Att förlänga tvåårsgränsen för tidskrifters impaktfaktorer är inte lösningen, skriver Gustaf Nelhans i en replik på Andreas B. Dahlins inlägg. Problemet är att impaktfaktorer över huvud taget är ett dåligt mått på vetenskaplig kvalitet, och används allt för amatörmässigt vid utvärdering av forskning på lärosätena.

Macchiariniaffären har lärt oss faran av ensidiga hajpade strategiska satsningar, som gjort att den akademiska grundstrukturen fått stå tillbaka. Det måste finnas plats för forskare som ställer kritiska frågor trots att de inte publicerar så mycket eller drar in anslag, menar Hugo Lagercrantz, senior professor i barnmedicin vid KI.

En tidskrifts impaktfaktor baseras bara på de citeringar som artiklarna får under sina första två år. Det räcker alltså inte att en artikel genererar tusentals citeringar och får ett enormt genomslag: citeringarna måste dessutom komma väldigt snabbt! Tvåårsgränsen hämmar nytänkande forskning, skriver Andreas B. Dahlin.