Unikt forskarstyre borde engagera mer

Barbara Cannon, professor emeritus i fysiologi vid Stockholms universitet, var ordförande för elektorsförsamlingen för val till Vetenskapsrådet 2015. Hon blev lite förvånad när hon vid första mötet föreslogs till ordförande utan att ha blivit tillfrågad innan.

– Förslaget kom när vi samlades i salen. Men jag accepterade, så klart.

Barbara Cannon konstaterar att ordförandeuppdraget inte är så tungt, det är valberedningen som har den viktigaste rollen och som har mest inflytande.

– Elektorsförsamlingen har makten att avfärda förslag, men det är sällan det händer eftersom valberedningen förhoppningsvis har gjort ett gediget arbete. Då krävs att de jobbar hårt och dammsuger efter bra kandidater.

Hon tycker att engagemanget kring valen kunde vara större inom forskarkollegiet.

– Systemet är avhängigt av att de som kan ha inflytande faktiskt tar det ansvaret.

Problemet är att många inte anser sig ha tid. Forskare är ständigt överlastade och hinner inte engagera sig i den grad som skulle behövas.

Process i flera steg

Lärosätena är indelade i sex regioner, där Uppsalas, Lunds, Göteborgs, Stockholms, Umeås respektive Linköpings universitet är ansvarigt lärosäte. Regeringen fastslår hur många elektorer varje region får, utifrån statistik över antalet anställda.

Valprocessen sker i flera steg och börjar med att lärosätena föreslår namn på elektorer. Det går till på olika sätt beroende på lokal tradition och på regionens storlek. Namn kan vaskas fram i exempelvis fakultetsnämnder, genom fri nominering eller i beredningsgrupper.

De som utsetts kommer sedan att ingå i en av tre elektorsförsamlingar, en för Vetenskapsrådet, en för Formas och en för Forte.

Uppdraget som elektor innebär att delta i elektorsförsamlingens två möten i höst, det första för att utse valberedning bland de närvarande elektorerna och det andra för att genomföra valen.

Mellan de två mötena arbetar valberedningen med att vaska fram namn till de olika nämnderna och styrelserna. Kandidaterna hämtas från hela forskarsamhället. Även regeringen utser vissa poster men majoriteten väljs av elektorsförsamlingarna. Efter att valen genomförts är elektorernas uppdrag slutfört.

Forskare har ett ansvar

Margaretha Fahlgren, seniorprofessor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, utsågs till elektor 2018 och valdes då till valberedningarna för både Vetenskapsrådets styrelse och för ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap.

Även hon blev förvånad över hur processen fungerade. Hon hade väntat sig att få många förslag på namn men fick nästan inga alls.

– Det överraskade mig att det var ett så svalt engagemang. Det som oroade mig var att jag i den positionen fick ett väldigt stort inflytande.

Hon konstaterar att universitetens verksamhet bygger mycket på det kollegiala – det är en styrka att alla kan få vara delaktiga vid tillsättningar. Men det kräver att många engagerar sig, annars fungerar det inte.

– Där har jag genom åren sett en brist. Som forskare och medarbetare, vad har du för ansvar? Du måste bidra, annars faller kollegialiteten.

Sett systemet från två håll

Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han var elektor i mitten av 00-talet och har också varit ordförande för Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap 2016-2018.

– Jag har sett systemet från båda håll.

Han har ett starkt minne av när elektorsförsamlingen skulle utse en valberedning och hur plötsligt alla insåg att ”det är där makten kommer att finnas”.

– Alla började titta misstänksamt på varann, vad var rätt att göra nu? De principiella frågorna ställdes plötsligt på sin spets: vem ska man liera sig med, ska man gå lärosäte för lärosäte eller ämne för ämne, hur gör vi med jämställdheten? Det skapade en osäkerhet i kombination med frustration hos de flesta i rummet. Den typen av oklara procedurer brukar inte vara så bra för legitimiteten, så jag hoppas och tror att det blivit bättre idag.

Ingen vill byta system

Ulf Bjereld håller med Barbara Cannon och Margaretha Fahlgren om att engagemanget kring valen kunde vara starkare.

– Valen är i de flesta fall en icke-fråga, särskilt nu i pandemitider. Det är inget som enskilda medarbetare går och dryftar. Men sent ska syndare vakna, när valen väl är klara kan man då och då höra att det finns ett missnöje, ”den och den litar vi inte riktigt på”, ”den är ingen bra forskare”, eller ”den tänker bara på sitt”.

Ingen av de tre forskarna har sett några tecken på att folk skulle låta bli att ställa upp till valbar post i styrelser eller ämnesråd på grund av rädsla för hat och hot. Däremot att många av andra skäl inte har så starka incitament för att kandidera. Man vill hellre ägna sig åt undervisning och forskning, skriva artiklar och böcker, istället för att ta det ansvar som en post innebär, menar Ulf Bjereld.

Trots att de tre har viss kritik mot hur valprocessen fungerar är det ingen av dem som vill byta system, så att exempelvis politiker skulle utse företrädare.

– Det skulle vara snudd på förödande om politikerna började lägga sig i. Vi har redan nu för mycket pekpinnar. Som Churchill sa om demokratin: ”det är ett dåligt system men vi har inget bättre”, poängterar Barbara Cannon.

Ulf Bjereld håller med:

– Det vore utomordentlig olyckligt om politikerna skulle utse representanter. Hela legitimiteten i vårt system bygger på att det är forskarna själva som väljer företrädare.

Fundera på elektorernas roll

Han tycker att man istället ska utveckla det nuvarande valsystemet.

– Det kanske inte är helt genomtänkt – man gör som man alltid gjort.

Exempelvis kan man fundera över elektorernas roll, menar han. Är de representanter för lärosätet eller för sitt ämne? Eller representerar de bara sig själva, som en klok och vidsynt person? Att synliggöra elektorerna och presentera deras kompetenser och kvaliteter skulle höja deras status.

– Jag skulle föreslå att man på en rektorskonferens i samråd med departement och Vetenskapsrådet tog en diskussion om hur vi ser vi på elektorernas funktion. Då kan vi få en nationell samsyn lärosäten emellan om hur man tänker om processen, och hur vi skulle kunna utforma valen så att medarbetarna känner sig mer delaktiga, säger Ulf Bjereld.

Läs också i Curie:
Forskarsamhället går till val (Curie)
Ministerstyre eller forskarvälde (Curie)