Svensk forskning går miste om miljonbelopp från EU och NIH

När forskningsbidragen från Vetenskapsrådet är knappa får vi som forskare i global hälsa veta att vi alltid kan söka andra bidrag. Till exempel från EU:s program Horisont Europa eller amerikanska National Institutes of Health (NIH).

Problemet är bara att vi inte kan det. Förutsättningen för att ta emot sådan finansiering är i många fall att läsosätena kräver att deras indirekta kostnader, det vill säga administrativa kostnader för att hantera bidraget, ska täckas av bidragsgivaren. Bidragsgivarna går däremot bara med på att betala en mindre del av universitetens indirekta kostnader.

Eftersom jag inte har de pengarna får jag inte tillåtelse av universitetet att ansöka om medel från NIH

Här ett exempel. Jag söker ett forskningsbidrag på 5 miljoner kronor från NIH. Mitt universitet kräver indirekta kostnader på 25 procent, men NIH betalar bara 8 procent. Projektet behöver därför medfinansieras med 17 procent, det vill säga 850 000 kronor. Eftersom jag inte har de pengarna får jag inte tillåtelse av universitetet att ansöka om medel från NIH för mitt forskningsprojekt.

Detsamma gäller Horisont Europa. Sverige går alltså miste om stora internationella forskningsbidrag eftersom lärosätena i många fall inte vill eller kan fullt ut täcka de administrativa kostnaderna. Detta trots att den svenska strategin för Horisont Europa har som mål att Sveriges deltagande i programmet ska öka med 10 procent.

Till skillnad från Sverige premierar andra länder de forskare som i stor konkurrens lyckas få forskningsmedel från Horisont Europa. De två länder vars universitet kammar hem mest pengar från Horisont Europa, Nederländerna och Belgien, har båda system för att premiera sina forskare. I Nederländerna kan till exempel den som får ett EU-bidrag söka en bonus som kan användas fritt till indirekta kostnader eller annat.

Till skillnad från Sverige premierar andra länder de forskare som i stor konkurrens lyckas få forskningsmedel från Horisont Europa.

Flera lärosäten har tagit upp detta i sina inspel till den nya forsknings- och innovationspropositionen som just nu är under beredning. Till exempel föreslår Karolinska institutet att regeringen tillför medel för ett nationellt bonussystem där beviljade EU-ansökningar får ett bidrag för att täcka kostnader som finansiären inte godkänner. Det finns flera alternativ till hur ett sådant stöd skulle kunna administreras. Genom en automatisk koppling till beviljade medel kan man undvika den administration som ett ansökningssystem skulle innebära.

Många hoppas i dag att forskningspropositionen ska öka universitetens möjligheter att delta i EU:s ramprogram, och att forskare fritt ska kunna söka forskningsbidrag från viktiga finansiärer. Konkurrensen om forskningsmedel från EU eller NIH är stor. Det betyder att godkända ansökningar håller mycket hög kvalitet. Med en lösning av medfinansieringen skulle Sverige inte bara kunna dra till sig många nya miljoner till forskningen, utan också bidra till Sveriges ställning som en framstående forskningsnation.

Gunilla Källenius, professor i klinisk mikrobiologi, Karolinska institutet