Varför blir doktoranderna färre?

Utvecklingen kan innebära att den akademiska återväxten minskar, och en brist på kompetens inom andra samhällssektorer som exempelvis näringslivet. Det menar Laure Doctrinal som är utredare vid UKÄ.

Hon påpekar också att inom vissa ämnen är en stor andel av de forskarstuderande utländska doktorander. År 2023 utgjorde den här gruppen 37 procent av alla doktorander och bland nybörjardoktoranderna inom teknik och naturvetenskap var mer än hälften utländska doktorander (59 respektive 63 procent).

– De kan välja att lämna Sverige efter disputationen, och då går man miste om deras kompetens. På sikt kan detta leda till en utmaning för kompetensförsörjningen.

Sjunkande intresse för forskarutbildning

Den här situationen är Maria Abrahamsson väl förtrogen med. Hon är professor i fysikalisk kemi vid Chalmers tekniska högskola och när hon senast utlyste en doktorandtjänst sökte cirka 150 personer tjänsten. Men bland de sökande fanns bara två personer som hade gått hela grundutbildningen i Sverige, och ytterligare några som hade en svensk mastersexamen.

Hon poängterar att det för henne som forskare absolut inte spelar någon roll var hennes doktorander kommer ifrån, hon vill rekrytera de bästa kandidaterna till forskarutbildningen.

– Men för Sverige som samhälle kan det spela roll på lång sikt för kompetensförsörjningen.

Framförallt pekar hon ut två problem.

– Av någon anledning verkar det svenska utbildningssystemet inte lyckas motivera studenter att gå vidare och doktorera, så något gör vi tydligen fel.

På grund av migrationslagen har det dessutom blivit svårare att rekrytera doktorander från länder utanför EU, och de som kommer till Sverige kan ha svårt att stanna kvar, även om de vill.

Av någon anledning verkar det svenska utbildningssystemet inte lyckas motivera studenter att gå vidare och doktorera.

– Långsiktigt leder detta till att man inte kan behålla kompetens, och då blir frågan vem som ska jobba inom alla högkvalificerade yrken.

Hon påpekar också att en hel del av forskning och utveckling görs av doktoranderna, och ett minskande antal doktorander kan även påverka innovationskraften.

Kvinnliga doktorander nu i majoritet

En annan siffra som sticker ut i statistiken är att antalet män på forskarutbildningen minskat med 18 procent under de senaste tio åren, medan antalet kvinnor ligger kvar på samma nivå. Extra tydligt är detta inom teknik där antalet män minskat med 27 procent medan antalet kvinnor är aningen högre 2023 än 2014.

På Maria Abrahamssons avdelning är kvinnliga doktorander nu i majoritet, vilket är ett klart skifte jämfört med tidigare.

– Min känsla är att kvinnorna står sig bättre i konkurrensen när de söker sig till forskarutbildningen, säger hon.

En annan förklaring till könsskillnaderna, enligt Laure Doctrinal, kan vara att de största minskningarna av antalet doktorander har skett inom forskningsämnen där män är överrepresenterade, som maskinteknik, materialteknik och samhällsbyggnadsteknik.

– Kanske är det så att höga ingångslöner på arbetsmarknaden lockat många studenter inom de här ämnesområdena att söka jobb, istället för att påbörja en forskarutbildning. Det skulle kunna förklara en del av minskningen av manliga doktorander inom teknikområdet, säger hon.

Grundutbildningen gynnar inte forskarutbildningen

Det sjunkande intresset för forskarutbildningen framstår som en allt tydligare trend, menar Maria Abrahamsson.

– Det vore intressant att studera orsakerna närmare, så att det blir mer än bara anekdotisk evidens. Då kan vi faktiskt också fundera över vad vi kan och borde göra. Som det är just nu verkar vi inte kunna förmedla varför det skulle kunna vara kul att forska.

Hon funderar själv kring tänkbara förklaringar.

– Grundutbildningen gynnar inte forskarutbildningen, det handlar mer om att klara tentorna och gå vidare till nästa kurs.

I andra länder, som exempelvis USA, är det vanligt att jobba som assistent i en forskargrupp redan under grundutbildningen.

– Det är inte obligatoriskt men uppmuntras och förväntas om man vill vara en bra student. Ett sådant projekt kan vara en väg till forskarutbildningen och ge mer självförtroende inför laborativa moment och experiment som nybliven doktorand.

Den svenska forskarutbildningen reformerades 1998. Det innebar bland annat att man införde doktorandtjänster som skulle garantera försörjningen av doktorander och att det blev svårare att förlänga utbildningstiden.

Reformen har mestadels haft positiva effekter, inte minst ökade genomströmningen på forskarutbildningen. Men regeln att forskarutbildningen ska vara slutförd efter fyra år och det upplevda kravet på ett visst antal publiceringar har lett till stress hos både doktoranden och handledaren.

– Dagens situation lämnar ganska lite utrymme för att prova sig fram under doktorandtiden.

Förändrad attityd hos doktoranderna

Maria Abrahamsson upplever också en förändrad attityd hos doktoranderna, jämfört med när hon själv gick igenom forskarutbildningen i början av 2000-talet.

– Att vara doktorand liknar mer ett vanligt jobb idag än för 20 år sedan. Det är på både gott och ont, det är bra med den anställningstrygghet som finns nu jämfört med tidigare. Men forskning är inte ett vanligt jobb, ibland krävs det lite mer.

... forskning är inte ett vanligt jobb, ibland krävs det lite mer.

Det betyder inte nödvändigtvis att man måste jobba mycket mer, men att det behövs en investering i form av engagemang, påpekar hon. Exempelvis att man på en fredag eftermiddag stannar kvar en timme extra bara för att man verkligen vill veta hur experimentet har gått.

– Den upptäckarglädjen saknas, inte hos alla, men på totalen.

Hon ser också att doktoranderna pratar mer om vilka publikationer man har istället för att diskutera projektet och vad det är man försöker förstå.

– Detta är i hög grad vårt fel. Doktoranderna ser hos oss seniora forskare hur viktigt det är att publicera för att meritera sig och få forskningsbidrag. Vi behöver ta mer ansvar och prata mer om hur viktigt kunskapssökandet i sig är.

En rolig tid eller en återvändsgränd?

Karin Hassan Jansson är docent i historia vid Uppsala universitet och har även varit studierektor för institutionens grundutbildning. Hon och hennes kolleger uppmuntrar studenterna att söka till forskarutbildningen, samtidigt som de betonar att en forskarkarriär inte är en lätt väg att gå.

Kravet på finansiering av doktorandtjänster har lett till att färre tjänster blir utlysta, och efter disputationen är det svårt att få tjänster och forskningsbidrag.

– Vi vill fånga upp dem som är intresserade och duktiga, inte minst studenter som kommer från studieovana miljöer. Men å andra sidan vill man inte locka in dem i en återvändsgränd.

Hon berättar att många som påbörjar en forskarutbildning har siktet inställd på en karriär utanför akademin. Det finns gott om personer inom musei- och myndighetsvärlden som en gång i tiden var framgångsrika doktorander vid historiska institutionen i Uppsala.

– Jag försöker betona att fyra år som doktorand kan vara en rolig och utvecklande upplevelse i sig, sedan kan det bli någonting annat efter det. En forskarutbildning är ingen yrkesutbildning, men öppnar för många kvalificerade jobb.

Övervintrade studenter som kanske disputerade

Karin Hassan Jansson blev själv antagen precis innan regelverket kring forskarutbildningen skärptes och disputerade 2002. Hon gillar egentligen inte att jämföra sina egna erfarenheter med dagens forskarutbildningar som enligt henne har professionaliserats.

– Dagens doktorander har en trygg anställning och lön i fyra år, en arbetsplats och dator, det finns en detaljerad studieplan och blir man antagen är sannolikheten att man tar en doktorsexamen stor. Vi var mer som övervintrade studenter som kunde sitta på biblioteket, och kanske disputerade så småningom.

Med ”vi” menar hon hennes doktorandkull vid institutionen som bestod av 30-40 aktiva doktorander. En viktig del av doktorandlivet var att i viss mån driva fram utbildningen själv.

... baksidan kan vara att vi fostrar mindre självständiga forskare som inte har en lika god grund att stå på.

– Till exempel organiserade vi olika läskurser och seminarier inom relevanta och intressanta ämnen, och hjälpte till att läsa varandras texter. Träff med handledarna blev det kanske en gång per termin.

Idag ser situationen helt annorlunda ut. På grund av det minskade intaget finns nu bara totalt 12-15 aktiva doktorander på institutionen. Dessa har fler lärarledda kurser och fler möten med handledarna för att gå igenom manusutkast och planera vidare.

– De tydliga ramarna motiveras bland annat med kravet att bli klar i tid och det behöver inte vara dåligt. Men baksidan kan vara att vi fostrar mindre självständiga forskare som inte har en lika god grund att stå på. Det finns en risk med ett så stort fokus på själva slutprodukten, avhandlingen. Det ger handledare och doktorand ett incitament att göra allting enligt plan.

Större trygghet har inte ökat upptäckarglädjen

Hon betonar samtidigt det positiva med uppstramningen av forskarutbildningen. Den har inneburit bättre villkor, större tydlighet och mindre gränslöshet. Idag är det är en självklarhet att ha ett liv utanför institutionen också. Men hon skulle önska att den ökade tryggheten även ledde till mer frihet att prova sig fram.

– Det finns en spänning mellan att hålla sig på mattan och låta folk gå vilse. Forskning är en process där man letar efter ny kunskap, där man inte vet vart det tar vägen. För mycket planering innebär en risk att man tar bort essensen. Paradoxalt nog har den större tryggheten inte ökat upptäckarglädjen.

Det finns en spänning mellan att hålla sig på mattan och låta folk gå vilse.

Det minskade doktorandintaget försämrar också återväxten inom ämnet. Forskningsmiljön blir mindre och det finns färre personer att diskutera med. Söktrycket på tjänsterna – numera så få som 1-3 doktorandtjänster om året – är högt och det kommer in många ansökningar, från hela Sverige men också från andra länder.

– Förut var det ganska vanligt att doktorera på lärosätet där man läst grundutbildningen, nu söker man sig till andra lärosäten också, berättar Karin Hassan Jansson.

Disputerade forskare skriker efter doktorander

Radu Harald Dinu, universitetslektor i historia vid Högskolan i Jönköping, har egen erfarenhet av hur det är att verka i en mindre forskningsmiljö. Vid hans lärosäte återfinns de flesta doktoranderna antingen inom pedagogik eller medie- och kommunikationsvetenskap.

– De få doktorander som finns inom historia har ofta en bakgrund som lärare och kommer med stor sannolikhet återvända till skolan. Några få vill kanske forska vidare, men det är tufft att få en tjänst, berättar han.

Samtidigt är handledning av doktorander en viktig del av den vetenskapliga meriteringen, till exempel för befordran till professor.

– Disputerade forskare hos oss skriker efter doktorander men tillgången är begränsad.

Disputerade forskare hos oss skriker efter doktorander men tillgången är begränsad.

Det beror på att historia inte är ett stort ämne vid lärosätet, men också på att finansieringen av doktorandtjänster sker med hjälp av basanslaget som är mindre på mindre lärosäten.

– Det är dyrt att anställa doktorander, och vi behöver tänka om hur man fördelar basanslag och hur man fördelar forskningsmedel.

Önskar en bredare forskarutbildning

Radu Harald Dinu är just nu bihandledare till en doktorand i Tyskland. Ämnet för avhandlingen ligger utanför hans egna expertis, men han tycker inte att det är något problem. Tvärtom är det ganska vanligt inom historia att doktoranden driver den egna forskningsfrågan, och att handledarna finns mer som bollplank och diskussionspartner.

Han själv disputerade vid Max Weber Center for Advanced Cultural and Social Studies i Erfurt i Tyskland, en tvärvetenskaplig miljö som uppmuntrar till att lyfta blicken från det egna forskningsämnet. Det är någonting som han skulle vilja tillämpa mer i den svenska forskarutbildningen också.

– Själva ämnet för avhandlingen är smalt, just därför borde doktorander konfronteras med vetenskapsteoretiska perspektiv och antaganden och examineras bredare vid disputationen. Det skulle vara bra för den vetenskapliga diskussionen och forskningsmiljön där inte alla är experter inom samma ämne.

Läs mer:

Doktorander och examina på forskarnivå 2023 (UKÄ/SCB) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Läs också i Curie:

”Forskarutbildningen tar lätt över hela livet” (Curie)

Handledarens största utmaningar (Curie)