Forskarsamhället går till val

Vart tredje år genomförs ett val som inte alls får samma uppmärksamhet som riksdagsvalet: då utses ledamöter till Vetenskapsrådets styrelse och tre ämnesråd samt till Formas forskarråd och styrelsen för Forte.

I Sverige är det forskarsamhället som tillsätter majoriteten av platserna; i många andra länder, bland annat våra grannländer, gör politikerna det. I exempelvis Danmark utser forskningsministern styrelse efter en öppen nomineringsprocess.

Bra att forskare väljer forskare

Lena Wängnerud som är demokratiforskare och professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet tycker att systemet med att forskare väljer forskare är bra.

– Jag skulle inte vilja ha ett system där beslut om tilldelning av forskningsmedel fattas av politiskt tillsatta personer. Samhället måste lita på vår egen kunskap och förmåga att bedöma vad som är den mest intressanta, genomförbara och innovativa forskningen.

Eftersom många svenska forskare är beroende av externa medel, både för egen forskningstid, för drift och för att anställa medarbetare, är det viktigt hur fördelningen går till. Lena Wängnerud menar att de ledamöter som väljs i allmänhet har gott förtroende från andra forskare.

– Om forskarsamhället hade ansett att det blivit väldiga snedvridningar – då hade man nog vaknat till. Detta är något av en förtroendebransch, det man vill ha är människor som har förmåga att se bortom egenintresset, sitt eget snäva forskningsområde, sin egen institution och sitt universitet.

Tar allvarligt på uppdraget

Även Marianne Sommarin, som är professor vid Umeå universitet och rektors rådgivare med särskilt ansvar för forskningsinfrastruktur, tycker att det svenska systemet är bra.

– Det är väldigt uppskattat i forskarsamhället att vi forskare får ha ett inflytande.

Genom åren har hon varit mycket involverad i valprocesserna, bland annat som elektor. Marianne Sommarin anser att forskarsamhället tar högst allvarligt på uppdraget att nominera ledamöter.

– Det är numera mycket gedigna processer. Längre tillbaka kunde man nominera lite hipp som happ.

En av de viktigaste egenskaperna hos dem som ska väljas är integritet, anser hon.

– De ska kunna se fördelar med forskning även från andra håll än sitt eget. De måste också ha en gedigen vetenskaplig grund och vara allmänt respekterade.

Process i flera steg

Valet görs i flera steg, i en lång process som börjar med att elektorer utses till valförsamlingar. Elektorerna är nyckelpersoner eftersom det är de som slutligen utser ledamöter till ämnesråd och styrelser, och de bör vara erfarna forskare med ett stort kontaktnät och god förankring.

Fram till och med 2012 valdes elektorerna i öppna val.

– Valdeltagandet var väldigt lågt, konstaterar Daniel Andersson som är akademisekreterare vid Umeå universitet.

Han har för tredje gången uppdraget som valsamordnare i region fem och tycker att det är bra att processen förenklats. Landet är indelat i sex valkretsar eller regioner och de kan numera till stor del själva besluta hur elektorsvalet ska gå till.

Föreslår elektorer

Processen som helhet är ändå komplicerad. Vanligtvis tillsätts en beredningsgrupp med representanter från alla lärosäten inom regionen och gruppen föreslår sedan elektorer.

Fördelningen ska vara jämn både vad gäller kön, ämne och geografisk tillhörighet. Antalet elektorer i varje region beslutas av regeringen utifrån den officiella personalstatistiken för högskoleväsendet de tre senaste åren.

På många lärosäten fastställer rektor förslaget till elektorer men de kan också, som i Umeå, fastställas av hörandeförsamlingen.

– Det stärker regionens mandat, menar Daniel Andersson.

Elektorerna ska vara utsedda i mitten av september. Därefter träffas elektorsförsamlingarna för respektive forskningsråd och för Vetenskapsrådets ämnesråd, och utser valberedning inom sig.

Utser ledamöter i december

Det är valberedningarna som sedan vaskar fram namn utifrån sina kontaktnät. I december möts elektorsförsamlingarna igen för att slutligen utse ledamöter.

I Umeå kommer man att genomföra informationsmöten i höst för att diskutera vad uppdraget som ledamot i en forskningsrådsstyrelse eller ett ämnesråd egentligen består i.

– Detta är en komplex process och okunskapen är stor kring dessa frågor. Det behövs en pedagogisk insats, konstaterar valsamordnaren Daniel Andersson.

Läs också i Curie:
Unikt forskarstyre borde intressera fler (Curie)
Ministerstyre eller forskarvälde? (Curie)