Språkaktivism blir tema för hennes nya bok

Karin Milles arbetar gärna med forskningskommunikation: hon skriver böcker, föreläser, deltar i möten och skriver krönikor i Språktidningen. Hon uppskattar att det tar ungefär en femtedel av arbetstiden.

– Det är roligt och känns meningsfullt. Det är när jag presenterar vad jag kommit fram till inför en publik, som jag ibland ser den stora linjen, utvecklingen över tid. Det här driver min forskning framåt för jag förstår vilka frågor som är intressanta att ta tag i. Det är annars lätt att nörda ner sig som forskare.

Ta språklig plats

Språkaktivism är ett sådant ämne där Karin Milles får influenser från många håll. Hon konstaterar att den har haft olika karaktär inom kvinnorörelsen under olika perioder. Det har dels handlat om att utbilda sig i det offentliga språket och träna sig i att använda det. Och dels att förändra värdeladdade och kränkande ord och uttryck. Kort sagt: ta språklig plats.

Redan rösträttskvinnorna vid förra seklets början var medvetna om språkets betydelse.

– För den tidens kvinnorörelse handlade det om att våga ta plats, tränga sig fram och skaffa sig en röst. Att argumentera för sin sak och hitta arenor där de kunde framföra sina krav, berättar Karin Milles som bland annat använder mötesprotokoll och digitaliserade tidningsartiklar som källor.

Både kvinnor och män kan behöva stöd i att ta sig ton i det akademiska samtalet.

Rösträttskvinnorna insåg att de var dåligt tränade i att uttrycka sig i offentligheten eftersom de varit utestängda från politiska arenor. De ordnade kurser om talandets konst, om att starta rösträttsföreningar och om hur man skulle bete sig på möten. De startade också egna tidningar. Allt för att visa sig värdiga medborgaruppdraget när de väl fått rösträtt.

Fru och fröken

De engagerade sig också i språkets värderingar, bland annat titelbruket fru och fröken och laborerade med en äktenskapsneutral titel, men fick inget genomslag. Kvinnor klassades enligt sin giftemålsstatus och det var särskilt problematiskt för fröknar eftersom det ansågs mindre fint.

Karin Milles menar att akademin idag kan lära sig en del av kvinnorörelsens språkaktivism.

– Vi kan lära oss att ta plats. Som ung doktorand var det ett elddop att uttala sig på ett seminarium eller en konferens. Vi borde ha mer undervisning i hur du pratar som akademiker när du ska slå dig fram. Både kvinnor och män kan behöva stöd i att ta sig ton i det akademiska samtalet.

Fortsatte bilda sig på Fogelstad

Efter rösträttstiden fortsatte kvinnor att bilda sig och göra sina röster hörda på bland annat Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad i Sörmland. Den instiftades 1925 av godsets ägare Elisabeth Tamm, tillika en av de fem första kvinnorna i riksdagen, och drevs fram till 1954.

– Fogelstad kan ses som en fortsättning på rösträttsrörelsens kursverksamhet. Det behövdes eftersom det visade sig att rösträtten inte gav fullt utbyte – kvinnor blev till en början varken inröstade eller röstade själva.

Under 1970-talet intensifieras kvinnorörelsen och språkfrågorna kom åter i fokus. Det syns tydligt i exempelvis Grupp 8:s tidskrift Kvinnobulletinen där sexistiskt språk och fördomsfulla uttryck debatterades.

...det visade sig att rösträtten inte gav fullt utbyte – kvinnor blev till en början varken inröstade eller röstade själva.

Fru- och frökentitulaturen kom återigen på tapeten, och det sexistiska uttrycket jungfruben om pappersklämmor upprörde. Pronomenet ”man” problematiserades och det kom förslag på ett bokstaveringsalfabet med kvinnonamn.

Först idag förändras språket på allvar

Men språket förändrades ändå inte så mycket under den här tiden, menar Karin Milles. 70-talets kvinnorörelse hade mer konkreta problem att ta tag i, som krav på daghem åt alla barn och fri abort.

Karin Milles konstaterar att det är först idag som språket börjar förändras på allvar. Även om hon själv fortfarande kallas fröken, på banken.

– Nu när vi har en jämställd lagstiftning kan vi gå in på finliret med språk och begrepp. Många könspolitiskt och feministiskt intresserade människor har en skarp blick för ordens valör och om de hittar ord som utrycker fel sak, myntar de snart ett nytt och sprider det på sociala medier. Finns inget ord för det kvinnliga könsorganet så hittar vi på ett: snippa.

Språkaktivismen handlar ofta om pronomen, och om ord om sexuell identitet och sexuella handlingar. Att till exempel byta ut ”man” mot ”en”, att återanvända nedvärderande ord som bög och flata och göra dem till sina, och att säga ”göra sexdebut” istället för att ”förlora oskulden”.

Feministiska broderier

Intresset för språkets samtida uttryck går igen även i Karin Milles övriga forskning. Just nu arbetar hon med ett projekt om feministiska broderier, där unga konsthantverkare skapar egna radikala varianter på traditionella bonadstexter och sprider i sociala medier.

I ett annat projekt studerar hon hur lärare hanterar att elever själva vill välja sitt pronomen i skolan. Om det blir mycket debatt, om det finns rutiner, om lärare tycker att det är svårt och om de tycker det är en viktig fråga.

– Vi vet att elever vill välja pronomen, och den offentliga hållningen är ”det är klart att du ska få välja själv”. Men hur ser det ut i verkligheten? Det är inte självklart så lätt.

Natur & Kulturs populärvetenskapliga stipendium Länk till annan webbplats.