Vem bestämmer egentligen på universitetet?

Varje dag går över 400 000 personer till ett svenskt universitet eller högskola. Med drygt 73 000 anställda och nästan 360 000 studenter är högskolesektorn den största statliga verksamheten i landet. Ledarskapet är viktigt för att åstadkomma utbildning och forskning med hög internationell konkurrenskraft, enligt en rapport från Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) 2012, Fostering breakthrough research: A comparative study.

För att ta reda på hur de anställda upplever ledarskapet i akademin gjorde Saco-förbundet Naturvetarna under våren 2013 en enkät bland drygt 1 600 personer. (Majoriteten av det svarande var doktorander under 45 år och 60 procent var kvinnor, en grupp som är underrepresenterade i ledningsposition.)

Tydligast ledningsansvar på Umeå universitet

Ett uppenbart resultat är att det inte är helt tydligt vem som bestämmer på lärosätet. Jo, på pappret är det förstås universitetsstyrelsen tillsammans med rektor och ledning.

Men bara 73 procent anser att det ärr tydligt vem som har det övergripande ansvaret för den egna verksamheten. Otydligast uppfattas ledningsansvaret på Göteborgs universitet (60 procent) och Lunds universitet (64 procent). Tydligast uppfattas ledningsansvaret på Umeå universitet (84 procent).

– Bilden av ledningarnas bristande tydlighet kompliceras ytterligare av att många respondenter menar att lärosätena inte har ett utan flera beslutssystem, säger Sofie Andersson, utredare på Naturvetarna och projektledare för undersökningen Alla bestämmer, ingen bestämmer. Om ledarskap i den svenska högskolan.

Forskargruppen påverkar mest

Knappt hälften, 49 procent, tycker att det råder samstämmighet mellan formell och reell beslutsmakt. På frågan om i vilken utsträckning olika beslutsnivåer kan påverka utbildning och forskning, hamnar forskargruppen högst upp, rektor någonstans i mitten och doktorander längst ner (se faktarutan här intill).

– Detta illustrerar tydligt skillnaden mellan reell och formell makt. Majoriteten av de svarande säger också att den som påverkar deras anställning är de själva eller deras närmaste chef – genom forskningsbidragen som man ofta själv måste söka till sin forskning, säger Sofie Andersson.

Enligt KVA:s rapport finns det ett tydligt samband mellan starka universitetsledningar och forskningens genomslagskraft i framgångsrika forskningsländer. Även i Sverige behöver universitetsledningarna bli bättre på långsiktig, strategisk planering för att fortsätta konkurrera globalt.

Anser det svårare att leda i akademin

På frågan ”Skiljer sig förutsättningarna att leda mellan akademin och andra verksamheter?”, svarade 49 procent Ja.

Som förklaring till detta anges dels att verksamhetens struktur (bottom-up, snarare än top-down), där den som leder verksamheten sällan har formellt beslutsmandat/ledningsansvar, och dels att chefskap inte är något som prioriteras inom akademin.

Ofta saknas tydliga karriärvägar för chefer, och ledarskapet utgör ett avbräck i forskningen.

I Naturvetarnas undersökning är det få som identifierar sig som chef. Bara 14 procent uppger att de har en formell chefsposition, samtidigt som 28 procent har budgetansvar, 35 procent har personalansvar och 42 procent har verksamhetsansvar.

– En person som inte uppfattar sig själv som chef fokuserar sannolikt inte på att leda verksamheten, konstaterar Sofia Andersson.

Läs också i Curie:

Går det att leda forskare? (Curie)