Stora risker när politiker ignorerar evidens

Att beslutsfattandet inom politiken ska vara evidensbaserat, byggt på forskning och beprövad erfarenhet, är inte längre någon självklarhet. Tvärtom, menar Göran Sundström, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Än så länge saknas systematiska studier, men han tycker att vittnesmålen från praktiker och de som arbetar med utredningar är entydiga.

– Direktiven har förändrats och blivit snävare. Särskilt entydig är bilden under den nuvarande regeringen. Styrningen har ökat.

Göran Sundström beskriver också en kvalitativ skillnad som många reagerat på. Utredaren beordras ofta komma med vissa på förhand bestämda förslag – även om utredningen skulle visa att de förslagen inte är de bästa.

– Det finns en särskild formulering som regeringen använder i direktiven. Den kan variera lite, men brukar vara ungefär: "Oaktat bedömningar i sak ska utredningen lägga de här förslagen". Det är en standardformulering.

Direktiven har förändrats och blivit snävare. Särskilt entydig är bilden under den nuvarande regeringen. Styrningen har ökat.

Resultatet blir något som Göran Sundström kallar "exekutivutredningar". Alltså utredningar om hur regeringens förslag ska genomföras, i stället för utredningar som objektivt och sakligt analyserar problemets beskaffenhet, diskuterar risker och möjligheter och slutligen presenterar argument för en väg framåt.

– Vi är alltså väldigt långt från den typ av förutsättningslösa utredningar som var mycket vanligare förr.

Samla in ett så allsidigt underlag som möjligt

Historiskt har idén med remisserna varit att samla in ett så allsidigt underlag som möjligt för att kvalitetssäkra och legitimera reformer och beslut. Även genomförandet skulle underlättas, då synpunkter från aktörer som berördes av reformerna vägdes in i besluten.

Med tiden började det ofta utdragna utredandet ses om ett problem. Under 1980-talets "stora kommittéslakt" förkortades utredningstiden till två år. Neddragningarna har därefter fortsatt successivt. Flermans- har blivit enmansutredningar och utredningstiderna har krympts till ibland bara ett år.

Debatt i Curie: Varför tar inte politiker till sig forskares kunskap?

I kombination med mer specificerade direktiv, särskilt under nuvarande regering, har den ursprungliga idén om beslut baserade på forskning och beprövad erfarenhet fått ta rejält med stryk. Utrednings- och remissväsendet riskerar att "uppfattas som en charad" menar Göran Sundström, då allt är bestämt på förhand.

Har redan bestämt vad som ska göras

Att det idag ser ut så menar han kan förklaras med ett ord: Tidöavtalet.

– Regeringen har redan bestämt vad som ska göras och är inte särskilt intresserad av alternativa lösningar eller problembilder. Och Tidöavtalet måste genomföras, annars är Sverigedemokraterna där och trycker på misstroendevotumet.

Återkallandet av uppehållstillstånd och sänkningen av straffbarhetsålder är ett par exempel på utredningar där remissinstansernas svar ignorerats. Ett tredje fall tycker Göran Sundström är "särskilt graverande": utredningen om en höjning av straffsatserna i landet.

Tidöavtalet måste genomföras, annars är Sverigedemokraterna där och trycker på misstroendevotumet.

– Där beslutade regeringen att gå vidare tre veckor innan remisstiden var slut.

Eftersom antalet remisser har ökat till rekordnivåer är många remissinstanser hårt pressade tidsmässigt. Att lämna svar nära deadline är vanligt.

– Man kan med säkerhet säga att många remissvar inte hade kommit in när regeringen fattade beslut om att gå vidare. Då har man ju verkligen frångått beredningstvångets allvar.

Ska hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet

Beredningstvånget är inskrivet i grundlagen. I regeringsformen 1.9 står det också att saklighet och opartiskhet ska iakttas i all offentlig verksamhet.

– Och att vara saklig, det innebär att inte vara osaklig. Man ska alltså hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet.

Att i beslutsfattandet bortse från detta innebär två stora risker, menar Göran Sundström. För det första blir kvaliteten på besluten sannolikt sämre när de går emot en enhällig remisskritik. Det leder till ett sämre samhälle för medborgarna.

– Den andra risken är att legitimiteten för institutionerna minskar. Både för de som svarar, alltså remissinstanser, och för de politiskt valda som struntar i deras svar. Medborgarna kommer att undra varför de ska betala en massa skattepengar till myndigheter om regeringen inte tror på dem.

Svar på utredningar kostar en miljard

Svenska myndigheters kostnad för att svara på statliga offentliga utredningar uppgår till ungefär en miljard kronor per år. Kanske kommer den kostnaden att öka. För paradoxalt nog ökar antalet remisser samtidigt som allt mindre hänsyn tas till remissvaren.

Stockholms universitet, där Göran Sundström är chef på statsvetenskapliga institutionen, tog ifjol emot mer än 150 remisser. Det är ett rekord – och dubbelt så många som togs emot under 2023.

Att remisstiden är kort och att flera personer med olika kompetenser ofta måste sätta sig in i frågorna gör arbetet svårt.

– Jag och mina medarbetare hinner inte ens svara på hälften av de remisser som jag tycker att vi borde svara på, säger Göran Sundström.

Jag och mina medarbetare hinner inte ens svara på hälften av de remisser som jag tycker att vi borde svara på.

Att väldigt många utredningar tillsätts på kort tid är inte unikt för Sverige. Strategin brukar kallas "flood the zone" och tillskrivs Steve Bannon, Donald Trumps tidigare chefsstrateg. Information, utspel och politiska nyheter ska flöda.

– Det en sorts översvämningsstrategi. Många regeringar i världen som håller på att montera ner liberala demokratier verkar använda den för att myndigheterna inte ska hinna svara på alla remisser.

Remissarbetet tas på stort allvar

Men svenska myndigheter tycks än så länge ta flodvågen med relativt jämnmod. En ESO-rapport som Göran Sundström varit med och skrivit visar att remissarbetet fortsatt tas på stort allvar.

– Det saknas inte vilja och entusiasm. Däremot saknas många gånger tid och resurser.

Totalt har 20 000 remissvar från statliga myndigheter mellan 2011 och 2024 analyserats. Mer än hälften av svaren får "underkänt", då de är otydliga eller saknar argumentation för sina ställningstaganden.

– De tillstyrker eller avstyrker, men säger inte varför.

Totalt har 20 000 remissvar från statliga myndigheter mellan 2011 och 2024 analyserats. Mer än hälften av svaren får "underkänt" ...

Otydliga remissvar innebär att risken för medveten eller omedveten feltolkning av svaren ökar på departementen. Sedan är förstås frågan om tydligare remissvar spelar någon roll när regeringen redan bestämt vad som ska göras.

Vill se en mer framåtlutad hållning

Kritik mot förändringarna inom remissväsendet har framförts av myndigheter, forskare och intresseorganisationer. Göran Sundström skulle gärna vilja se en ännu mer framåtlutad hållning i det offentliga samtalet, inte minst från akademins sida.

– Statsvetare och jurister inom offentligrätt borde göra sina röster hörda. Vi ska komma ihåg att beredningstvånget är grundlagsreglerat. Det är faktiskt inget som en regering kan välja. Därför menar jag att offentligrättarna borde kliva fram mer här.

Statsvetare och jurister inom offentligrätt borde göra sina röster hörda.

Att beredningstvånget är rätt vagt formulerat i regeringsformen ser han som ett problem. Det enda som fastslås är att regeringen måste inhämta synpunkter från myndigheter och andra innan beslut tas. Det står inte när, hur eller på vilket sätt det ska göras. Eller något om evidensbasering eller forskning.

– Kanske måste grundlagsreglerna skrivas fram på ett tydligare sätt i lag. Så att regeringar får svårare att negligera de här sakerna.