Vad händer med gästforskarna efter Brexit?

Ett EU utan Storbritannien är en stor sak för många EU-medborgare, men för forskare är det här alarmerande. Storbritannien är en stormakt inom forskning. Som Curie rapporterat om tidigare tar landets universitet emot en väsentligt större andel EU-medel än det ger i bidrag till andra EU-länders universitet. Anrika lärosäten som Oxford och Cambridge har genererat åtskilliga Nobelpris. Och jämte USA är Storbritannien en synnerligen attraktiv anhalt för gästforskare från hela världen.

En ny rapport från myndigheten Tillväxtanalys – Brexit och universiteten – en svensk möjlighet för samarbete – ger exempel. Bland annat visas hur enbart de brittiska Russell Group-universiteten (som består av 24 av de mest framstående universiteten i Storbritannien) tog emot hela 17 procent av Europeiska forskningsrådets forskningsmedel 2007–2015. Det är en större andel än vad såväl Tyskland som Frankrike fick. Totalt fick Storbritannien 32 procent av dessa medel.

– Det beror sannolikt på excellensen; att man har det som överordnad princip. Och så att man har många bra universitet, säger Carl Jeding, analytiker och, tillsammans med Sophia Tannergård, författare till rapporten.

Storbritanniens roll i EU:s forskningsunion vacklade dock rejält efter att Brexitomröstningens resultat blivit känt. Direkt efter detta kom ett antal vittnesmål om att brittiska forskare ombetts lämna forskningsprojekt eller avstå från att ta en ledande roll inom samarbetena. Idag har situationen emellertid normaliserats till stor del.

European University Association (EUA), som är ett samarbetsorgan för högskolor och universitet inom Europa, följer Storbritanniens situation i relation till Brexit.

– För den omedelbara framtiden är det mer riskabelt att undvika brittiska samarbetspartners, och istället välja en projektpartner som är mindre bra, än att ha britter med, säger Thomas Jorgensen, senior policykoordinatör vid EUA.

Vägen framåt handlar till stor del om att hitta alternativa sätt att förlänga de starka samarbetena mellan Storbritannien och olika EU-länder. Redan i augusti 2016 bekräftade det brittiska finansdepartementet att de håller fast vid de utfästelser som gjorts till EU:s forskningsfinansiering, så länge Storbritannien fortfarande är medlem i EU.

Det gäller även då projekten fortsätter efter att landet har lämnat unionen. Därutöver ska projekt inom de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESIF) som signeras före hösten 2017 finansieras fullt ut av brittiska staten, även om dessa projekt fortsätter bortom Storbritanniens EU-medlemskap.

Inte påverka hur medlen fördelas

Frågan är dock vad som händer efter 2019. Rapporten från Tillväxtanalys berättar hur företrädare för forskningsintensiva universitet är bekymrade över att i framtiden inte ha tillgång till ramprogrammen, som ger både finansiering och tillgång till viktiga nätverk. Å andra sidan visar Norge och Schweiz att det går utmärkt att vara partner- eller programland till EU, och på så vis ta del av forskningsstöd och samarbeten.

– Vi tror starkt på att det kommer att bli någon sorts associationsavtal efter Brexit. Ett sådant är juridiskt sett väldigt enkelt att göra, säger Thomas Jorgensen.

Den stora skillnaden gäller makten över medelsfördelningen.

– Är man inte medlem i EU så har man heller ingen talan kring hur EU utformar sina program. Man kan ”köpa in sig” i dem, men till exempel Norge har ju inget inflytande över hur medlen fördelas i Horisont 2020, förklarar Carl Jeding.

Farhågor har tidigare väckts om att framtida EU-forskningsmedel inte skulle gå till de mest excellenta (ofta brittiska) projekten, utan i större utsträckning komma att fördelas enligt regionala hänsyn..

– Många som jag har pratat med, både britter och svenskar, säger att Storbritannien är bra på att ge tyngd och kraft åt argumentet för excellens, medan det finns andra medlemsstater som vill ha andra parametrar också.

Oroad för gästforskare

Thomas Jorgensen på EUA är inte så oroad över situationen kring forskningsfinansiering eller samarbeten överlag efter Brexit. En allvarligare fråga är istället, menar han, EU-gästforskarnas och deras medföljandes situation efter Brexit. I dagsläget garanterar EU-direktiv långtgående rörlighet för dessa grupper mellan EU-länder, men om ett land lämnar unionen kan situationen självfallet bli annorlunda.

– Storbritannien måste komma fram till om de vill behålla samma öppenhet som tidigare. Vi kan bara hoppas på det, säger Thomas Jorgensen.

Orosmoln finns onekligen. Under det brittiska Torypartiets partistämma i höstas sa den brittiska inrikesministern Amber Rudd att hon ville begränsa arbetskraftsinvandringen så att brittiska arbetsgivare främst anställer britter. Hon ville också göra det svårare för doktorander att ta med sig partners in i landet samt minska antalet studenter och forskare från utlandet – undantaget de som går till de prestigefyllda Russell Group-universiteten

Carl Jeding menar att den brittiska inrikesministern gjort dessa uttalanden utan att specificera mer exakt hur begränsningen skulle gå till, men att hon alltjämt vill sänka nettoinvandringen till Storbritannien från dagens cirka 350 000 till under 100 000.

– Det har varit ett rörligt mål. Man har diskuterat om man ska räkna in utländska studenter i kvoten eller inte. Studenter kommer ju under en begränsad tid. Men det är inte lika självklart varför man ska tillåta just forskare men inte säsongsarbetare i jordbruket eller rörmokare.

Man kan självfallet göra undantag för grupper av människor som man särskilt vill ha, men en gränsdragningsproblematik infinner sig då genast.

– Om forskarens medföljande inte får uppehålls- eller arbetstillstånd är ju det ett hinder som gör Storbritannien mindre attraktivt som destination, påpekar Carl Jeding.

Storbritanniens forskning är starkt beroende av samarbete med andra länder. Av de artiklar som är internationellt sampublicerade i Storbritannien har hälften minst en skribent från ett annat EU-land. Dessutom kommer cirka 15 procent av dem som är anställda inom akademin från andra länder inom EU (upp till 20 procent vid högt rankade universitet).

Svenska lärosäten bör söka samarbeten

Martin Wikström är expert på forsknings- och utbildningspolitik vid Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA). Han påpekar att många brittiska universitet absolut inte gillar Storbritanniens EU-utträde och att de har propagerat starkt för att landet ska stanna kvar i unionen.

Martin Wikström. Foto: Elin Vinger Elliot

– Klart att det här är jätteilla för dem. De förlorar intäkter, tappar i renommé och – om det blir begränsningar i immigration – tappar förmåga att attrahera forskare från resten av världen. Ett lärosäte som till exempel Cambridge är helt beroende av detta, säger Martin Wikström.

Martin Wikström, som själv varit postdoktor vid University of Bristol – som är knutet till Russel Group – har pratat med många kolleger och vänner i Storbritannien om deras känslor inför Brexit.

– När jag pratar med folk hör jag mycket oro över om det kommer att bli mindre attraktivt att studera och jobba där.

Motsvarande risker diskuteras även i rapporten från Tillväxtanalys. För att förbereda sig inför ett EU utan Storbritannien föreslår myndigheten därför att fler svenska lärosäten aktivt börjar söka egna samarbeten med brittiska universitet och högskolor.

Läs också i Curie:
Därför vann Brexit
Oviss framtid för brittisk forskning utan EU