”Vi vill att forskningen ska yngla av sig utanför universitetet”

Det är morgon i Stockholm. Ulrika Björkstén är på väg till arbetet som generalsekreterare för Vetenskap & Allmänhet när Curie ringer upp. Bussar pustar i bakgrunden, backande lastbilar piper. Och Ulrika Björkstén är nöjd med den nyligen avrundade konferensen Folk och forskning. Särskilt rundabordssamtalen, där forskare fått lyssna på vilka utmaningar som politiker och civilsamhälle tampas med, tycker hon var spännande.

– Vi tror det är viktigt att forskare tar in tankar från andra aktörer. Att förstå vilka frågor de brottas med kan berika forskningen och ge en större mångfald av idéer.

Hon betonar vikten av akademisk frihet och att hon inte är någon kunskapsrelativist. Men konferenser som den nyss avslutade är viktiga, menar hon, då de öppnar forskarvärlden för konkreta frågor "utifrån".

Förändrad syn på forskning under pandemin

Intresset för forskning bland medier och allmänhet tycker Ulrika Björkstén förändrades under pandemin, då forskningen kring smittspridning och vaccin i hög grad skedde inför öppen ridå. Då var hon redaktionschef för Vetenskapsradion i P1. Lyssnarreaktionerna visade en ökande förståelse för det hon kallar "kunskapens preliminära natur".

– Pandemin blev en skola i vetenskaplig metodik. Fler förstod att forskning är ett pusselläggande. Vi kunde återkomma till samma fråga flera gånger i takt med att kunskapen växte.

Läs också i Curie: Pandemin gör forskning mer öppen

Hon är inte säker på att den insikten hänger kvar idag. Kanske, resonerar hon, kan det bero på att både forskare och forskningskommunikatörer ibland tycks underskatta allmänhetens förmåga att förstå vetenskaplig metodik. Mycket resurser läggs på att skicka ut pressmeddelanden om enskilda forskningsresultat.

Pandemin blev en skola i vetenskaplig metodik. Fler förstod att forskning är ett pusselläggande.

– Ofta presenteras det som något oerhört nytt, fast det kanske är en liten pusselbit som sedan kan motsägas av andra resultat. Om universiteten lägger sina resurser på att trumpeta ut enskilda resultat för att stärka varumärket, då riskerar man snarare att undergräva tilliten till forskningen. Man stärker bilden av att olika forskare bara säger emot varandra.

Få forskare och journalister att mötas

David Larsson Heidenblad, docent i historia vid Lunds universitet och verksam vid Centrum för kunskapshistoria, har också nyss avslutat en konferens, även den med siktet inställt på dialog mellan olika sektorer. Forskaren i framtidens offentlighet fokuserar främst på mötet mellan forskare och journalister. Att på ett naturligt sätt röra sig mellan de två fälten var betydlig vanligare förr, menar han.

– Vi vill vända den utvecklingen. Det är viktigt att ha en inblick i hur de olika världarna fungerar.

Forskare har gott om tid att tänka, läsa och lära, men ofta svårt att nå en bredare publik. För journalister är tiden vanligtvis knapp, samtidigt som stor vikt läggs vid att det som produceras blir använt och läst.

Krönika i Curie: Krocken mellan media och forskarvärlden

– Vi tror att det finns en kraft i att förena de här kompetenserna och logikerna och röra sig mellan dem. Det kan möjliggöra samarbeten och nya typer av frågeställningar.

Publiceringsmönster diskuteras ofta i forskarvärlden. Men var, hur och när en forskare publicerar sig ser David Larsson Heidenblad inte som absolut avgörande.

– Jag tror att hur forskare socialiserar, vilka kontakter man har, är viktigare i de här sammanhangen.

Skapa fler platser för utbyte av erfarenheter

Han menar att det behövs fler platser för lyssnande och utbyte av erfarenheter. Om de saknas bör man bygga dem själv.

– Man måste föregå med gott exempel. Skapa rummen, arenorna och nätverken som gör det möjligt. Inte stirra sig blind på det man tycker är dåligt, utan förstärka det som är bra och göra mer av det. För akademin som helhet är det ett ansvar.

Läs också i Curie: Naturvetare sporras att ta plats i samhällsdebatten

Ett offentligt samtal med samma prövande och utforskande tonläge som i ett akademiskt seminarium är så klart en utopi, men något han gärna strävar mot.

Man måste föregå med gott exempel. Skapa rummen, arenorna och nätverken som gör det möjligt.

Forskningsintresset bland allmänheten uppfattar han som starkt. Han tycker att det finns ett momentum i frågor kring samverkan och forskningskommunikation och är lika skeptisk som Ulrika Björkstén till idén att universiteten ska "kabla ut en massa sanningar över världen".

Nya grepp för forskningskommunikation

I Göteborg tas under våren de sista stegen i forskningskommunikationsprojektet Sockervandringar. Det är ett projekt på konstnärlig grund som testar några rätt ovanliga grepp. Dels involveras allmänheten i forskningen, dels kommuniceras resultaten medan forskningen fortfarande pågår. Tanken är att bryta olika synvinklar, föda nya idéer och nå en bredare publik.

– Vi som jobbar med konst är vana att vända oss till en publik. Det perspektivet är väldigt starkt i den konstnärliga forskningen, säger projektledaren Cecilia Lagerström, regissör och professor i scenisk gestaltning vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet.

I forskningsprojektet Sockerspelen har sex olika platser i Göteborg kartlagts. De har på olika sätt anknytning till stadens koloniala historia, med särskild tonvikt på sockerhandeln. I en dagbok från 1836, skriven av en kvinna med anknytning till branschen, hittade Cecilia Lagerström ledtrådar till platserna.

I Sockervandringar utforskar hon och Monica Sand, forskare och konstnär, platserna via undersökande stadsvandringar. Det är långt ifrån några traditionella guidade turer, snarare "undersökande labb" vidöppna för nya inspel. I arbetet deltar forskare och konstnärer tillsammans med gymnasieelever och studenter.

Möjlighet till dialog och viktiga samtal

I höst ska Göteborgs stadsmuseum ta över vandringarna.

– Det tror jag också är ganska unikt, att forskningen lämnas över till en annan instans.

Cecilia Lagerström har inget emot att museet sedan kanske justerar vandringarna efter sina förutsättningar. Tvärtom.

– Vi vill att forskningen ska yngla av sig inom andra verksamheter, utanför universitetet, att den ska kommuniceras och leva vidare.

Det blir ett gemensamt undersökande och ett möte, både med staden och med varandra i gruppen.

Att många olika människor fått delta i forskningen, inte bara "tagit del av den på utsidan", tycker hon är betydelsefullt.

– Det har gett en möjlighet till dialog och viktiga samtal. Det blir ett gemensamt undersökande och ett möte, både med staden och med varandra i gruppen.

Ta tillvara forskarens entusiasm för sitt ämne

David Larsson Heidenblad anser att framtidens forskningskommunikation behöver bli bättre på att värna de mindre kommunikativa sammanhangen.

– Det är lätt att tänka att vi ska nå så många som möjligt. Men att bara premiera räckvidd och aldrig djup tror jag är farligt, för det blir en envägskommunikation.

Läs också i Curie: Konst och kultur kan få forskning att nå fler

Nya kanaler och medier tycker han definitivt ska testas. Men forskarens entusiasm och passion för sitt ämne ska också tas tillvara.

– Det är inte alltid kunskapen som kommuniceras som är det viktiga, utan sättet som forskare resonerar på. Att de visar hur processen för att komma fram till kunskap går till.

Öka lyhördheten för samhällsproblem

Ulrika Björkstén tycker att landets universitet gör mycket som är bra. Men forskarnas lyhördhet för knepiga samhällsproblem kan utvecklas, liksom lärosätenas omvärldsbevakning.

Den borde i högre handla om att leta upp frågor som allmänhet och politiker söker svar på, menar hon. Sedan kan lärosätena "jobba inåt" för att se vilka experter man har som kan belysa frågorna.

– Jag tycker att det fortfarande är alldeles för mycket fokus på att forskarna ska få ut sina resultat snarare än att delta i en dialog om svåra frågor.

Att inte låtsas om de osäkerheter som finns i resultaten är att göra både vetenskapen och forskarna en björntjänst.

– Att prata mer om forskningens preliminära natur, pusselläggandet, tror jag långsiktigt bygger mycket större tillit till vetenskapen.