Vi borde betala per botad patient – inte per sålt piller

Ett piller för kolesterolet, ett för att motverka blodproppar, två för blodsockret, ett för magbesvären, ett för sömnsvårigheter, ett för de psykiska besvären, två mot smärtan och så tre mot det höga blodtrycket. En del äldre fyller sina dosetter med 10-15 olika läkemedel och ibland blir det alldeles för mycket. Läkemedelsbiverkningar orsakar 10-30 procent av alla akuta inläggningar av äldre på sjukhus.

Många mediciner förlänger verkligen livet, men låt oss vara ärliga. En stor andel är relativt ineffektiva och få påverkar själva grundproblemet. Mediciner kan sänka blodtrycket, men bukfetman sitter där den sitter. Behovet av läkemedel blir därför permanent.

Många upplever vården – med alla rätta – som pillerfixerad, men det är egentligen bara en logisk konsekvens av det medicinska innovationssystemet. För att få en ny behandling godkänd måste bolagen investera i svindyra kliniska prövningar. Ska de få igen alla satsade pengar krävs att behandlingen går att patentera. Det avgränsar i princip möjligheterna till en ny kemisk substans. Andra former av terapier, till exempel massage, naprapati, beteendeterapi eller livsstilsbehandlingar, blir per automatik kommersiellt ointressant.

Låt oss drömma om ett annat system där företagen istället får ersättning för att förebygga eller bota patienter, alldeles oavsett vilken metod de väljer. Då skulle det till exempel bli intressant att utforska metoder som kan förhindra att akuta rygg- och nacksmärtor övergår till kroniska problem. När statens kunskapscentrum för hälso- och sjukvården, SBU, nyligen gick igenom kunskapsläget på området blev slutsatsen att det saknas strukturerad forskning. Det finns många potentiellt bra metoder, bland annat fysioterapi, naprapati, kiropraktik, träning och massage, men bristen på bra forskning omöjliggjorde för SBU att avgöra vilka metoder som är effektiva. Hade detta varit kommersiellt intressant att studera, skulle företagen utan tvekan redan ha genomfört väldesignade studier på området. Så kunde vi förebygga kronisk värk och minska behovet av smärtläkemedel bland alla gamlingar.

Tänk också om det gick att tjäna pengar på kostbehandlingar. Internet är fyllt av vittnesmål från personer med diabetes vars blodvärden har förbättrats dramatiskt sedan de har lagt om till en lågkolhydratkost. Många har slutat med både blodsocker- och blodfettsänkande läkemedel, men återigen har SBU konstaterat att det saknas välgjorda vetenskapliga studier på metoden. Bristen på kommersiellt intresse gör att utvecklingen går i snigelfart.

Listan kan göras lång. Ett system som betalar per piller uppmuntrar knappast utveckling av ny antibiotika, eftersom en tiodagarskur är en sämre investering än en kur på livstid. Det är också ointressant att hitta nya användningsområden för gamla läkemedel vars patent har gått ut. Många stamcellsbehandlingar saknar kommersiellt intresse eftersom cellerna inte går att patentera.

En önskedröm vore att offentligt finansierad forskning kunde ta vid där det kommersiella intresset saknas, men förutom att resurserna är för små inom det offentliga systemet, saknar enskilda läkare ofta den kunskap och tid som krävs för att genomföra stora behandlingsstudier. I sina utvärderingar sållar SBU bort majoriteten av alla studier eftersom de håller för låg kvalitet. Ibland har studien inte ens en kontrollgrupp.

Hur kan man då utforma ett system för medicinsk innovation där målet är att bota patienter istället för att sälja piller? Den som lyckas besvara den frågan borde belönas med Sveriges Riksbanks pris i ekonomiska vetenskaper till Alfreds Nobels minne. Utan tvekan skulle det göra största nytta för mänskligheten.