Robin Fåhreus var livrädd för att gå i fotspåren av sin farfar och namne som var en av förgrundsgestalterna inom svensk medicin. Idag är han professor vid Université Paris Diderot och gästprofessor vid Umeå universitet.
vägen till akademin

Forskaren som går mot strömmen

2016-06-09

Robin Fåhraeus drar sig inte för att utmana vetenskapssamhället.

– Många kanske tror att forskare tänker självständigt, men vi är som en flock får. I akademin är det som i modebranschen att de som lyckas ligger precis före alla andra. Om du ligger för långt fram är ingen intresserad.

Robin Fåhraeus har just avslutat ett möte med två forskningsingenjörer på institutionen för medicinsk biovetenskap vid Umeå universitet. Bara ett par timmar senare ska han flyga tillbaka till Paris, där han har en professur vid Institut Universitaire d’hematologie, Université Paris Diderot.

Robin Fåhraeus är utbildad läkare, precis som sin farfar och namne. Men karriärvalet var aldrig självklart.

– Jag var lite vild när jag gick i gymnasiet och blev mer eller mindre utsparkad. Senare har jag förstått att de kvaliteter som gjorde det svårt för mig i skolan har varit bra i min forskning. Jag är självständig och går mina egna vägar, säger Robin Fåhraeus.

Först att beskriva sänkan

Farfar Robin Fåhraeus räknas som en av förgrundsgestalterna i svensk medicin. Han var den förste som beskrev sänkan och lär ha varit på förslag för Nobelpriset.

– Farfar undersökte blodprov från gravida kvinnor och kunde se en skillnad i hastigheten i sedimenteringen mellan röda och vita blodkroppar. Även patienter som bar på en infektion hade förändrad sänka. Han trodde att redan de gamla grekerna visste detta, och att det kanske låg till grund för åderlåtning.

Den gamle Fåhraeus var också intresserad av hur blodet strömmar inom kärlen och startade forskningsfältet reologi vid Uppsala universitet. Där engagerade han sig bland annat i restaureringen av Olaus Rudbecks anatomiska teater, räddade en praktkateder från 1700-talet från att bli kaffeved och såg till att den fick en hedersplats i universitetets aula. Han övertalade landshövding Hjalmar Hammarskjöld att rusta upp rikssalen i slottet och klättrade på byggnadsställningarna för att övervaka hur arbetet fortskred.

Hans tre barn tyckte inte det var okomplicerat att växa upp i skuggan av en stor man. Ingen av dem valde läkaryrket.

Livrädd för att följa i farfaras fotspår

Robin Fåhraeus läste på Komvux, blev intresserad av celler. En klok faster sa att han borde bli läkare. ”För det är dom som får pengar för att forska.”

Han var livrädd för att gå i farfars fotspår men sökte ändå till Karolinska institutet och kom in.

– Jag älskade det.

Studentkamraten Claes Brodin, som sedan blev kirurg, föreslog en gång att de skulle besöka en institution där det fanns en berömd forskare. Av en slump stötte de ihop med just Georg Klein, professor i tumörbiologi och senare även författare.

Georg Klein fick höra att de var intresserade av forskning och bjöd in dem på sitt rum. Han berättade om ett program som de kunde följa parallellt med läkarstudierna och skickade efter två kolleger. En äldre genetiker från Ungern och doktoranden Bengt Kallin, som arbetade med humant herpesvirus. ”Nå, vem vill ni jobba med”, undrade Georg Klein.

Alla tyckte situationen var besvärande, särskilt de unga studenterna som tittade i golvet och teg.”Det här är som en svensk skoldans”, sa Georg Klein och föreslog att de skulle singla slant istället. ”Om det blir krona får Robin jobba med Bengt”, bestämde Georg Klein och kastade ett mynt.
Och det blev krona.

De hade ett gott samarbete i ett par år tills Bengt Kallin en dag stack in huvudet och sa att han skulle göra sin post doc i Heidelberg.

– Det visade sig vara en förklädd välsignelse. Jag fick utrymme att göra som jag ville men samtidigt ta eget ansvar. Det passade mig alldeles utmärkt, berättar Robin Fåhraeus.

Läkarstudierna blev förstås lidande av forskarutbildningen. En och annan professor undrade hur det kom sig att ett barnbarn till Robin Fåhraeus var en sådan odugling.

Sökte sig till Dundee

Robin Fåhraeus hade läst om onkologen David Lane vid University of Dundee i Skottland och sökte dit som postdoktor efter läkarexamen och disputation.

David Lane var en av upptäckarna av tumörsupressorgenen p53, som motverkar utvecklingen av cancer.

– Vi gjorde terapeutiska försök för att se om vi kunde återskapa normaltillståndet i cancerceller. Det var första gången som jag såg att forskning kunde vara till praktisk nytta.

Tillsammans med David Lane startade han bioteknikföretaget Cyclacel efter ett par år. Det var, som han säger, väldigt intressant, men inte särskilt lyckat med tanke på den akademiska karriären.

Ett stipendium från den brittiska cancerforskningsfonden gav honom chansen att starta en egen forskargrupp. Han träffade en fransyska, bildade familj och fick ett väldigt passande erbjudande från Inserm, som är den franska myndigheten för hälsa och medicinsk forskning.

Efter två dagar med intervjuer i ett laboratorium med utsikt över stranden i Nice förstod han att det inte fanns någon tjänst just då, men kanske längre fram.

– Jag blev helt paff. Jag visste inte då hur det franska systemet fungerar.

Det blev en tjänst, men i Paris, där han så småningom fick en egen grupp med doktorander.

Tryggt men tungrott

Frankrike har en väl fungerande infrastruktur för stora forskningsprogram. Alla forskare är statligt anställda. Det är tryggt – men också statiskt.

– Organisationerna är stora och administrationen tung. Det är svårt att flytta mellan olika laboratorier och institutioner.

Regeringen Nikolas Sarkozy blev på sin tid förbluffad över att franska lärosäten hamnade så långt ner på Shanghai-skalan, som rankar kvaliteten på universiteten i världen. Storbritannien har betydligt fler lärosäten i topp. Där bedrivs forskningen mer småskaligt med individuella forskargrupper.

Insikten tvingade fram en genomlysning av den franska utbildningspolitiken. Vad skulle man göra för att leda forskningen framåt?

Robin Fåhraeus tror inte att det bara handlar om strukturer utan om modet att tänka fritt och gå sin egen väg.

Han ifrågasätter till exempel försöken med läkemedel som prövas på artificiella tumörer i möss.

– Prekliniska studier av nya terapier i musmodeller har väldigt liten signifikans för hur det fungerar på människor.

Forskar på hundar som patienter

Själv driver han ett program för hundar som patienter – alltså inte försöksdjur – med samma typ av cancer som människor. Arbetet genomförs i nära samarbete mellan djursjukhus, cancerkliniker och läkemedelsföretag i Frankrike, England och USA.

Forskaren Chand Kanna vid National Cancer Institute har byggt upp ett nätverk med veterinärer, som karaktäriserar tumörer hos hundar, ser likheter och olikheter och prövar nya terapier.

– Här finns en rik källa till information om uppkomsten och behandlingen av tumörer, som kan vara till nytta också för human medicin, säger Robin Fåhreus.

Sedan i höstas är han gästprofessor på 10 procent vid Umeå universitet, där han samarbetar med Karin Nylander, professor i patologi. Deras vägar korsades första gången i labbet i Dundee, där även hon gjorde sin post doc. Nu fortsätter de att undersöka reparationsegenskaperna hos proteinet p53, som de arbetade med redan hos David Lane.

Robin Fåhraeus har inga problem med att lämna Paris och åka norrut, inte ens när majvindarna blåser snålt kring laboratorierna i Umeå.

– Det är jättetrevligt att komma hit, trevlig atmosfär. Forskarna är mer intresserade av själva arbetet. De tar sig tid och lyssnar, säger han.

Text: Carin Mannberg-Zackari
Foto: Elin Berge