Bra villkor lockar dem till Umeå

Den spanske forskaren Felipe Cava flyttade till Umeå för tre år sedan. Hans svar på varför kommer snabbt.

– Den goda forskningsfinansieringen och den stora vetenskapliga horisonten var avgörande. Umeå är bra på mikrobiologi och infektionsbiologi och därför finns många möjligheter till samarbeten och multidisciplinär forskning, säger han.

Felipe Cava disputerade i Madrid och gjorde därefter en postdok i Harvard. Han återvände till Madrid men insåg snabbt att möjligheterna inte var tillräckligt bra. Landet var i en ekonomisk kris och det var svårt att få resurser för forskningen. Han sökte till MIMS vid Umeå universitet samt till programmet Wallenberg Academy Fellows och fick ett erbjudande från båda. Då flyttade han både sin forskning och familjen norrut.

Han har en tydlig vision

Felipe Cava har en tydlig vision: han ska kartlägga hur bakterier bygger upp sina cellväggar och hur den processen påverkas av miljön.

– Cellväggen är en viktig del av skyddet mot omgivningen och om vi lär oss mer om hur den är uppbyggd kan vi också tänka ut nya sätt att bekämpa skadliga bakterier.

Ett av förra århundradets stora medicinska framsteg var upptäckten av penicillin som verkar genom att hämma bildningen av så kallade peptidoglykaner i cellväggen. Under senare tid har intresset för bakterieväggen avtagit men Felipe Cava vill väcka det till liv igen.

En intressant frågeställning är hur bakterierna anpassar sammansättningen av sina cellväggar beroende på i vilken miljö de vistas i. I en nyligen publicerad forskningsartikel beskriver han och hans kolleger hur den vanliga ättiksyrebakterien kan överleva attacker från värdars immunsystem och bli resistent mot antibiotika genom att förändra delar av cellväggens struktur.

Det långsiktiga målet är att skapa det Felipe Cava kallar för ”mureinome”, alltså en komplett förteckning och analys av olika kemiska sammansättningar av bakteriernas cellväggar i relation till omgivningens miljö och de genetiska förutsättningarna.

Bygga någonting nytt

Med hjälp av medel från MIMS och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelsen har Felipe Cava kunnat bygga upp en ganska stor grupp under en relativ kort tid. Gruppen består av personer med olika kompetenser som kompletterar varandra.

Felipe Cava både skickar iväg och tar emot doktorander och postdoktorer via vetenskapliga samarbeten, det är ett sätt att utveckla både forskningen och forskarna vidare, menar han. Samarbeten ger nya idéer och tillgång till olika tekniker.

– Några åker bort, några kommer hit. Vi brukar vara omkring tio personer.

Han visar sitt labb där det råder en febril aktivitet och doften av agarplattor är stark. I ett separat rum finns den nyligen inköpta maskinen som kombinerar kromatografi med masspektrometri för att kunna separera och identifiera de olika komponenterna i bakteriernas cellväggar.

Planerar att stanna i Sverige

Felipe Cavas forskargrupp fick finansiellt stöd från Kempestiftelserna för att kunna etablera den senaste tekniken vid Umeå universitet.

– På så sätt blir det en resurs för hela universitetet, det bidrar till forskningsmiljön och erbjuder någonting som kanske inte finns överallt.

Felipe Cava tänker långsiktigt. Han bygger upp ett nytt forskningsfält och planerar att stanna i Sverige. I tjänsten från Knut och Alice Wallenberg Stiftelsen ingår tenure track, vilket betyder att Umeå universitet garanterar en fast anställning. Han trivs bra i Umeå, både på universitetet och i staden.

– Det jag gör nu lägger grunden för många nya vetenskapliga frågeställningar, så det kommer att finnas saker att göra de närmaste 30-40 åren.

Förtroende och fria händer

En annan gruppledare vid MIMS är Nelson Gekara som varit i Umeå i sex år. I sin forskning undersöker han hur skador i vår arvsmassa (DNA) repareras av cellen och hur vårt immunsystem regleras. Hans forskargrupp visade nyligen att DNA-skador kan leda till en överreaktion av immunsystemet som kan utvecklas till kroniska inflammationssjukdomar och cancer.

– Upptäckterna är resultatet av många års arbete och etableringen av ett nytt forskningsfält från grunden. Det har tagit mycket tid, speciellt att sätta upp alla nya experimentella system som innefattar försök i cellkulturer och möss.

Etableringen av det nya forskningsfältet blev möjlig tack vare att han fick fria händer och ett förtroende av MIMS-ledningen, påpekar han.

I år belönades Nelson Gekara med Fernström-priset för etableringen av en ny forskningsinriktning och för sin utveckling som forskare.

– Det är såklart ett stort erkännande och sätter min forskning och forskargrupp på kartan. Förhoppningsvis ger det möjligheter att rekrytera nya talanger till min grupp.

Flyttar dit forskningen tar honom

Nelson Gekara kommer från Kenya och har disputerat i Tyskland där han också gjorde en postdok. Han skulle vilja återvända till hemlandet men tror att chanserna är ganska små. När tiden i Umeå börjar närma sig sitt slut kommer han att söka andra tjänster, både i Sverige och utomlands.

– Jag kommer att flytta dit forskningen tar mig, där villkoren är bäst.

På hans skrivbord står en ljuslampa som han använder på vintern. Han ogillar inte vintern men tycker att den är för lång och att bristen på solljus kan bli påfrestande.

På det stora hela trivs han bra i Umeå och var i början förvånad över hur internationellt det är. Arbetsspråket på universitetet är engelska och det finns medarbetare från många olika delar av världen. Han uppskattar lugnet och att det är möjligt att fullständigt gå in i ett projekt.

– Som forskare får man ett förtroende, man kan hålla på med sin forskning i lugn och ro. Jag har kunnat etablera ett nytt forskningsfält, det jag håller på med fanns inte här innan och därför har det tagit lite tid. Nu är allting igång och det rullar på.

Förnyelse bra för forskningen

Den starka forskningsmiljön och bra villkor gör Umeå universitet till ett attraktivt val för unga forskare. Men många flyttar till ett annat lärosäte efter några år, antingen inom Sverige eller utomlands. Ruth Palmer flyttade till Umeå universitet 1996 från San Diego och var kvar tills för två år sedan, då flyttlasset gick till Göteborgs universitet.

– Jag ser inget problem i att många lämnar Umeå efter ett tag. Jag skulle vilja vända det till någonting positivt: man får unga förmågor som tillbringar sina bästa 10 -15 år i Umeå, betonar Ruth Palmer.

För etableringen av unga forskare krävs först och främst resurser för att kunna rekrytera medarbetare. Enbart projektmedel från exempelvis Vetenskapsrådet räcker inte. Dessutom måste forskarna kunna fokusera.

– Umeå är bra på att erbjuda olika startpaket och det finns en kritisk massa av forskare för en bra forskningsmiljö, samtidigt som det inte finns alltför många distraktioner. Det måste vara möjligt att fokusera på forskningen.

Grundläggande arbete i Umeå

Ruth Palmer har inte varit en del av MIMS, men ingick i en tidigare satsning som hette Umeå Centre for Molecular Pathogenesis (UCMP). Satsningen gjorde det möjligt för henne att bygga upp en egen forskargrupp.

Hon fick nyligen Göran Gustafssons-priset och menar att det helt beror på att hon fick möjligheten att fördjupa sig i grundläggande och fundamentala biologiska frågor under sina 15 år i Umeå.

– Priset och allt vi gör nu i Göteborg bygger helt på arbetet i Umeå. Och även om de kliniska applikationerna har hamnat i rampljuset just nu kommer jag alltid att hålla på med grundläggande forskning.

Ruth Palmers drivkraft är basala frågor om utvecklingsbiologi. Hon jobbar med bananflugor för att bland annat undersöka hur en specifik receptor, ALK, bidrar till utveckling av ryggradsdjur och insekter.

Efter många års grundforskning visade det sig att det finns en tydlig koppling till utveckling av cancer hos barn och en viss typ av lungcancer. Då blev forskningsområdet hett.

– Tyvärr så finns det just nu en tendens att glömma grundforskningen och istället enbart fokusera på applikationerna. Men det var det grundläggande arbetet som gjorde detta möjligt, påminner hon om.

Läs också i Curie: Klimatet som främjar framgångsrika forskare