2021-06-17 Mats Ericson, Karin Åmossa

Öka basanslagen för att stärka lärosätesautonomi och akademisk frihet

På papperet har svenska lärosäten, forskare och universitetslärare ett gott skydd för både lärosätesautonomi och akademisk frihet. Men i praktiken hotas oberoendet av dagens system för att finansiera svensk forskning, skriver företrädare för fackförbundet SULF som vill öka andelen basanslag som går direkt till lärosätena för forskning.

Karin Åmossa, Mats Ericson

I Sverige är många överens om att lärosätenas autonomi och akademisk frihet är en viktig del av demokratin och en förutsättning för att forskning och undervisning ska kunna bedrivas med hög kvalitet. Detsamma gäller på världsnivå.

I den nyligen uppdaterade Magna Charta Universitatum 2020, universitetens rättighetsförklaring, står fritt översatt att:

Intellektuell och moralisk autonomi är ett signum för varje universitet och en förutsättning för att universiteten ska kunna uppfylla sitt ansvar gentemot samhället. Det här oberoendet måste erkännas och skyddas av såväl regeringar som samhället i stort, och försvaras med kraft av lärosätena själva. […] Akademisk frihet är deras livsnerv, öppna frågor och dialog deras näring.[1]

Även den svenska regeringen ser det som en viktigt uppgift att främja och värna starka och ansvarsfulla lärosäten med hög grad av självbestämmande. Ur den senaste forskningspolitiska propositionen:

”…självständighet är en viktig principfråga och en förutsättning för hög kvalitet i utbildning och forskning. För att universitet och högskolor ska kunna fylla sin samhällsuppgift bör de så långt möjligt stå fria från direkt statlig styrning och kunna gå dit det kritiska tänkandet och kunskapsutvecklingen leder.” [2]

Riksdagen har också nyligen beslutat att en allmän princip om akademisk frihet ska införas i högskolelagen.

Så långt ligger regeringens retorik väl i linje med Magna Charta Universitatum. På papperet har svenska lärosäten, forskare och universitetslärare ett gott skydd för både lärosätesautonomi och akademisk frihet.

Frågan är hur det ser ut i praktiken?

Samtidigt som regeringen betonar vikten av institutionell autonomi och akademisk frihet riktas regeringens anslag till lärosätena för forskning och forskarutbildning i ökande utsträckning om från direkta basanslag, till att istället ta omvägen över de statliga forskningsfinansiärerna. Det ger politiker ökad kontroll över vilken forskning som bedrivs.

I den nya kvalitetsmodellen som aviserades i den senaste forskningspropositionen ska dessutom en ökande del av lärosätenas basanslag för forskning villkoras genom att de måste sökas från forskningsråden innan regeringen beslutar om riktade medel i form av profilområden. Det innebär att makt förskjuts från lärosätena till råden och regeringen.

Statsmakterna ger alltså lärosätena ökad autonomi i retoriken men minskad autonomi i praktiken. Detsamma gäller för den akademiska friheten där stärkt lagtext åtföljs av ett ökat beroende av externa medel som är öronmärkta av politiker till särskilda forskningsområden. Att Sveriges lärosäten inte protesterar mer högljutt mot detta är en gåta.

SULF har i rapporten Vart tar pengarna vägen? undersökt lärosätenas autonomi på ett mer handfast sätt genom att följa pengarna. Diagrammet nedan visar hur statsmakterna väljer att placera nya forskningssatsningar i statsbudgeten 2005–2024. För år 2023 och 2024 inkluderas en omflyttning av 500 miljoner som lärosätena kommer att behöva ansöka om. De pengarna är inte i praktiken att se som basanslag och har därför omfördelats från lärosäten till forskningsråden.

Ökningar av FoU-medel ur statsbudgeten efter mottagare 2005–2024, inklusive nya kvalitetsmodellen 2023–2024. Index baserat på löpande priser. Källa: Bearbetning av data från SCB, BP2021 & Forskningsproposition 2020.

Eftersom lärosätena inte vet hur mycket forskningsmedel de kommer att ha, vågar de heller inte anställa tillsvidare, och i de fall de anställer forskare tillsvidare gör de det under förutsättning att forskaren själv drar in pengarna till sin egen lön. När pengarna tar slut sägs forskaren upp. Förutom att statsmakterna viktar om medel så att lärosätenas beroende av externa medel ökar, visar rapporten ”Vart tar pengarna vägen?” att vissa lärosätena fördelar vidare de basanslag de får på sätt som närmast förvärrar problemen.

För att doktorander, forskare och universitetslärare ska kunna utöva sin akademiska frihet krävs att de har tillräckligt trygga villkor för att våga höja sin röst eller publicera kontroversiella forskningsresultat utan rädsla för repressalier. Med den osäkerhet som råder för särskilt den forskande personalen är akademisk frihet i praktiken en ouppnåelig utopi.

Sverige har idag ett forskningsfinansieringssystem som i ökande utsträckning motverkar både lärosätenas autonomi och forskares och lärares akademiska frihet. Det är inte hållbart om Sverige ska kunna leva upp till regeringens mål för forskningspolitiken.

I linje med den uppdaterade Magna Charta Universitatum uppmanar SULF regeringen att:

  • Erkänna och skydda lärosätenas oberoende genom att i statsbudgeten öka andelen basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå så att lärosätenas reella självbestämmande kan öka.

Vi uppmanar lärosätena att:

  • Med kraft försvara sin intellektuella och moraliska autonomi och fördela basanslagen så att forskare och lärare kan forska och undervisa i en arbetskultur som präglas av akademisk frihet, öppna frågor och dialog.

Mats Ericson, förbundsordförande, SULF
Karin Åmossa, chefsutredare, SULF

 

[1] MCU2020

[2] Prop. 2020/21:60, s 130