Tankesmedjan – en arena för forskare?

Curie har pratat med tre opinions­bildande akademiker som är oense om det mesta – men helt eniga i en sak: fler forskare borde ge sig ut i samhälls­debatten.

– Det har blivit en kultur­förändring där man inte längre tycker att det får ta lika mycket tid, säger Andreas Johansson Heinö, som är förläggare på marknadsliberala Timbro förlag, och har en bakgrund som forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Han upplever att forskare under hans studie- och doktorandtid, i början av 2000-talet, hade en större bredd i sin forskning och var mer villiga att kommentera aktuella händelser.

Numera, menar han, är forskare generellt inriktade på smalare frågor och lägger fokus på det som är mest gynnsamt för den akademiska karriären – att publicera sig i statusfyllda tidskrifter och göra sig ett namn inom akademin.

Det finns forskare som bara vill uttala sig om just sin väldigt specifika forskningsfråga, och det tycker jag är helt orimligt.

– Det finns forskare som bara vill uttala sig om just sin väldigt specifika forskningsfråga, och det tycker jag är helt orimligt. Om du har fått en betald forskarutbildning av skattebetalarna och jobbar på ett offentligt finansierat universitet som ger dig lön – då har du en skyldighet mot samhället att dela din kunskap. Du måste vara tillräckligt trygg i ditt ämne för att kunna kommentera mer än just det där som du har skrivit en artikel om.

Karriärresa i omvänd riktning

Andreas Johansson Heinö började sin karriär inom akademin och sökte sig successivt över till opinionsbildningen och Timbro, där han började jobba på heltid år 2013. Forskaren och debattören Åsa Plesner har gjort en karriärsresa i omvänd riktning, från tankesmedjornas värld in i akademin.

Hon har en bakgrund som skolledare, och år 2017 bildade hon tanke­smedjan Balans tillsammans med läraren Marcus Larsson. De ville skapa engagemang kring hur välfärden styrs och organiseras, och hur styrningen påverkar arbetsmiljön inom offentlig sektor.

Åsa Plesner berättar att hon, i samband med uppstarten av Balans, började läsa en master i offentlig förvaltning – som en form av kompetensutveckling.

– När jag skrev uppsats insåg jag att jag trivs väldigt bra med det lite lägre tempot inom akademin.

Vara tydlig med sina värderingar

Från studierna gick hon, år 2021, vidare till en doktorandtjänst vid Stockholms universitet. Parallellt med avhandlingsarbetet har hon fortsatt att jobba med Balans. I början tänkte hon mycket på hur hon skulle skilja på rollen som opinionsbildare och rollen som forskare.

– Balans har framför allt fått genomslag i skolfrågor, men min forskning har fokus på hemtjänsten, och det var ett medvetet val. Jag tänkte att det kunde vara bra att välja en annan sektor eftersom jag har så mycket åsikter och förförståelse kring skolsektorn. Nu tror jag att jag var onödigt orolig.

Som jag ser det är mina politiska utgångspunkter något jag behöver förhålla mig till, snarare än något jag kan svära mig fri ifrån.

Hon förklarar att hon ansluter till de vetenskapsteoretiska strömningar som menar att samhällsvetenskap inte kan vara värderingsfri. Åsa Plesner tycker inte att man som forskare ska vara rädd för att visa att man tar ställning i vissa frågor, utan tvärtom vara tydlig och transparant med sina värderingar och drivkrafter.

Läs också i Curie: Får en forskare vara aktivist?

– Som jag ser det är mina politiska utgångspunkter något jag behöver förhålla mig till, snarare än något jag kan svära mig fri ifrån.

Jobbat som ledarskribent

En annan forskare och debattör som har rört sig mellan opinions­bildningen och akademin är Elisabeth Lindberg. Hon hade bland annat jobbat som ledarskribent när hon började som doktorand på ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet.

I sin avhandling undersökte hon vilket inflytande ekonomiska experter från LO och näringslivet hade över svensk ekonomi under 1960- och 70-talen, en tid präglad av oljekris och hög inflation. Hon disputerade i början av 2025 men hänger kvar vid lärosätet ”med ett finger”, som gästforskare.

Under det senaste året har hon huvudsakligen jobbat som utredare på tankesmedjan Katalys, som drivs av sex stycken LO-förbund, men hon har inte stängt dörren till akademin.

– Om det dyker upp någon riktigt intressant postdoktorstjänst kan det mycket väl hända att jag söker.

”Du måste hela tiden reagera”

Elisabeth Lindberg ser både likheter och skillnader mellan jobbet som forskare och jobbet på tankesmedjan.

– I båda rollerna bidrar man till policyutveckling, och jag har stor nytta av den akademiska kompetensen till exempel i arbetet med att ta fram rapporter och i större bokprojekt.

Som opinionsbildare måste du hela tiden reagera på saker som händer. I forskarvärlden är det snarare tvärtom ...

Samtidigt ställs det lite olika krav när det gäller metoder och källhänvisning, och det är stor skillnad i tempot, påpekar hon.

– Som opinionsbildare måste du hela tiden reagera på saker som händer. I forskarvärlden är det snarare tvärtom – du ställer dig lite vid sidan. Vi som är i båda världarna har liksom båda de här rösterna i oss. Forskarsidan säger ”stopp – det här måste sättas in i sitt sammanhang” medan debattören i dig säger ”det här måste kommenteras nu, på en gång!”

Mer eftertänksamhet kan vara bra

Ibland kan det kännas utmanande att kombinera de båda rollerna, men hon tror också att det finns fördelar.

– Man kanske inte blir en riktigt lika effektiv opinionsbildare, men det blir en kvalitetshöjning i ens argumentation om man först tar ett litet steg tillbaka. Mer eftertänksamhet kan nog också vara bra i det här upptrissade medielandskapet där allt ska gå så fort.

Mer eftertänksamhet kan nog också vara bra i det här upptrissade medielandskapet där allt ska gå så fort.

Hon tror att forskare är bättre än många andra debattörer på att knyta ihop olika ämnen och sätta in frågor och händelser i ett större sammanhang.

– Det kan till exempel handla om att dra paralleller till historien eller till olika ekonomiska faktorer, vilket gör saker mer begripliga.

Bidrar med djup och analys

Även Åsa Plesner tror att forskare bidrar till samhällsdebatten med djup och nyans.

– Som forskare är vi vana att tänka på frågor ur flera perspektiv, att jämföra olika analyser och argumentera. Forskarlivet ger bra träning i kvalificerad diskussion, och det behövs enormt mycket nu i tider av desinformation och polarisering.

Hon tror att det finns flera skäl till att forskare drar sig för att delta i debatten.

– Många är nog helt enkelt inte intresserade av de dagsaktuella frågorna. Jag tror också att man kan bli rätt ödmjuk av att vara länge inom akademin. Man kanske saknar självsäkerheten som behövs för att våga ta ställning och prata i breda offentliga samtal. Det är på många sätt tryggare inom akademin.

Hon upplever att det är stor skillnad mellan olika akademiska ämnen när det gäller hur benägna forskare är att ge sig ut i debatten.

– Nationalekonomer och psykologer hörs ganska ofta. Kanske handlar det om vilken ställning ens ämne har?

Enskilda forskare får representera helt fält

Andreas Johansson Heinö tycker att det blir problematiskt när enskilda forskare i princip ensamma får representera hela sitt fält.

– När det gäller historiker är det ju till exempel väldigt få som hörs. Det är Dick Harrison, och inte så många fler. Och bland filosoferna var det länge bara Torbjörn Tännsjö.

För hans egen del var det just intresset för aktuella samhällsfrågor som gjorde att han började jobba för Timbro, och till slut lämnade akademin i december 2015.

När det gäller historiker är det ju till exempel väldigt få som hörs. Det är Dick Harrison, och inte så många fler.

Samtidigt som han tycker att universitetsforskare tenderar att stå för långt från de dagsaktuella frågorna kan han tycka att de svenska tankesmedjorna har lite väl mycket fokus just där, och på kommunikation och debatt.

– I vissa länder, som i Storbritannien, fungerar tankesmedjorna mer som ett slags forskningsinstitut med politisk inramning. Nästan alla som jobbar på tankesmedjorna där är disputerade, säger han

Fast han tillägger att han tror att forskarkompetens är något som värderas högt även inom de svenska tankesmedjorna.

Akademisk titel ger auktoritet

Med forskartiteln kommer en viss auktoritet, och Elisabeth Lindberg tror att de akademiska titlarna ibland utnyttjas i debatten. Hon tycker att det kan vara värt att reflektera kring hur titlarna egentligen bör användas:

Är det till exempel rätt att lyfta fram sin akademiska titel när man uttalar sig om frågor som ligger långt utanför ens forskningsområde? Och hur länge kan man stoltsera med att man har ”forskarbakgrund”? Är det fortfarande relevant om det var flera decennier sedan man forskade?

Debatt i Curie: Säg din mening – men vifta inte med forskarhatten utan belägg

Åsa Plesner tycker att man som forskare och opinionsbildare har ett stort ansvar när man debatterar i frågor där det finns olika sätt att se på saken.

– Man har ett ansvar att vara en god pedagog, och intellektuellt hederlig. Vi ska inte framstå som säkrare än vi är, men det finns ingen anledning att hålla sig borta från debatten. Man får försöka förvalta förtroendet genom att vara tydlig med var den politiska konfliktlinjen går, och varför man tycker olika.

Inte minst på grund av auktoriteten som följer med de akademiska titlarna vore det bra om fler forskare gav sig ut i debatten, tycker Elisabeth Lindberg:

– Om det är någon som kan säga emot en forskare är det ju en annan forskare.