Jerzy Sarnecki kom som flykting till Sverige från Polen 1969. Han förordnades till professor i allmän kriminologi 1993. Jerzy Sarnecki kom som flykting till Sverige från Polen 1969. Han förordnades till professor i allmän kriminologi 1993.
vägen till akademin

Flyktingen som blev kriminologiprofessor

2016-05-03

Kriminologen Jerzy Sarnecki skulle gärna se fler äldre doktorander med livserfarenhet inom samhällsvetenskaperna. Själv har han både fått fly sitt land och arbeta hårt, men när han berättar om sin karriär talar han mest om tur.

Jerzy Sarnecki växte upp i Polen och kom till Sverige som flykting 1969, när han var 21 år. Här upptäckte han till sin förtjusning att han kunde läsa sociologi på universitetet. Allt som behövdes i Sverige var en gymnasieexamen och det hade han.

− I Polen hade jag en dröm om att få läsa sociologi, men den hade varit helt ouppnåelig. Där var man tvungen att klara en inträdesexamen som ställde krav på korrekt stavning, på både polska och ryska, för att få läsa samhällsvetenskapliga ämnen. Jag är dyslektiker och hade inte en chans att klara den. I Sverige var drömmen plötsligt möjlig, säger Jerzy Sarnecki.

Mest flervalsfrågor på tentorna

Han blev inskriven på Stockholms universitet 1970 och läste fria kurser i sociologi, psykologi och pedagogik.

− När jag började hade jag bara rudimentära kunskaper i svenska och engelska, men kraven var väl inte särdeles höga och tentorna bestod främst av flervalsfrågor, eftersom studenterna var så många.

När kraven på att författa egna texter så småningom ökade hade Jerzy Sarnecki kommit in i språket. Dessutom hade han vänner som kunde rätta hans stavning och grammatik.

− Jag tror att man också accepterade att jag inte uttryckte mig korrekt eftersom jag var invandrare. Det svenska samhället var helt öppet för mig och gav mig alla möjligheter.

Studier för ett anständigt liv

Att Jerzy Sarnecki skulle studera vidare på något sätt visste han tidigt. Han föddes i Warszawa i en judisk familj. Föräldrarna var inte akademiker, men ville gärna att han skulle studera.

− De såg utbildning som en möjlighet för mig att få ett anständigt liv. De hade överlevt förintelsen och den sovjetiska och polska kommunismen, och sett vilken fruktansvärd osäkerhet det innebar att tillhöra en etnisk minoritet. Att ha en bra utbildning ökade chanserna något.

Läs- och skrivsvårigheterna ställde dock till problem. Jerzy Sarnecki fick gå om femte klass och i gymnasiet höll han på att åka ut, men klarade att hålla sig kvar och ta examen som lantmätare. Han valde en teknisk bana, eftersom den samhällsvetenskapliga var stängd, och läste ett år på en utbildning till väg- och vatteningenjör i Warszawa.

Cool kusin inspirerade

Jerzy Sarnecki tror att hans intresse för sociologi väcktes av två, väldigt olika, anledningar.

− Den första var att jag hade en kusin som var två år äldre än jag. Han var större, starkare, tuffare och fick betydligt snyggare tjejer än jag. Och så läste han sociologi, säger Jerzy Sarnecki och skrattar.

Den andra anledningen var av ett tyngre slag. Studentupproren 1968 bemöttes av den polska ledningen med en antisemitisk kampanj och repression. Familjen blev tvungen att lämna landet.

− Jag blev utkastad från mitt eget land, mitt språk och min kultur. Jag hade inte kunnat föreställa mig att något sådant skulle kunna hända, vi var ju helt integrerade i det polska samhället. Vi blev något slags syndabockar i ett politiskt spel, en maktkamp i de byråkratiska strukturerna. Efter det ville jag studera sociologi för att förstå de byråkratiska strukturer som avgjorde mitt öde.

Föräldrarna ville flytta till Australien där de hade släkt, men det var inte möjligt eftersom pappan haft kontakter med det kommunistiska Kina i sitt yrke. Istället hamnade familjen i Italien och sedan av en slump i Sverige.

− Sverige hade förbundit sig att ta emot ett antal statslösa judar som befann sig i Italien och vi kom hit som kvotflyktingar, till en utlänningsförläggning utanför Lidköping där vi bodde några månader.

Fritidsgårdar blev avhandling

När Jerzy Sarnecki läste på Stockholms universitet arbetade han parallellt som ungdomsledare på kommunala fritidsgårdar. Både hans C- och D-uppsats handlade om dem.

− När jag var klar med D-uppsatsen skulle Stockholm stad utreda de kommunala fritidsgårdarna och jag fick ett erbjudande att göra utredningen. Jag hade exceptionell tur. Med färsk magisterexamen blev jag anställd som utredare i Stockholm stad!

I samma veva blev Jerzy Sarnecki antagen till forskarutbildningen i sociologi vid Stockholms universitet. Utredningen för Stockholm stad kom därför att bli hans avhandling till stor del.

− Jag hade alltså privilegiet att få betalt för att skriva min avhandling. Det enda problemet var att tanterna på kommunen var sura för att jag aldrig drack kaffe med dem. Jag var aldrig där vid fikatid och arbetade sent på natten med utredningen och avhandlingen, och båda blev klara 1978. Avhandlingen var väl ingen kioskvältare, men tillräckligt bra för att bli godkänd.

Hade tur som fick börja på Brå

Under arbetet med avhandlingen var Jerzy Sarnecki ibland på besök på Brottsförebyggande rådet, Brå. Den handlade delvis om brottsprevention och hans handledare arbetade där.

− En gång fick jag träffa chefen för forskningsenheten på Brå, den legendariska sociologiprofessorn Gösta Carlsson. Jag var ung och obevandrad i de sociala traditioner som fanns i den akademiska världen. Glad i hågen satt jag och babblade med Gösta Carlsson och berättade vad jag tyckte om saker och ting. Det resulterade i att jag blev anställd på Brå. Återigen hade jag osannolik tur!

Jerzy Sarnecki fick i uppgift att arbeta med ungdomsbrottslighet, och skulle bland annat följa upp en utredning om unga kriminella som Gösta Carlsson gjort tillsammans med andra experter.

− Arbetet på Brå var väldigt fritt på den tiden och vi kunde forska om vad vi ville så länge det handlade om brott. Jag gjorde till exempel en studie om brottsliga nätverk, om hur brottslingar väljer sina medbrottslingar, som visade sig vara ganska unik.

Blodig tillsättning av professur

I mitten av åttiotalet blev Jerzy Sarnecki utredningschef på Brå. Han blev också docent i sociologi och började undervisa på Stockholms universitet på deltid. 1993 förordnades han till professor i allmän kriminologi.

− Det fanns ett antal hugade spekulanter till professuren, som då var den enda professuren i kriminologi i landet, och tillsättningen var tämligen blodig. Jag fick den till slut, men det var inte uppenbart att jag var den bästa av de sökande. Till slut var vi två personer kvar i urvalsprocessen och den andra var forskningschef på Brå, alltså en person som jag arbetade med till vardags.

Att gå från sociologi till kriminologi var inget problem, Jerzy Sarnecki hade forskat i kriminalsociologi i många år och kände till det mesta som var aktuellt i ämnet. Äldre teorier lärde han sig när han skrev läroböcker i kriminologi.

− Men första gången jag höll en introduktionskurs inledde jag med att säga: ”Det här blir roligt, för det är inte bara er första kurs i kriminologi, utan också min”. Då blev studenterna ganska konfunderade, men jag tror att kursen gick bra, säger Jerzy Sarnecki och skrattar.

Varnar för akademiska broilers

Ibland sticker Jerzy Sarnecki ut hakan med sina åsikter. Till exempel varnade han nyligen för att akademin riskerar att bli full av akademiska broilers, som vet hur man formulerar en forskningsansökan, men saknar erfarenhet av verkligheten.

− Jag känner fantastiskt duktiga 26-åringar som disputerat, men skulle vilja se fler 35- och 40-åringar bland doktoranderna. Alldeles för få forskare har stuckit näsan utanför skolsystemet. Vi borde tillåta, eller till och med förvänta oss, andra erfarenheter när högre akademiska tjänster tillsätts, särskilt inom samhällsvetenskaperna.

Professuren i allmän kriminologi vid Stockholms universitet hade Jerzy Sarnecki till 2014 då han fyllde 67. Nu fortsätter han forska vid Stockholms universitet, är professor på deltid vid Högskolan i Gävle och undervisar på polisutbildningen vid Södertörns högskola. Han är också ordförande för den internationella juryn för The Stockholm Prize in Criminology, som är världens största vetenskapliga pris i kriminologi.

Hur gick det då med hans önskan som ung att få studera byråkratiska strukturer?

− På sjuttiotalet ville ingen handleda en avhandling om det ämnet. Det uppfattades inte som intressant, och eventuellt inte som politisk korrekt. Men på 80-talet skrev jag en liten tunn bok som heter Byråkratins innersta väsen. Det är nog det roligaste jag gjort! Jag har också skrivit en del om en av Sveriges största byråkratier – polisen – under åren, och hoppas kunna återkomma till ämnet framöver.

Text: Eva Annell
Foto: Claudio Bresciani / TT Nyhetsbyrån