locka så många studenter att hela budgettilldelningen kan avräknas mot centralt bestämda ersättningar per student. Därutöver fastställs miniminivåer för lärar- och vårdutbildningar i de årliga regleringsbreven.

Den statliga utredningen ”Struten” föreslog 2018 att budgettilldelningen skulle bli mindre beroende av att lärosätena faktiskt lockar studenter och ville ge större tyngd åt andra utbildningspolitiska mål än de som nu är i fokus – studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Istället lyftes bland annat hänsyn till kunskapsutvecklingen. Förslaget skulle göra en redan mycket stor frihet för lärosätena att välja vilka utbildningar som ska erbjudas ännu större och därmed ge mer utrymme för lärosätesinterna önskemål.

Utbildningar som år efter år lockar många sökande expanderar i vissa fall nästan inte alls (juristprogrammet)

I en utredning som jag gjort på uppdrag av SNS landar jag i att Strut-utredningens förslag i denna del pekar i fel riktning. Lärosätenas uppdragsgivare är dagens unga vuxna och samhället i stort. Därför vore det rimligt att studenternas val får väga tungt när utbildningsutbudet bestäms, men redan i dagens system är så bara delvis fallet. Utbildningar som år efter år lockar många sökande expanderar i vissa fall nästan inte alls (juristprogrammet) eller bara så långsamt att söktrycket förblir på toppnivå, trots stora samhällsbehov (läkarprogrammet). Omvänt fortsätter många utbildningar att ges, trots att antalet sökande bara just så pass räcker för att finansiera utbildningen – eller kanske inte ens det.

I ett system med terminsavgifter får studenternas val med automatik en stor tyngd. Sverige och Norden är i stort sett ensamma om att erbjuda kostnadsfri högre utbildning, vilket förstås är förmånligt för våra studenter och för vilket det finns samhällsekonomiska argument. En konsekvens av detta är emellertid att det blir närmast nödvändigt att ransonera antalet studieplatser, vilket på övergripande nivå sedan 30 år alltså sker genom lärosätenas budgettilldelning. Men även enskilda (populära) utbildningar behöver ransoneras och det beslutet har i allt väsentligt överlåtits till lärosätena själva. En baksida av den nordiska modellen med kostnadsfri utbildning har blivit att studenternas röst försvagats.

En baksida av den nordiska modellen med kostnadsfri utbildning har blivit att studenternas röst försvagats.

I Finland har politiken behållit ett starkt grepp över hur utbildningar dimensioneras, med detaljerade uppdrag till de enskilda lärosätena. Danmark har liksom Sverige en i huvudsak decentraliserad modell inom en budgetram, men för cirka tio år sedan infördes ett tydligt inslag av incitamentsstyrning. Denna syftar till att utbildningar som leder till god etablering på arbetsmarknaden sammantaget ska växa på bekostnad av utbildningar som leder till svag etablering. Den danska modellen bevarar dock huvuddragen i en decentraliserad modell som liknar den svenska och har bara i måttlig utsträckning och gradvis förändrat utbildningsutbudet i en riktning som bättre svarar mot arbetsmarknadens behov.

Under systemets första tre år krympte budgetramen för utbildningar med svag arbetsmarknadsanknytning, ungefär en fjärdedel av alla utbildningsplatser, med i genomsnitt drygt tio procent. Lärosätena fick välja om detta skulle ske med ”osthyvel” eller ”tårtspade”. Exempelvis kunde antalet platser minska med cirka tio procent på alla berörda utbildningar eller så kunde var tionde utbildning med svag arbetsmarknadsanknytning ställas in helt. Samtidigt tilläts budgetramen för utbildningar med stark arbetsmarknadsanknytning i genomsnitt att växa ungefär lika mycket; nettoeffekten blev en expansion av det totala antalet studieplatser med cirka sju procent.

I motsats till Strutens förslag menar jag att det är rimligt att ge studenter, arbetsmarknad och politiska beslutsfattare ett större inflytande över utbildningsutbudet. Den danska resurstilldelningsmodellen är en intressant förebild, som förenar ett i huvudsak decentraliserat planeringsansvar med en generell styrning mot utbildningar som är gynnsamma för samhället.

Tiden är den rätta för att reformera styrmodellen för utbildningsutbudet i Sverige.

Självklart behöver en resurstilldelningsmodell anpassas efter specifikt svenska förutsättningar. Vidare vore det rimligt att inte bara väga in arbetsmarknadens behov utan även studenternas önskemål, exempelvis mätt genom söktryck, och det är rimligt att vissa samhällsviktiga utbildningar med lågt söktryck, som lärarutbildningen, fortsatt prioriteras särskilt.

Tiden är den rätta för att reformera styrmodellen för utbildningsutbudet i Sverige. Antalet unga vuxna kommer av demografiska skäl att växa med 15–20 procent de kommande tio åren och förväntas därefter stabiliseras på en högre nivå. Sveriges ambition bör rimligen vara att en lika hög andel av dessa ska kunna ta en högre examen som idag, varför vi bör planera för en expansion av den högre utbildningen. Med en växande kaka blir det enklare att justera fördelningsprinciperna. En variant av den danska reformen kan frysa antalet platser på utbildningar med svagt söktryck och svag arbetsmarknadsanknytning och därmed gradvis minska deras relativa andel.

Låt oss inte missa detta tillfälle att ge studenter och samhället i stort ett större inflytande över vilka utbildningar som ska få expandera!

Mats Bergman, professor i nationalekonomi vid Södertörns högskola

Rapportens författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa.

Fotnot: Utredningen ingår i ett treårigt ramprojekt om högre utbildning och forskning.

Läs mer: Rapport: Dimensionering av högre utbildning – vem är det egentligen som styr? - SNS Länk till annan webbplats.

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor!

Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Relaterat innehåll

Debatt 13 februari 2024

Pär Ågerfalk, Uppsala universitet

När människan blir alltmer beroende av digital teknik behövs samhällsvetenskaplig kompetens mer än någonsin. Då räcker det inte med att satsa på utbildning inom teknik, matematik o...

Debatt 5 februari 2024

Universitetskanslersämbetet, UKÄ

Ett välfungerande utbildningssystem är en förutsättning för forskning av hög kvalitet. De senaste decennierna har andelen i den svenska befolkningen som påbörjar en forskarutbildni...

Nyhet 12 december 2023

Charlie Olofsson

Är det för svårt att stänga av studenter som stör undervisningen? För två år sedan gav en statlig utredning förslag på hur det kan göras lättare − nu är frågan aktuell på nytt.