Svensk forskning tappar försprång

Hela det globala forskningslandskapet håller på att ritas om. Länder som Kina och Singapore växer sig allt starkare och närmar sig USA. Hur står sig Sverige i denna allt tuffare konkurrens?

– Vi är fortfarande en av världens bästa forskningsnationer. Men andra länder blir allt bättre i en takt som vi tycks ha svårt att hänga med i, säger Staffan Karlsson, tidigare analytiker på Vetenskapsrådet och en av författarna bakom rapporten The Swedish Production of Highly Cited Papers (Vetenskapsrådet)

Och orsaken då? Gunnar Öquist är initiativtagare till en rapport från Kungl. Vetenskapsakademien Fostering breakthrough research: A comparative study , han skräder inte orden:

– Vårt universitetssystem har stagnerat. Universiteten har successivt tappat något mycket viktigt, nämligen den långsiktiga strategiska satsningen på forskare med banbrytande idéer.

Sverige tappar sitt försprång

I rapporten från Vetenskapsrådet har man med bibliometriska metoder analyserat antal publiceringar av forskare från svenska universitet och i vilken grad dessa citeras av andra. Resultatet har jämförts med motsvarande siffror från Danmark, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Finland. För Sverige och Finland är siffrorna nedslående.

– Vi hade ett försprång som vi tappat, säger Staffan Karlsson. Idag finns det riktigt bra forskningsmiljöer på många fler ställen i världen än för bara några år sedan. Den internationella konkurrensen har hårdnat och där har vi haft svårt att hänga med.

Framför allt ser man en minskning i citeringar från USA, som fortfarande är den viktigaste forskningsnationen i världen. Under senare år, i takt med att vi i Sverige utökat vårt samarbete med europeiska forskare, har vi minskat samarbetet med USA. Och det får genomslag i statistiken. Motsvarande gäller dock inte för till exempel Danmark, där man lyckats bibehålla samarbetet med USA.

Ett annat tydligt mönster är att storleken på den svenska forskareliten är mindre än i andra jämförbara länder. Kvaliteten är fortfarande hög, men den utgör en smalare spets än i jämförbara länder.

Från oro till orsaker

Vad beror det då på att Sverige halkar efter? Frågan restes för två år sedan då en tidigare version av Vetenskapsrådets bibliometrirapport publicerades och mötte starka reaktioner från forskarhåll. Gunnar Öquist lyfte frågan på Kungl. Vetenskapsakademien, som sökte pengar från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse för att bekosta den rapport som nu är färdig.

Tillsammans med Mats Benner, som var huvudsekreterare i utredningen, reste han runt i jämförelseländerna och samtalade med åtskilliga forskningsledare, rektorer, forskningsfinansiärer och departementsansvariga. Utifrån detta kom han fram till att de viktigaste orsakerna till att Sverige tappar i den viktiga citeringsstatistiken är:

• Svenska universitet har en alltför svag basfinansiering. Även våra mest välrenommerade professorer är beroende av externa finansiärer för att kunna bedriva sin forskning – ofta även för att täcka sin egen lön. Förmågan att dra in pengar väger i dag tyngre än banbrytande idéer.
• Yngre forskare är i händerna på starka forskningsledare med förmåga att attrahera mycket pengar. Det har blivit viktigare för en framgångsrik forskarkarriär att ta rygg på rätt professor än att själv lägga fram nya djärva forskningsidéer.

Vad behöver göras?

Vetenskapsrådets omfattande analys i kombination med Kungl. Vetenskapsakademiens rapport har nu gett en lägesbeskrivning som manar till handling. Vad kan då göras för att vända utvecklingen?

I KVA-rapporten betonar man vikten av att återställa balansen mellan universitetens egna fakultetsmedel och den externa finansieringen. Gunnar Öquist uppmanar universiteten att använda medlen från den senaste forsknings- och innovationspropositionen på ett klokt sätt.

– Fyll inte systemet med mer folk utan använd medlen till att selektivt satsa på de främsta forskarna, på strategiska nyrekryteringar till vakanser och på bra karriärmöjligheter för de yngre, menar han.

Samtidigt är Gunnar Öquist medveten om att det inte bara är universiteten som måste tänka om. De stora strategiska forskningssatsningar som regeringen har gjort under senare år, har inneburit en förskjutning från enskilda forskarbidrag till stora centrumbildningar som gynnar redan etablerade forskare med kända namn. Återigen ett hårt slag mot yngre forskare i karriären. Och framför allt mot sådana som på olika sätt sticker ut.

Strategiska forskningssatsningar har även gjorts i andra länder, men Gunnar Öquist betonar att man där inte gjort dem på bekostnad av stödet till individer med nya idéer. Satsningarna har heller inte inneburit att lärosätenas styrkraft minskat.

Attityder och ledarskap

Mycket är också en attitydfråga. Staffan Karlsson menar att det i Sverige finns en allmänt utbredd uppfattning att en duktig forskare drar in sina egna pengar. I Schweiz eller Nederländerna fungerar det tvärtom. Att bli professor där innebär att ha finansiering för en hel grupp forskare – och naturligtvis sig själv.

Gunnar Öquist menar dock att våra universitet mera medvetet måste säkerställa en elitistisk kärna för att stärka sin internationella konkurrenskraft. Det akademiska ledarskapet är ett område som Gunnar Öquist gärna vill lyfta.

– För att lyckas krävs ett starkt akademiskt ledarskap. Det är nu upp till universiteten att visa vad man vill och vad man kan.

Han menar att universiteten måste återta sin viktiga roll att tillhandahålla fungerande karriärsystem som hela tiden syftar till högsta kvalitet:

– Däri ligger det akademiska ledarskapets främsta uppgift.

Vad vill då Gunnar Öquist att hans larmrapport leder till, rent konkret?

– Återinför fakultetsprofessurer med full lön och bra basresurser för de främsta seniora forskarna, förbättra karriärvägarna för unga forskare, öka mobiliteten genom att attrahera utländska forskare och tänk mer långsiktigt i forskningspolitiken.

Han menar att regeringen är inne på rätt spår i höstens forsknings- och innovationsproposition när det gäller stödet till universiteten, stödet till unga forskare och internationell rekrytering.

– Nu är det upp till universiteten hur man handskas med dessa medel.

I takt med att lärosätena visar på förmåga att mera kraftfullt styra sina egna resurser mot banbrytande forskning, anser dock Gunnar Öquist att basfinansieringen till lärosätena måste stärkas.

– I utredningen har vi kommit fram till att förhållandet mellan basfinansiering och externa medel bör vara lägst två tredjedelar för att ligga i nivå med villkoren för de mera framstående universiteten i Europa.

Som den goda forskare han är vill Gunnar Öquist förstås också slå ett slag för mer forskning – denna gång om själva forskningspolitiken.

– Vi borde kunna utveckla en mer evidensbaserad forskningspolitik i det här landet. Goda förutsättningar finns. Och det behövs.