Transkribering av Min fantastiska arkivresa till Trondheim

Martin Hårdstedt: Bara för några timmar sedan höll jag i min hand en tysk liggare, en tysk förteckning över alla de som hade tagits in på missionshotellet för förhör och obehagligt nog också i kolumnen längst till höger vart man sedan hade skickat dem. Det framgår av förteckningen att en del av fångarna hade skickats till koncentrationsläger i Tyskland.

Natalie von der Lehr: Hej och välkommen till Curiepodden, en podd om forskningens villkor. Jag heter Natalie von der Lehr och i det här avsnittet i serien "Från min forskningshorisont" har vi bett Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, att berätta mer om hans vardag som historiker. Hu är det att dyka in i ett arkiv för att hitta källor om det förflutna och hur kan man skapa meningsfullhet som forskare? Det ska du få höra mer om nu. Välkommen Martin Hårdstedt - mikrofonen är din.

Martin Hårdstedt: Jag tittar ut genom fönstret från mitt hotellrum i Trondheim. På andra sidan gatan ser jag ett annat hotell. Det är det före detta missionshotellet. Det hotellet var mellan 1941 och 1945 högkvarter, det tyska högkvarteret för Gestapo och SD i det ockuperade Trondheim. Hundratals motståndsmän, motståndskvinnor togs dit för förhör, många gånger för tortyr i källaren och hur många som dog i hotellets källare det vet vi inte.

Jag heter Martin Hårdstedt, jag är professor i historia vid Umeå universitet. Bara för några timmar sedan höll jag i min hand en tysk liggare, en tysk förteckning över alla de som hade tagits in på missionshotellet för förhör och obehagligt nog också i kolumnen längst till höger vart man sedan hade skickat dem. Det framgår av förteckningen att en del av fångarna hade skickats till koncentrationsläger i Tyskland. Det går nästan kalla kåra längs min rygg, att man kommer så nära den historiska verkligheten, först på arkivet men sedan också att man bara över gatan kan se platsen där de här händelserna har ägt rum.

Det här pratet handlar om hur man hittar meningsfullheten i undervisnings- och forskarvardagen. Jag uppfattar att min vardag som forskare och undervisare på universitetet har förändrats väldigt mycket under de nästan 30 år som jag kan överblicka. Idag regleras och kontrolleras en mycket större del av vårt arbete genom timspecificierade bemanningsplaner, kvalitetssäkringar, uppföljningsmöten med doktorander, individuella studieplaner och ökade krav från studenter som konkretiseras då i alla de regler som omgärdar undervisningen. Jag uppfattar att den här kontrollen, som är överdriven många gånger, den minskar i många fall kreativiteten, glädjen, lusten och initiativförmågan. Jag upplever dessutom att många som arbetar på universitetet har orealistiska förväntningar som kanske skapas av att man tror att systemet ska lösa allting och det kan vara en följd av det här kontroll- och regleringssystemet, det vet jag inte. Men problemet är att när verkligheten inte motsvarar de här förväntningarna, då leder det till frustration.

Så jag tänkte försöka komma med några tips på hur man kanske skulle kunna motverka det här, hur hittar man meningsfullhet och glädje i undervisnings- och forskarvardagen. För det första tror jag det är viktigt att inte ha orealistiska förväntningar. Jag tror man ska tänka lite som finnarna gör, de är ju världens lyckligaste land, Finland är världens lyckligaste land. Och det beror ju många gånger på, säger de ju själva, att de har så låga förväntningar och det kanske ligger någonting i det där att vi kanske ska ha förväntningar som är realistiska för då blir vi inte heller besvikna. Och jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att det är i ett så i alla fall fortfarande relativt kreativt och fritt arbete som vi har som forskare och undervisare på universitetet. Så är det jag som själv ska ta initiativ. Jag personligen ser mig som väldigt privilegierad som får arbeta med mitt största intresse på heltid och därför så gör det att jag har egentligen inga andra förväntningar än att jag så mycket som möjligt får göra det. Jag tror att det är viktigt också att falla tillbaks på grunderna. Min huvuduppgift, den är att lära mig mer om det förflutna, det vill säga forska, att undervisa studenter och kommunicera med det omgivande samhället. Allt annat som administration försöker jag i min vardag reducera systematiskt till ett minimum.

Försök att ha fokus på det som verkligen ger effekt i forskning, undervisning och utåt i kontakterna med det omgivande samhället. Och det innebär prioriteringar. Jag har till exempel en grundregel att jag många gånger inte öppnar min e-mail förrän klockan ett på eftermiddagen. Den får vänta helt enkelt. Och det är klart att har jag någonting viktigt som jag vet är på väg in, då kikar jag ju. Men det kan vara ett litet, litet sätt att försöka reducera trycket från det som inte ger direkt verkan i forskning, undervisning, och kontakter med det omgivande samhället.

För mig är det också så att ämnesintresset, det bär mig. Att arbeta med forskning och som jag beskrev det här mötet med källmaterial och just i det som är just nu mitt pågående forskningsprojekt om kollaboration i Trondheim mellan 1940 och 1945, det ger mig meningsfullhet och väldigt stor glädje. Och visst, det är obehagliga saker som jag tar del av i källmaterialet. Men det är i allra högsta grad meningsfullt att skriva om det och att bära vittnesbörd om det som en gång hände med de här motståndsmännen till exempel på missionshotellet i i Trondheim.

Jag tror också att forskningen i väldig stor utsträckning är en social verksamhet. Det pratas ofta om att vi är forskare på universitetet, vi sitter ensamma, vi jobbar ensamma. Kanske särskilt i ett ämne som jag representerar, historia. Men jag tror inte att det är sådär riktigt. Jag tror att forskningen är social. Och framförallt att det är väldigt viktigt att vi kommunicerar med människor och andra människor, andra forskare, att vi får inspiration. Jag tycker att man ska våga vara personlig med kollegor, doktorander och studenter. Naturligtvis inte privat, men man ska vara personlig och öppna upp de här sociala kontakterna och investera tid i sociala kontakter. Ett exempel på det är ju att man åker på konferenser. Det inspirerar åtminstone mig. Man får nya uppslag och man möter många intressanta människor. Och att man också tar sig tid att prata med människor. Det kanske är viktigare föra ett samtal över en kopp kaffe eller en öl än att gå på nästa session. Kom ihåg det att forskningen är, den är inte bara att man sitter själv och gör sitt arbete. Utan den är också social. Och det finns, åtminstone historieämnet, tycker jag är ett väldigt direkt argument för det. Det är ju faktiskt så att vi, vi studerar ju människor. Och då tycker jag att det också är viktigt att ta del av andra människors funderingar kring det jag gör. Eller att ge mina reflektioner på det som andra forskare gör.

Uppsök arkiv. Det är kärnan i vår verksamhet. Åtminstone för en historiker, men också för många, många andra. Och den här arkivresan som jag just nu gör, här i Trondheim, den är fantastisk. Jag försöker att åka åtminstone en eller två veckor på arkiv varje termin. Ofta blir det faktiskt mer just nu. Och det är fantastiskt. Där någonstans uppfattar jag att jag hittar energin. För även om jag blir trött av de här arkivveckorna, rent fysiskt, så blir jag mentalt väldigt upplivad. Därför att jag uppfattar att jag just gör någonting som är väldigt, väldigt meningsfullt.

Gör studieressor med kollegor och studenter. För mig har det varit en källa till mycket, mycket stor glädje. Och det har verkligen utvecklat mig, uppfattar jag, som både historiker, som lärare som människa också faktiskt. Även om det låter lite pretentiöst. Och det märkliga är att på de där studieresorna så är det ofta just i de där små pauserna, en kopp kaffe, över en öl, i de oväntade sammanhangen på ett tåg som de mest intressanta diskussionerna dyker upp.

Och besök andra forskarmiljöer. Var inte rädd för att åka, vistas. Tänk inte på att ha ett så hysteriskt späckat schema. Prata med andra forskare. Jag har haft stor nytta av att jag har vistats mycket i forskningsmiljöer bland annat i Finland. Och där ser man skillnader. Och en skillnad som jag faktiskt ser mellan forskningsmiljöer i Sverige och i Finland, med risk nu att generalisera, det är att man faktiskt många gånger är lite mera bildningsintresserad. Man är lite mera intresserad av de baskunskaperna, breddkunskaperna i ämnet i Finland. I Sverige tenderar vi väldigt många gånger att prata teori och teoretiska föreställningar. I Finland är man faktiskt mer intresserad av vad som faktiskt hände. Det kan låta banalt, men det är någonting som har varit viktigt för mig.

Jag tycker också att man ska delta i samhällsdebatten och popularisera vetenskapen så mycket som möjligt. Och för mig så har det varit så att jag har haft stor glädje både av mitt poddande, men också att då och då kommentera omvärlden som historiker. Det kan vara i pressen, det kan vara i tv eller det kan vara i radion. Och det har alltid gett mig stor meningsfullhet. För då känner jag också att jag på något sätt bidrar. Jag bidrar och det är ju viktigt just i dessa tider som vi just nu lever i. Att vi som är humanister och samhällsvetare, att vi kommenterar vad som händer. Så att det inte blir så att det bara blir journalisterna och det blir media som får göra analyserna och lägga, så att säga, händelserna till rätta inför den stora, stora allmänheten.

Jag tycker också att man ska försöka att tacka ja när den där lokalföreningen faktiskt hör av sig. För visst, det kan kännas som att det är en sak man inte har skyldighet att göra. Men jag måste faktiskt säga att många, många gånger har jag haft mina finaste stunder som historiker. Jag har åkt till en lokalförening. Det kommer 25 stycken personer. Men de är genuint intresserade. Och genuint intresserade av vad jag faktiskt håller på med. Och det är inte alltid man får 25 människor som är genuint intresserade av just det som jag håller på att forska på. Och vilka fantastiska samtal jag har haft i samband med de där. Och de ofta kommer, de där samtalen som jag har varit inne på här, de kommer väldigt oväntat. Och då måste man, för att kunna få de där oväntade, fina samtalen, ja då måste man vara beredd att investera tid. Tack ska ni ha för att ni lyssnade.

Natalie von der Lehr: Tack Martin Hårdstedt för att du ville vara med i Curiepodden och serien "Från min forskningshorisont". I Curiepodden finns fler avsnitt i den här serien. Titta också gärna in på tidningencurie. se. för fler artiklar, debattinlägg, krönikor och poddavsnitt om forskningens villkor. Jag som har redigerat det här avsnittet heter Natalie von der Lehr.

Tack för att du har lyssnat!